Du måste logga in för att svara i en tråd.

  • Uppepåberget

    Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.

    Min sambo har ett väldigt stort behov av att få vara ensam eller ifred, vilket jag respekterar så gott jag kan, jag betvivlar inte att hon älskar mig trots att hon sällan visar det. Jag älskar henne också, men jag kan ofta sakna att ha mer fysisk och själslig kontakt, ibland känns det som att jag tvingar mig på henne när jag bara ska ge henne en kram vilket får mig att känna mig olustig.


    Kärnan i problemet är att hon menar på att hon inte känner ett behov eller vill ha så mycket fysisk kontakt alls dag- och kvällstid. Det har inte alltid varit så, såklart att det var annorlunda under det första året för 5 år sedan, men det blir bara värre för varje år. Hon var en helt annan person under det första året vi var tillsammans, och ibland känns det som att jag inte känner henne längre. Det blir mer som att hon lever sitt liv till största del inuti sitt eget huvud, och delar inte med sig av vad som händer därinne?


    De gångerna som det händer att jag har ett behov att få vara ifred tolkar hon tyvärr ofta som att något är fel och att jag är ointresserad av henne eller att jag är sur på henne, vilket jag iofs ibland på sätt och vis är eftersom jag ofta önskar att det skulle finnas mer ömhet och spontanitet mellan oss, men måste det vara just de gångerna som jag faktiskt inte är på humör?


    Den kroppskontakt vi har dag- eller kvällstid handlar mest om att jag masserar hennes fötter, nästan dagligen vilket jag iofs gärna gör eftersom det ändå är något hon verkligen tycker om.


    På nätterna däremot vill hon gärna ligga väldigt nära eftersom hon då är både frusen och aningen "mörkrädd", eller otrygg, problemet är bara att jag har väldigt svårt för att sova då. Det är ju iofs väldigt mysigt, och täcker upp en del av mitt behov av fysisk beröring, men eftersom hon jobbar ständig natt sover vi bara tillsammans ungefär hälften av månadens nätter, alltså är jag ensam ganska mycket.

    En del av problemet med hennes brist på behov av fysisk kontakt antar jag handlar om att hon inte är nöjd med sin kropp och sin vikt, men jag är väldigt nöjd med hur hon ser ut, men det är inte heller något jag får säga eller tycka, hon gillar inte komplimanger heller. Jag saknar att kunna tala om för henne hur fin jag tycker att hon är, och att jag älskar hennes nakna kropp på alla sätt och vis och att jag gärna skulle se mer av den oftare, men gud förbjude om jag gör det, då är jag alldeles för pressande.


    Vi har ändå ett hyfsat fungerande sexliv emellanåt, men det är samma sak där, hon tycker inte om för mycket beröring utan föredrar mer direkt pang på, så mysiga förspel existerar liksom inte. Finns ingen möjlighet att på ett romantiskt eller på ett roligt upphetsande sätt skapa stämning under dagen eller kvällen, det är något som bara plötsligt händer i ett mörklagt sovrum de dagarna som vi haft som minst kontakt med varandra. Om jag ändå försöker ?lägga upp för det? resulterar det bara i att hon känner sig pressad på något sätt, och så blir det definitivt inget.


    Vi har såklart diskuterat det här fram och tillbaka i cirklar, och jag försöker förstå henne så gott jag kan, det är ju inte varje dag hon är så avig och inbunden, men åtminstone 20 av månadens dagar, och varje gång ämnet ens tas upp resulterar det i att hon känner att hon inte räcker till för mig och mina behov, vilket resulterar i att hon blir ännu mer tillbakadragen och får skuldkänslor för det och jag känner mig dum i huvudet för att samma diskussion som ändå inte leder någonvart tas upp om och om igen. Paradoxalt tas ämnet upp just när hon har dåligt samvete för att hon tror att hon inte räcker till, och jag försöker undvika ämnet eller försäkra att det inte är så eftersom det bara blir värre, jag vet att jag inte kan ändra på henne, det kan ju bara hon, om hon vill.

    Vårt liv tillsammans är inte helt okomplicerat på andra sätt heller, med ett gäng barn, inga gemensamma dock, det är en logistisk utmaning att få det att fungera ibland, men vi brukar kunna lösa det mesta.


    Så, långt, osammanhängande och rörigt skrivet. Jag känner att jag gärna vill ha någon/några att bolla med, gärna någon som kanske fungerar lite likadant som henne som kanske kan få mig att förstå henne bättre, eller rena mothugg som hjälper mig att veta vad jag ska göra för att förbättra situationen, jag börjar känna mig ganska ensam och vilse i det hela och vet varken in eller ut om det egentligen är jag som är krävande och klängig eller vad jag ska göra för att förbättra något.



