Ny förälder...inte alltid rosa moln.
Att vara själv hemma och mammaledig...inte en dans på rosor. Sonen är nu 1 månad gammal och pappan jobbar.
S är väldigt sällan nöjd. Gråter mycket. Otröstligt några gånger per dygn om man har otur. Då passar inget och han kan hålla på/vara vaken en hel period. Med period menar jag tiden mellan matningarna. Han får ersättning ungefär var 3:timme.
Försöker trösta ett missnöjt barn och tittar ut genom fönstret på folk som går förbi. Va härligt det ser ut...att få göra som man vill. Att få vara själv och bestämma själv.
Pappan kommer hem från jobbet 18, 19 eller 21 på kvällen. Nästan varje kväll har sonen sin skrikperiod. Den börjar någon gång efter 18 och kan hålla på till 22-23. Beroende på hur trött pappan är så får jag avlastning då. Men måste ändå lyssna på skriken. Så det hjälper inte så mycket. (Nätterna har jag med sonen när pappan jobbar.) Oftast har sonen sedan en lugn period fram till 03-05 på natten. Det är olika när det börjar. Ibland behöver det inte börja förrän framåt 07-08. Men då blir han missnöjd igen. Strular när han ska äta. Arg på att han fiser, skriker. Missnöjd. Har han ont i magen...vet inte. Vid den tiden har jag ingen som helst ork. Då blir jag arg/ledsen. Fattar inte hur jag kunde ge mig in i detta.
1 eller 2 förmiddagar i veckan börjar pappan jobba kl. 12. Så fram till 11 är vi 2. De mornarna mår jag ganska bra. Bästa avlastningen på dagen. Den som fungerar bäst. Jag hinner gå på toa, äta frukost och kanske t.o.m. prata med pappan lite.
Sonen kan ha 30-60 min då han är nöjd efter att han varit arg på morgonen. Oftast mellan 8-10 någon gång. Detta stämmer nästan varje morgon. Men man kan bäst njuta av det när man är 2. För är man själv måste man ju ändå vara med honom. Inte lämna honom.
På helgen har vi sagt att jag ska få 1 natt då pappan har sonen och jag kan använda öronproppar för att få en hel natts sömn. Guld!
Men saknar den första tiden så otroligt mycket. Sonens första veckor då pappan var hemma på heltid och man kunde dela på allt. En halv natt var t.ex. eller några timmar ostörd vila på dagen. Eller bara avlastning vid skrik på dagen. Den ena kunde gå på promenad med vagnen så kunde den andra få saker gjorda som inte handlade om mata, trösta, vagga.
I veckorna känner jag mig livegen och så otroligt ensam. Gråter massor!
Sonen och jag har haft 1 bra dag den här veckan. Den var fantastisk.
Men en dag som denna när han strulat sen 3 i natt och jag inte fått sova färdigt. Pappan åker till jobbet tidigt. Är borta innan vi kommit upp för dagen. Sonen har ont i magen/missnöjd/skriker vi 08 matningen. Efter ett tag kommer han in i sin nöjda period på 30-60 min. Jag skyndar mig på toa, stresspressar fram något. Sen värmer jag en fryspizza och tar ett glas nyponsoppa för det går fortast. Får detta till frukost. Tänker att jag ska försöka få en bra dag. Så jag förbereder en promenad. Det blir drygt 1 timme ute. Sonen sover halva kanske. Men är alltid nöjd i vagnen på promenad. Så länge vagnen rör sig.
Väl hemma så får han mat. Arg/ledsen/missnöjd igen. Försöker trösta/gör allt jag kan komma på för att underlätta. Lägger honom i vagnen så han kan sova. Skriker och jag gråter. Tillslut blir jag så frustrerad att jag bankar hårt i väggen några gånger. Sonen tystnar och somnar nästan direkt. Och jag får skuldkänslor. Skrämde jag honom nu. Gråter för det.
Nu efter några vaggningar/skrik till så verkar han sova ordentligt. Klocka har hunnit bli 13. Jag borde sova istället för att skriva detta nu. Men jag måste få det ur mig. Jag borde också äta något för jag är jätte hungrig. Men jag vågar inte låta i köket med risk för att väcka honom igen. Jag behöver verkligen att han sover så länge som möjligt.
Jag skulle jättegärna ha honom sovandes på mig om det hade fungerat som tröst. Men inte ens det fungerar när han är arg. Så det blir sällan den där mysiga knyta an/hud mot hud vilan.
Njut av den mysiga bebistiden säger folk....vadå mysig! De få stunder han är nöjd så är han jätte mysig och jag kan glatt prata med honom och uppskattar att ha en son. Eller när han sover. Då är han så söt och då älskar jag honom så otroligt mycket.
Har provat sjal och babybjörn. Men han är inte förtjust i det. Ska de vänjas in i det?
Ingen pratar om hur jobbigt det kan vara att få barn.
Är det någon där ute som känner som mig?