Vad hände när vi fick barn?
Jag är en kille på runt 30 som levde i ett väldigt dåligt förhållande i 10år.
Min fd gav mig inte bekräftelse och sex hade vi väldigt sällan.
Det var inte bra speciellt ofta utan man fick tassa på tå för att husfriden inte skulle rivas. Jag var aldrig otrogen men kände ett enormt behov av bekräftelse och kärlek. Men även sex och ömhet.
Jag tog mig ur detta när jag träffade min nya:
Min nya som numer är min fru var jag arbetskamrat med i drygt 3 år.
En dag umgicks vi -efter mycket tjat från hennes sida- och spelade badminton.
Vi hade det fantastiskt kul och jag kände att tjejen jag arbetat med i dessa år var jag nu förälskad i. Och det skulle visa sig att hon var förälskad i mig.
Hon hade haft känslor för mig en längre tid och jag var väldigt förtjust i henne.
Så jag lämnade min dåvarande sambo.
Jag och min nya tjej är så otroligt lika och har samma syn på det mesta.
Vi är varandras "spegelbild" brukar vi säga. Då vi tänker så lika och har samma syn på saker.
Efter drygt 2 år tillsammans bestämmer vi för att skaffa barn.
Det kändes så rätt.
Min tjej är så mån om mig. Jag är verkligen hennes allt. Vi vill jämt vara med varandra och vi lyfter varandra varje dag. Sexet är fantastiskt även efter det första "nykär" året. Jag känner mig så ÄLSKAD. Hon visar varje dag så mycket kärlek genom både handling och ord.
Hon blir gravid och vi hinner gifta oss innan våran lilla dotter kommer.
Jag minns under tiden hon var gravid att hon väldigt väldigt ofta säger att "vi får inte glömma bort varandra när vi är tre..." ...."du skulle väl aldrig lämna mig när vi får barn?" osv..
Hon är väldigt mån och verkar rädd att saker inte ska bli som de var innan dottern kom.
Dottern anländer
Dottern anländer och kan summera att vi nu varit tillsammans i 3 år vi det här laget. Vi har nästan aldrig bråkat. Någon enstaka gång under dessa år.
Vi har alltid börjat skratta när vi börjat tjafsa. Summan är att vi fungerat så fantastiskt bra. (nämnas bör väl sägas att problem alltid lösts direkt, då det är viktigt för oss båda)
Depression
Min fru börjar uppvisa En sida som jag inte tidigare sett.
Vår dotter sover som alla andra nyfödda väldigt osammanhängande men jag hjälper till trots att jag jobbar heltid. Mer än vad jag kanske bör ha gjort.
Jag tog henne fram till 01 på natten, och min fru efter det. Sen började jag oftast jobba vid 6. Min fru gick på den tiden i barnets liv och la sig klockan 8 och fick då sova 4-5h innan det var hennes tur.
Vi var självklart trötta båda två.
Med mindre sömn i bagaget och en 3e person i familjen blir min fru deprimerad.
Är stort att få barn. En omställning med råge. Det nya livet och att det sociala uteblir med jobbet.
Hon mår inte bra så jag (som levt med en tjej tidigare som också varit deprimerad lite för ofta) hjälper henne att komma till insikt att hon fått en depression så hon får träffa en läkare och börjar äta antidepressiv medicin. (citalopram)
Efter några månader mår hon bättre men är inte sig själv riktigt ännu.
Jag tycker hon är förändrad. Jag vet att medicinen gör en förändrad. Man bryr sig inte lika mycket. Den förändrar personligheten!
Tjejen som alltid varit så kärleksfull och varje dag visat sin kärlek gentemot MIG blir väldigt annorlunda. Hon "glömmer" mig. Det här hon sa att "vi måste ta hand om varandra även när dottern kommer"...."vi får inte glömma varandra"
gäller inte längre. Känns inte viktigt. Det uteblir inte helt men ibland får jag påminna henne om att jag saknar henne.
JAG BÖRJAR MÅ DÅLIGT efter nån månad. Jag saknar henne. Hon som var så kärleksfull och brydde sig så mycket. Jag kanske är avundsjuk på att inte få all hennes uppmärksamhet
Jag får påminna henne om att visa sin kärlek till mig med, och inte bara dottern som hela tiden får fokus.
Jag är införstådd med att en liten tar mycket tid men känner mig ledsen att hon inte verkar bry sig om det hon var så orolig för.
JAG FÅR BE OM HENNES KÄRLEK.
Vi börjar bråka flera gånger i veckan då jag blir ledsen för att hon inte ser mig.
Hon ger mig väldigt sällan spontan "kärlek" genom pussar eller liknande.