    P.S.
    Det händer ibland att tanken på att bryta upp dyker upp, men jag älskar henne och det finns så mycket bra saker i relationen också som är värda att vårda, jag är snarare rädd för att hon ska bryta upp pga att hon så ofta känner att hon inte räcker till och tror att hon är ett hinder för att jag ska kunna vara lycklig fullt ut, vilket skrämmer mig väldigt mycket, hon har tagit upp det några gånger tidigare.


    D.S. Nej, hon har inte Asperger eller någon annan neuropsykiatrisk åkomma förutom en lätt ångestproblematik.

  • Svar på tråden Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.
  • Anonym (M)

    Ja det är svårt när man har olika behov... det finns 3 sätt att möta problemet: 1. antingen accepterar man det, 2. försöker prata och "lösa" problemet.. dvs iallafall försöka få det bättre eller 3.så får man bryt upp och hitta ngn som passa en bättre.

    I min relation har vi kommunicerat och jag ville lösa problemet åtmindstonde delvis men han var inte villig att möta mig på något sätt.. jag har svårt att acceptera som det ser ut.. tillslut kommer jag behöva bryta.

  • Anonym (Lina)

    Det är svårt när man är så olika. Som föregående talare sa så är det antingen så att du får acceptera det hela och leva med det (men förstår om du ej kan det), ni kan prata om det och göra någon slags kompromiss. Dock är det svårt att göra en kompromiss om hur mycket närhet man ska ha. Då blir det som att hon går med på det bara för att du vill, vilket knappast kan kännas kul för dig (eller henne).

    Eller så gör du slut och försöker hitta någon annan som passar dig bättre, om du känner att du inte kan leva med det här.

    Personligen så hade jag inte kunnat vara tillsammans med en person som har ett så stort behov att vara ensam. Jag vill ha mycket närhet, mycket kärlek. Utan det så hade jag inte klarat mig i relationen. Visst hade jag kunnat försöka stå ut, men så småningom så hade jag börjar vantrivas mer och mer så jag hade gjort slut.

    Men kom ihåg att det inte är någons fel. Ni är bara olika och har olika behov. Dock så är det nånting ni kanske skulle ha reflekterat över tidigare.

  • Uppepåberget
    Anonym (M) skrev 2017-04-04 12:33:10 följande:

    Ja det är svårt när man har olika behov... det finns 3 sätt att möta problemet: 1. antingen accepterar man det, 2. försöker prata och "lösa" problemet.. dvs iallafall försöka få det bättre eller 3.så får man bryt upp och hitta ngn som passa en bättre.

    I min relation har vi kommunicerat och jag ville lösa problemet åtmindstonde delvis men han var inte villig att möta mig på något sätt.. jag har svårt att acceptera som det ser ut.. tillslut kommer jag behöva bryta.


    Jo, jag håller med. Jag försöker acceptera det så gott det går och hoppas under tiden på att hon ska på något vis hitta tillbaka till sig själv, som det var innan. Att prata om det har på sistone bara gjort saken värre som jag skrev... och att bryta är väl en absolut sista utväg som jag får fundera på, får kanske sätta ett datum för mig själv.

    Trist att höra att din partner inte är intresserad av att lösa något eller möta dig, då finns det ju inte så mycket att göra. Är det samma problem ni har eller något annat?
  • Uppepåberget
    Anonym (Lina) skrev 2017-04-04 12:40:26 följande:

    Det är svårt när man är så olika. Som föregående talare sa så är det antingen så att du får acceptera det hela och leva med det (men förstår om du ej kan det), ni kan prata om det och göra någon slags kompromiss. Dock är det svårt att göra en kompromiss om hur mycket närhet man ska ha. Då blir det som att hon går med på det bara för att du vill, vilket knappast kan kännas kul för dig (eller henne).

    Eller så gör du slut och försöker hitta någon annan som passar dig bättre, om du känner att du inte kan leva med det här.

    Personligen så hade jag inte kunnat vara tillsammans med en person som har ett så stort behov att vara ensam. Jag vill ha mycket närhet, mycket kärlek. Utan det så hade jag inte klarat mig i relationen. Visst hade jag kunnat försöka stå ut, men så småningom så hade jag börjar vantrivas mer och mer så jag hade gjort slut.

    Men kom ihåg att det inte är någons fel. Ni är bara olika och har olika behov. Dock så är det nånting ni kanske skulle ha reflekterat över tidigare.


