Genusfråga - ska man välja själv vilket kön man tillhör?

Tack för info.Nej, jag inbillar mig inte att det är ett enkelt och snabbt val man gör från ena dagen till den andra, jag har full förståelse för att det är en lång och svår process. Men detta faktum kan inte helt avfärda de frågor jag ställer.
Vi vet heller inte vart utvecklingen är på väg och jag tycker mig kunna ana tongångar från vissa håll om en strävan efter att avdramatisera detta, vilket i en förlängning inte är omöjligt kan leda till mer lättvindiga avgöranden. Som jag beskrev i fallet med skolan/förskolan att man börjar behandla barn så som att man inte längre förutsätter att de är av det kön de är födda till och ser ut att vara, utan att de helt avgör det själv. Var finns processen där? Anses processen då helt onödig, kanske rentav ett hinder? Kan vi då få effekten att ett barn på 5, 8 eller 12 år anser sig vara av det ena könet ena dagen, veckan eller månaden för att sedan relativt snabbt skifta?

Mitt syfte med frågeställningen är inte att moralisera över människor som funderar över sin könstillhörighet utan mer av att belysa de praktiska problem som kan uppstå i livet och i interagerande med andra människor, när ens egen känsla för sin könstillhörighet inte stämmer med andras uppfattning baserat på deras bedömning av det rent fysiska. Mycket i vårt samhälle är trots allt baserat på att könstillhörigheten är tydlig och definierbar.  Till skillnad mot sexualitet kan könstillhörighet vara direkt avgörande i en mängd frågor.

Könsneutrala omklädningsrum som komplement till herr/dam exempelvis skulle teoretiskt sett kunna lösa många av dessa problem, men även i ett sådant läge finns ingen garanti för att någon som brukar sådant omklädningsrum är bekväm att dela det med personer vars fysiska utseende ser ut att vara av motsatt kön, i synnerhet inte om det rör sig om äldre barn och ungdomar.

Diskussionen blir extra intressant med ditt perspektiv.
Är et okej att jag ställer relaterade frågor till dig personligen som "X-könad" på papperet?

Jo, jag kan hålla med dig där. Frågan är hur och om tillämpningen påverkar hur personalen (och andra som kommer i kontakt med detta) hanterar könsidentitetstvivel. Slätar man över det med att det är okej att betrakta sig själv som det andra könet istället för att ta diskussionen om förlegad syn på könsroller?

Tack för att du är förstående, tillmötesgående och deltar i diskussionen.

Jag tvivlar inte på de skäl eller övertygelse folk har som inte identifierar sig med det kön de är födda till, tvärt om, jag har stött på några som är eller har varit på väg att genomgå könskorrigering varav åtminstone en kan betraktas som vän, om än inte särskilt nära. Jag kan ju förstås inte mer än att försöka föreställa mig deras situation och kommer ändå antagligen inte i närheten av full förståelse och insikt, då jag inte själv gått i deras skor.
Men livet i stort handlar ju inte bara om en själv utan även om hur allt runtomkring fungerar och hur människor fungerar tillsammans. Skulle jag sitta i badhusets bastu på herrarnas avdelning och det kliver in en person som visserligen har vissa maskulina drag, men även påtagligt kvinnliga attribut som bröst och vagina så kommer jag förstås att undra vad personen gör i herrbastun, oavsett personens inre övertygelse och känsla att personen är en man född i fel kropp.Då frågar jag dig (fritt att svara såklart)...
Är du född med ett påtagligt fysiskt och/eller biologiskt kön eller med ett svår- eller odefinierbart kön? Om ja på första alternativet, har du då genomgått sk könskorrigering?
Om du går på en anläggning med omklädningsrum och hygienutrymmen för damer respektive herrar, vilket av dem känner du dig mest hemma i?
Hur tror du andra där betraktar dig som att tillhöra för kön när de ser dig mer eller mindre naken?
Om du skulle idrotta i lag, känner du dig då mer hemma i pojklag eller flicklag?
Om det fanns könsneutrala omklädningsrum där du går och simmar, tränar el.dyl. som du nyttjar, känner du dig då bekväm att dela det med vuxna vars fysiska utseende tyder på motsatt kön till dig?

Det finns även mycket frågor kring detta där det kan finnas konkreta och självklara svar i vissa lägen och med vissa människor medan det i andra lägen blir mer osäkert.

Hur kan du säga att liknelsen inte håller när du uppenbarligen inte förstår den? En förenklad liknelse är att man bör veta vad man har och förstå dess innebörd innan man förkastar det till förmån för något annat.
Ditt fel i resonemanget är att du förutsätter någon biologisk förklaring till tvivel eller ifrågasättande av sin könstillhörighet, vilket såklart inte alls alltid är fallet. Jag anser också att könskategorierna inte är godtyckliga generellt sett.
Vad är det omvärlden ska förstå och acceptera om individen inte kan göra det?
Vilka är dina motiv till att inga behov skulle finnas till att till fullo (eller så långt som är möjligt) förstå vad det innebär att vara pojke/man eller flicka/kvinna innan man funderar över sin könstillhörighet?

Utan genus finns inga kvinnliga och manliga könsorgan, bara könsorgan.

En Volvo såklart, om än modifierad, eftersom identiteten sitter i karossen och inte i motorn. Blandar du för mycket komponenter kommer bilen att betraktas som något helt annat utan koppling till ursprunget.

Ingen har talat om några förbud och det är inte vad frågan handlar om, utan hur man hanterar det och löser saker praktiskt om alla är fria att själva avgöra sin könstillhörighet oavsett vad de är födda till eller om de genomgått könskorrigering eller inte.

Man kan ju fråga sig vad det finns för mening att fundera över kön och könsidentitet om man inte förstår vad det innebär? Borde inte förståelse vara grunden?

Eftersom kvinnans och mannens anatomi skiljer sig åt, inte minst då i sammanhanget viktiga fortplantningsorganen och förmågan så måste de ju benämnas på något sätt, vilket jag har svårt att se kan bli annat än beteckningar för genus.

Detta tycker jag är en viktig bit som jag ser en risk för att man tappar i ett sådant fall där man avgenusifierar folk och låter de själva beteckna sin könstillhörighet.

Om en person som känner sig obekväm med den könstillhörighet de är födda till bemöts med att det är okej att beteckna sig som ett annat kön, vart hittar man då motivationen till både förklara och driva utvecklingen till att pojkar och flickor på många sätt har och ska ha samma möjligheter?
Jag säger inte att man på något sätt ska förbjuda eller hindra någon till könsidentitetsfunderingar, men fokus på problemen med jämställdhet kan tappas om det biologiska könet görs helt oväsentligt.