Vill rädda en relation som är påväg att ta slut

Kan börja med att säga att jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv. Är helt förstörd, äter och sover dåligt, gått ner 7kg på 2v nu.

Allt började för 2v sedan när min sambo droppade bomben om hur hon vill att vi ska gå vidare, att hon har fått känslan att hon är lyckligare själv.

Vi har haft diskussionen förr om att vi som par inte haft det så bra sedan vi fick barn, 2 barn, 3 och 6 år, vi har tappat bort varandra påvägen lite grann och inte hjälpts åt med samma saker.

Jag har ett jobb där jag ligger borta 7 dagar för att sedan vara hemma 7. Hon har dragit ett tungt lass när jag jobbat, något som jag varit väldigt noga med att berömma henne för.

Vi har som sagt pratat ibland att vi måste börja hjälpas åt mer hemma, jag har varit ganska dålig på att hjälpa till, dels för att jag också mått dåligt stundtals av vår relation. Jag har tex inte kännt mig riktigt älskad, vet att hon älskar mig, men spontanpussar och kärleksord är sånt jag saknat och även sagt till henne. Sexet under dessa barnår har varit nästintill obefintlig, något som tagit hårt på mig då det betyder mycket för mig.

Hon säger att hon kännt sig ensam många gånger när jag varit hemma, att hon har fått kämpa för att försöka få det bra. Vi har pratat om problemen ibland och hon har alltid sagt att hon är rädd att hon kommer till en punkt där hon inte orkar mer.

Denna punkt är nu nådd. Jag vet inte om jag tagit det riktigt på allvar vad hon har sagt för jag har alltid vetat om att det alltid kommer vara vi två, tänkt att "det löser sig nog, småbarnsåren är jobbiga".

Jag har fått en snyting utan dess like av detta, när jag kommer till insikt vad jag verkligen håller på att förlora, vi har två underbara barn, ett fint hus och allt är egentligen bara så bra.

Jag har av denna smäll blivit en ny person, jag är villig att göra vad som helst för att få saker bra igen, under dessa två veckor jag verit hemma nu så har jag gjort allt för att visa vad jag vill, sånt som hon har irriterat sig på, jag har städat, dammsugit, tagit tvätt, disk, gått upp med barnen varje morgon (något jag varit extremt dålig på).

Färdigställt massa i huset som jag vet hon tyckt varit jobbig att det inte blir gjort.

Hon märker på mej att jag förändrats och vill detta,

Men hon tycker att min kamp kommit försent.

Hon är rädd för att det har gått för långt för henne för att det ska bli bra igen.

Hon mår extremt dåligt över detta också, enda svaren jag får är att "jag vet inte vad jag vill", hon mår jättedåligt över att hon känner som hon gör och vill inte ha denna känslan.

Jag har öppnat upp mej om vad jag är redo att kämpa för att detta ska bli bra, om hon vill ge det en ärlig chans att försöka, där båda är med på notorna, inte bara en som det varit senaste tiden enligt henne.

Men hon vet inte om hon vill, säger bara att det gått för långt.

Hon säger fortfarande att hon älskar mig och det finns ingen annan, men att hon just funderar på att om hon är lyckligare själv, att hon inte mått bra av detta.

Jag vill ge henne tid, därför pallrade jag mej till jobbet för att försöka ge henne det, även fast jag mår piss här och bara vill hem till mina barn.

Jag har föreslagit en nystart, där vi båda jobbar på sakerna som vi missat under åren, prata med varandra, lyssna på varandra, respektera varandra, hjälpas åt, visa kärlek. Sånt som inte fungerat.

Men hon vet som sagt att hon inte vet om hon vill.

Någon som har råd? Vad bör jag göra? Är det kört?