Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.

Nej, hon arbetar inte heltid, och enbart nätter. Hon har massor av ensamtid på dagarna när barnen är i skolan och jag är på jobbet.

Känner igen mig. Jag har också ett stort behov av att vara ensam samtidigt som jag inser att jag måste gå min man till mötes. Det som funkar för mig är att jag känner mig fredad. Jag har liksom vissa tider och tillfällen när jag vet att jag helt säkert får vara ifred. Jag hämtar kraft och energi vid såna tillfällen som gör att det inte blir lika ansträngt för mig när det är mycket fysisk beröring och närhet annars. Kan ni prata och komma överens så att ni båda ger och tar?

Då har ni i alla fall uppmärksamhet riktad på varandra emellanåt, eftersom mobilerna inte tar så mycket tid. Vi sitter också alltid i samma soffa, TV:n på, och visst händer det att vi ser samma program tillsammans ibland, problemet är kanske att vi sitter där för mycket tillsammans. Ska prova att gå undan och göra annat istället ett tag och se hur hon reagerar. Saknar hon inte mig då heller kanske jag faktiskt får fundera på hur jag vill ha mitt liv.

Det låter som att ni har en utmärkt kommunikation och en väl fungerande relation. Min sambo rör i princip aldrig mig fast hon mycket väl vet att jag skulle må så mycket bättre av bara en hastig kram lite eller att bli lite kliad i nacken ibland. 

Hon talar heller inte om när hon verkligen behöver vara ensam heller, utan det är något jag får gissa mig till. Det brister i kommunikationen och vi har svårt för att tala om det, på något vis är det som att hon antingen skäms för att hon vill vara ifred eller utgår ifrån att jag ska veta när hon vill vara det vilket inte gör det enklare. Ska försöka prata avdramatiserat om det så att hon kan säga tydligare vad det är hon vill.

Vi har pratat om det så oerhört många gånger, men det har aldrig blivit bättre av det. Jag tänkte snarare på att den här gången inte prata så mycket kring det, utan att helt enkelt be henne vara tydligare om när hon vill vara ensam. Så att jag slipper hålla på och gissa mig till det.

Hon tycker väl antagligen att förhållandet är bra baserat på att jag respekterar hennes personlighet och behov, men hon tycker såklart och har ofta också sagt att hon tycker att det är jobbigt att känna att hon inte räcker till för mina behov, att hon inte hinner ikapp någon gång att själv längta efter närhet. Jag vet inte hur mycket tid hon behöver eller vad, för att hon ska "komma ikapp", för som sagt, om jag låter henne vara ifred för mycket blir hon orolig för det istället eftersom hon märker att jag med vilje låter henne vara för ifred eller tror att jag är sur på henne. Vilket jag ju egentligen på sätt och vis är, jag vill ju gärna bli lite mer sedd på något sätt, och så tas diskussionen upp igen och så rullar det på i en stadigt neråtgående spiral där hon känner sig mer pressad och otillräcklig och jag känner mig dum. 

Tack så mycket, jag ska hålla tråden uppdaterad om något händer...! Har du fler konkreta tips som kan underlätta och minska hennes känsla av att känna sig otillräcklig tar jag gärna emot det!

Så, hade en väldigt jobbig diskussion igår, men som förhoppningsvis kan leda till att det kan bli lite bättre i framtiden. Hon vill/ville inte riktigt förstå hur mycket enklare det blir för oss båda om hon bara är tydlig med vad hon vill och inte. Vi kom i alla fall till slut överens om att hon i fortsättningen tydligt talar om när hon vill vara ifred, så att jag slipper gissa mig till vad hon vill eller vilket humör hon är på hela tiden. Att det är helt ok för henne att säga att hon vill vara ifred och vara ensam, att det jag inte har något emot det, att det blir så mycket enklare.

Vad gäller mina behov hoppas jag på att det också hjälper till att hon kan få känna sig ifred på riktigt, så att hon som hon säger får möjlighet att komma ikapp och själv vilja ha närhet.

Känns som att det förhoppningsvis var sista gången på länge vi behövde ha det samtalet, jag orkar inte ha det många fler gånger nu...

Bra tips också, ska inte längre fråga om det är något, utan just bara fråga om hon är låg. Eller kanske rent av inte säga något alls, utan bara låtsas som att jag överhuvudtaget inte märker det och gå och göra något annat.

Praktiken hittils har inte blivit så mycket bättre, sedan den senaste diskussionen har det varit väldigt tyst och konstigt, förhoppningsvis blir det väl lite naturligare och bättre igen inom några dagar, vet inte riktigt om den senaste dsikussionsrundan tog död på för mycket just nu...

Jo, det har det utan tvivel gjort. Varje gång vi har någon som helst form av diskussion om något sätter det igång massor av tankar hos henne. Tyvärr har jag inte en aning om vilken typ av tankar det är eftersom hon inte delar med sig av dem. Hon ältar vad som sagts och vad hon sagt, och hur både hon och jag tolkat något, och äts sakta upp inifrån. 

Jag har börjat komma till insikt om att om vi ska kunna ha ett liv ihop får jag helt enkelt lära mig att hålla tyst och aldrig yppa några missnöjen, eller på något sätt säga något som kan uppfattas som kritik, eller ens knappast som ett omdöme, vare sig det är något hon gjort, eller inte gjort. Vill jag ha några förändringar till stånd får jag hitta något annat sätt att plantera saken i hennes huvud än att försöka prata om det, eftersom det alltid blir en sådan väldigt sak av även småsaker...

Nä, jag håller med. Se inlägget ovan som beskriver lite mer, det är just hennes del av att delta i förhållandet lite mer aktivt som jag är ute efter. Som sagt har jag inga problem att ge henne hur mycket space hon behöver, bara resten av tiden är en tid i vilken jag känner att hon är lite mer närvarande.

Det går helt ärligt talat helt åt skogen. Tror inte just nu att det finns någon chans alls att hitta tillbaka, hon ser inte alls sin del i något. Ska på familjerådgivning på måndag, men jag tror inte att det hjälper något längre, tyvärr.

Hej, har inte ens orkat titta in här på senaste veckan eftersom sambon gjort slut.

Förstår din situation kring flickvän/betjänt/morsa, kan lova att det inte är så här, snarare tvärtom. Jag tar hand om nästan allt vad som har med hushållet att göra så att hon fått så mycket egentid som möjligt. Men ingenting jag gjort har hjälpt.

Jag har helt enkelt haft död på alla hennes känslor genom att helt enkelt inte ha lyssnat tillräckligt på hennes behov - hon har ju sagt att hon inte tycker om för mycket uppmärksamhet, ändå har jag inte klarat av att bara låta henne vara och andas utan ångat på och trott att jag kanske kan väcka henne till liv liksom...

Förbannar min egen dumhet och att jag bara inte kunde lyssna utan att tolka. Hon har bestämt sig så helt att det inte finns någon återvändo, men jag lever i förnekelse kring det just nu, sorgen är totalt förlamande. Hon vill att vi ska fortsätta vara vänner, och det är klart jag vill det också, att fortsätta att ses när jag väl någon gång hittar en lägenhet, så jag hoppas på att det någonstans ska finnas i  alla fall en minimal möjlighet till att hon kan få såpass mycket tillit till mig igen att någon glöd kommer tillbaka, men just nu känns allt bara svart och tungt.