Under dessa bråk påminner jag henne om det hon sa att vi måste ta hand om varandra. Hon säger då att hon älskar mig så otroligt mycket och att ingenting är annorlunda. Hon blir väldigt pussig och ger mig uppmärksamhet dagen efter, sen rinner det ut i sanden.
Här är vi idag.
Jag gråter när jag skriver detta.
Hon är så olik sig. Hon säger att hon fortfarande är deprimerad.
Men hon verkar inte vara deprimerad. Nedstämd ibland möjligtvis.
Hon umgås gladligen med vänner och säger sig "spela" glad när hon träffar sina vänner eller våra bekanta / föräldrar.
JAG mår så dåligt då jag saknar den tjejen hon var INNAN graviditeten.
-Hon bryr sig inte lika mycket om vad JAG gör när vi är på olika platser.
Tidigare kom det sms väldigt ofta med frågan "Vad gör du"..."Var är du?".."Skicka en bild" (hon ville få en bekräftelse på att jag var på platsen jag sa mig vara. Kanske bör nämnas att jag gick bakom ryggen på den sambo jag hade när min fru och jag började träffas. Så hon tycker jag var väldigt skicklig att dölja att jag träffade henne.)
Nu kommer frågan inte alls, kanske nån gång, men jag saknar det.
Det blir som en bekräftelse att HON BRYR SIG genom att ställa den frågan.
- Vi har inte sex. Och detta gör mig så ledsen. Jag blir deprimerad av att hon inte vill. Hon är helt som förbytt mot tidigare. Jag får ABSOLUT INTE anspela på sex för då blir hon ledsen.
Hon säger att hon inte är sugen på sex när hon mår dåligt. Det kan jag förstå.
Men vad jag inte förstår är att hon är SÅ emot det.
Jag frågar henne ofta och vi tjafsar ofta då jag inte förstår hur man kan bli så inåtvänd. Jag säger att vi behöver inte ligga med varandra. Man kan göra mycket annat. Men hon vill INTE.
Hon säger att när hon mår dåligt så är hon inte intresserad av sex.
Men vad jag ser så mår hon ju BÄTTRE vissa dagar, längtar man inte då?
NÅN JÄVLA GÅNG MÅSTE MAN VÄL VARA SUGEN?!?!?
Vi kan inte diskutera ämnet överhuvudtaget och anspelar jag på sex så blir hon arg och säger att jag INTE FÖRSTÅR ELLER RESPEKTERAR hennes känslor.
MEN MINA KÄNSLOR DÅ?
Jag begriper inte varför hon blivit såhär? Längtan efter sex måste väl finnas NÅN GÅNG? Är det hennes förbannade CITALOPRAM som gör henne ointresserad av sex?
Hon säger att jag "stressar och pressar" henne.
Jag mår så dåligt över detta att inte få känna bekräftelse. Att få ha sex eller ligga nakna bredvid varandra. Att hon TAR på mig. Jag känner mig inte älskad längre.
Jag vill känna mig attraktiv som jag alltid gjort. Jag vill att hon spontant tar mig på rumpan eller kysser mig. Jag mår så jävla dåligt. Hon är orolig att jag ska knulla någon annan eller lämna henne.
Hon älskar mig verkligen. Hon är duktig på att säga till mig hur mycket hon älskar mig. Hon säger att hon ALLTID vill vara med mig. Hon vill DÖ med mig.
Men ord kan inte ersätta handling.
Jag SAKNAR HANDLINGEN. Jag vill att hon VISAR ATT HON ÄLSKAR MIG GENOM HANDLING. Det räcker inte att hon säger orden.
För orden kan hon verkligen. Hon säger med ord hur hon känner. Men jag vill att ORD OMVANDLAS TILL HANDLING.
Hon säger att hon saknar mig väldigt mycket.
Vad ska jag ta mig till? Jag känner mig så oattraktiv.
Jag vill så gärna att vi ska vara som förrut. Allt var så jävla bra.
Ska jag köra med samma mynt? Skita i att ta på henne och pussa henne?
Så får jag se hur hon reagerar? Börja titta på andra? Tar hon mig för givet?
Jag vill ju inte vara elak eller göra något som sårar henne men jag tror inte hon förstår hur dåligt jag mår.
Jag vet inte VAD jag gör för fel? Är jag FÖR PÅ? Tar hon mig som sagt för givet?
Men vi har ju alltid varit så måna om varandra.
Jag mår dåligt för vi inte har sex och att hon är dålig på att visa sin kärlek.
Hur ska jag vända detta? Det blir bara VÄRRE att jag tjatar.
Snälla hjälp mig här. Blir galen!
Och fråga gärna om något är oklart.