Ny förälder...inte alltid rosa moln.

Tack för pepp :)

jag ska prata med bvc nästa gång. Får se vad de säger.

Åh, va gulligt av dig att erbjuda hjälp. Tyvärr så bor jag för långt bort. Utanför Stockholm. Annars hade jag verkligen uppskattat det :)

Tack

Jag kommer ihåg att jag tänkte samma som dig "vad har jag gett mig in på". Jag tyckte att första barnet var otroligt jobbigt och i princip omöjlig att göra nöjd. Hen är nu 6 år och fortfarande envis, men självständig och världens bästa. Hen sov bara i vagnen, som inte fick stanna, eller i bilen. Hen skrek mycket och var omöjlig att göra nöjd. Så fort hen lärde sig vända sig så blev det tråkigt och hen ville framåt, när hen lärt sig det ville hen krypa osv. Ständigt framåtdriven och irriterad över att inte kunna..

Andra barnet var helt annorlunda, kunde man bara lägga ner i sängen så somnade hen. Inga problem med att äta (amma) vilket första barnet hade stora problem med. Nöjd och glad bebis som var lätt att ta med och sov mycket (tom så att jag frågade BVC om det var normalt).

Jag tycker att du ska hjälpas åt mer med pappan och diskutera hur ni kan göra. Skulle inte pappan kunna komma hem tidigare än 21 på kvällarna? Kanske gå ner i tid eller jobba hemifrån?

Och det du skrev om att man ska ta tillvara på bebistiden, det är ju lite sånt man säger till kollegor och bekanta man träffar på stan "vad mysigt med bebis, se till att njuta ordentligt för snart är de stora"

Ja, jag kanske ska ta upp det om nätterna. Undrar hur det kommer tas ;)

Blir promenad nästan varje dag. Det är ju skönt iallafall.

Skönt med luft.

Tack

Ja, kanske ska byta ut dropparna.

Det är många som säger 3 månader. Då hoppas vi på det. Skönt då har jag kommit en tredjedel påväg ;)

Tack

Oj ja jag vet att den första tiden inte måste vara så mysig. Jag hade det du beskriver TS - och lite till. Vi var på neonatal första månaden och levde med hopp och förtvivlan samt en väldig osäkerhet om barnets hälsoläge (även om det inte hängde på liv eller död). När vi väl kom hem började magbesvären och missnöjet vilket höll i sig i ett par månader (till ca fyra månader) - vi provade allt. Han var dessutom aldrig nöjd i vagnen heller utan skulle bäras. Jag hade utöver detta tidsbestämd medicinering att sköta om så jag hade svårt att gå ut, få ärenden gjorda eller bara slappna av utomhus. Kände mig udda i mammagruppen minst sagt. MEN, jag såg det som funkade, de små glimtarna och levde på det.

Håll ut - det blir bättre. Magproblemen för vår del mognade bort och barnet blev nöjdare i vagnen vid halvåret då sittdelen kunde användas. Idag har jag världens goaste barn (frisk!) som hittar på hyss och tjattrar, sjunger och grejar. Mitt tips till dig är att inte jämföra dig med "hur andra verkar ha det", att jobba på din uthållighet och ta så mycket stöd och avlastning som du kan.

Jag känner med dig, precis samma läge. Vår son är dock nöjd nu för det mesta men sover dåligt på nätterna. Hans period var sådär otroligt hemsk tills han var typ tre månader om jag minns rätt. Innan det fick jag inte ens gå och kissa på dagarna utan var tvungen att bära honom. Köpte en ergo baby 360 eftersom babybjörn är otroligt oskön. Han blev helnöjd efter va en veckas skrik och gråt så, ja vi var tvungna att "lära" honom bärselen. Tipset är att först gå kortare promenader ute med bärsele och sen då det gillas så kan man ha den inomhus. Brukar bli tyst då man bär honom.

Sen när det var som värst så rullade jag vagnen 4-5 timmar ute/dag, blev iaf av med gravidkilon snabbt då. Man fick aldrig stanna vagnen. Öppen förskola är jättebra, träffar andrabil samma sits och går prata med vuxna.

Styrkekramar

Får Flashbacks när jag läser allas inlägg, sitter här och ler för mig själv. Tänk vad man glömmer med tiden.

Vid en återträff med föräldragruppen på bvc fick vi frågan hur vi tyckte livet hade ändrats nu när vi fått barn. Första paret som tog till orda log lite gulligt mot varandra och sa att det inte hade ändrats just något alls. Deras kvällar var som innan, de satt i soffan och såg film och undrade vad det var alla hade varnat för!
Visst inte om jag skulle skratta eller gråta, gråten var närmare till hands. I vårt liv fanns INGET kvar.

Vi turades om med nätterna, den som hade bebisen höll till i vardagsrummet, där vi även hade en madrass utifall att man ville vila en stund. Första delen tog jag. Pappan lade sig i sovrummet senast 21, sov tills jag bad om byte vid 1-3. Sedan fick jag sova i sovrummet tills han åkte till jobbet vid 6.30, då han bar in bebisen till vår säng.

En gång sov bebisen. Det var -30 grader och pappan gick en promenad. Hon SOV! Han promenerade en timme, ställde sig i en trappuppgång och värmde sig en stund och promenerade sedan tillbaks en timme. Bebisen sov fortfarande! Så han ringde mig och undrade om vi skulle äta på MAX, med vagnen utanför. Sagt och gjort. Bebisen vaknade när vi var klara, då hade hon sovit drygt 3 timmar. Det längsta hon åstadkom under hela sitt första år.

Men varför har vissa så "tur" med sina bebisar? (Jag vet, man är enormt lyckligt lottad som ens kan få ett barn och tom ett friskt) men dem flesta verkar ju få sova på nätterna och inte höra skrik hela dagarna. Vad gör vi andra fel?! Dem borde ju rimligtvis ha ont någonstans eftersom dem inte finner ro medan andra gör det ?!?!?!

Jag har tvillingar och de är otroligt olika med både hur de sover och hur de äter. Det är inte så att vi har gjort olika med dem, i början hade vi svårt att se skillnad på dem. De är helt enkelt olika i sig själva. Den ena tycker det är skönt att sova och kan frivilligt krypa upp i sängen. Den andra vill aldrig sova hur trött han än är.

Har du hört talas om "survivor babies" ? I områden där det har varit hungersnöd är det de "jobbiga" och "krävande" bebisarna som har klarat sig i störst utsträckning. Det handlar nog ofta om biologi snarare än att man gör något fel.