    Hej, jo, det är svårt när behoven ser olika ut. Precis som du skriver är jag inte intresserad av någon kompromiss där hon känner sig tvingad till närhet... Det vore ganska galet. Som jag svarade ovan hoppas jag på att lusten till närhet ska komma tillbaka, den fanns ju där tidigare, men vare sig hon eller jag vet vart den tog vägen. Om det nu inte var så att hon kände sig tvungen till det under det första året eftersom det ändå inte är helt onormalt att vilja vara nära... Kanske borde fråga henne om det någon gång, tanken slog mig först nu. Hade hon varit likadan från att vi blev tillsammans för 5 år sedan hade jag aldrig blivit ihop med henne...
  • Uppepåberget
    Anonym (qq) skrev 2017-04-04 13:29:19 följande:

    testa parterapi


    Tog upp det för ganska länge sedan som alternativ, men hon tror inte att det är problem man kan få hjälp med där...
  • Anonym (Hepp)

    TS, har ni barn? Det är väldigt vanligt att kvinnor som är hemma med barnen eller är den som mest har kontakt med dem har fått helt nog med kroppskontakt av detta och inte klarar mer sen.

  • Uppepåberget
    Anonym (Hepp) skrev 2017-04-04 15:12:18 följande:

    TS, har ni barn? Det är väldigt vanligt att kvinnor som är hemma med barnen eller är den som mest har kontakt med dem har fått helt nog med kroppskontakt av detta och inte klarar mer sen.


    Jo, vi har barn sedan tidigare på var sitt håll, och har ganska mycket barnfri tid. Inga småbarn som klänger hela tiden heller, de börjar vara i åldern när man bara ser dem när man ska väcka dem och se till att de kommer i säng på kvällen...
  • Anonym (Bbw)

    Jag känner igen mig mycket i hur du beskriver din sambo, så jag kan ju beskriva lite hur jag är. Jag behöver enormt mycket tid ensam för att fungera hyfsat. För mycket närvaro av människor tröttar ut mig alldeles, och det gäller även de närmaste. Jag kan inte slappna av helt när det är andra runt mig, och det tröttar ut framförallt knoppen. Du skrev att sin sambo har ångest problem. Samma här, fast troligtvis inte likadant, för det kan ju skilja så mycket. Social ångest samt generaliserad ångest har jag, och det påverkar nog ett förhållande ganska mycket.

    Min sambo börjar nu, efter ca 6 år, att förstå sig på mig lite bättre, och jag har blivit bättre på att förklara hur jag mår och ifall det är "lågt" så han vet varför jag kanske drar mig undan. Vi försöker också skapa mycket tid för mig att vara helt ensam på, för det leder i sin tur till att de stunder vi är tillsammans så orkar jag, och vill, ha närhet.

    Jag tänker att om din sambo arbetar heltid och sen kommer hem till dig och kanske även barnen, så har hon liksom ingen tid att återhämta sig. Det är alltid nån idiot runt henne och det kanske är för mycket för just henne. Kanske att hon behöver vara ensam ibland?

  • Anonym (Lina)
    Uppepåberget skrev 2017-04-04 14:48:02 följande:

    Hej, jo, det är svårt när behoven ser olika ut. Precis som du skriver är jag inte intresserad av någon kompromiss där hon känner sig tvingad till närhet... Det vore ganska galet. Som jag svarade ovan hoppas jag på att lusten till närhet ska komma tillbaka, den fanns ju där tidigare, men vare sig hon eller jag vet vart den tog vägen. Om det nu inte var så att hon kände sig tvungen till det under det första året eftersom det ändå inte är helt onormalt att vilja vara nära... Kanske borde fråga henne om det någon gång, tanken slog mig först nu. Hade hon varit likadan från att vi blev tillsammans för 5 år sedan hade jag aldrig blivit ihop med henne...


    Går inte att göra så mycket åt hennes behov av närhet. Det blir svårt för dig att ändra på och som du säger så funkar det nog inte med en kompromiss.

    Tråkigt, men personligen så hade jag blivit tvungen att bryta upp. En person som inte vill vara nära, som behöver väldigt mycket ensam tid, är inte passande för mig. Speciellt inte en sån som du är tillsammans med. Hade känt mig oälskad och bortglömd, vilket hade gjort att det hade tagit slut förr eller senare.

    Det låter ju inte ut som att detta är något du kan stå ut med och eftersom att det inte finns något som kan göra så att hennes lust kommer tillbaka så kanske du blir tvungen att bryta upp. Fråga dig själv om du verkligen mår bra i denna relation? Jag hade inte gjort det. Förstår att det är svårt om du älskar henne, men vissa personer passar inte ihop och då är det bättre att man går vidare och försöker hitta nån annan, än att stå ut med en person som inte passar en.
Svar på tråden Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.