Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.

Låter ungefär som min allra bästa vän. Hon har vuxit upp med känslomässigt väldigt frånvarande föräldrar, och har utvecklat vad man skulle kalla undvikande anknytningsbeteende. Hon är egentligen extremt trygghetsbehövande men har genom sin uppväxt lärt sig att aldrig göra sig beroende av någon annan än sig själv.

Hon har lätt för ytliga och okrävande kontakter, lätt för att flörta. Egentligen lätt för ONS, men skulle få dåligt samvete. Hon klarar inte de krav som nära relationer innebär. Har väldigt svårt för att ge uppmuntran och komplimanger till andra. Hon är rädd för verbala kärleksförklaringar och commitements.

Detta gör att hon är väldigt svår att komma in på livet, hon backar undan för mycket psykisk och fysisk närhet och har svårt att möta andras närhetsbehov. För hennes man är det givetvis väldigt jobbigt, han blir alltid ensam. Hon ger sällan allt.

För mig som är hennes närmaste vän har det varit en rejäl utmaning att få henne att släppa in mig. Det tog många år och mycket energi. Men idag kan hon erkänna sitt totala beroende av vår vänskap, och idag pratar vi om precis allt!

Plupp73

Äldre 7 Apr 21:10

#32

Min kompis känner att hon aldrig kan leva upp till andras förväntningar, att hon inte räcker till.

Hon behöver ha space så att hon själv får känna längtan efter närhet.

Ofta önskar dessa personer att de bättre kunde leva upp till andras behov av dem. De känner sig misslyckade, men blir trängda om man framhärdar sitt närhetsbehov. Det som behövs är acceptans

Plupp73

Äldre 8 Apr 14:11

#35

Uppepåberget skrev 2017-04-08 11:32:59 följande:

Det låter väldigt bekant, allt du skriver, förutom att hon absolut inte har lätt för att flörta, eller är intresserad av det heller.

Det känns och märks på henne att hon verkligen är rädd för att på riktigt ge av sig själv, hon menar på att det inte finns mer bakom hennes mask och skal vilket jag betvivlar väldigt mycket. Efter 5 år är det fortfarande som att jag inte känner henne alls ibland. Tror ofta att hon är rädd för att för att visa för mycket av sig själv av rädsla för att just inte räcka till, som du skriver av rädsla för att vara beroende av någon.

Men som du kanske läste i ett inlägg några rader upp så testar vi med en ny ansats, just att hon i alla fall nu måste tydligt säga om hon vill vara ifred och ensam, jag har inga problem med att ge henne space, bara hon är tydlig.

Det svåraste för någon med undvikande anknytning är att göra sig beroende. De ser därför alltid till att ha ryggen fri. När de ger av sitt inre hamnar de i en slags dödsskräck eftersom de gör sig sårbara. Lämnas de då, så blir det ett bevis på att närhet inte fungerar.

Jag är definitivt den som står min vän närmast, på vissa vis även mentalt närmare än hennes man. Jag vet att hon älskar mig som vän, men hon skulle aldrig säga det till mig. Det har tagit 6 år att nå vår vänskap och få henne att bli sårbar och behövande. Hon blir fortfarande trängd av mitt krav på mental intimitet i vänrelationen ibland och backar några timmar, men kommer alltid tillbaka. Jag har successivt lagt fram mina tankar om hennes beteende, de som har ett så starkt skal runt sig har mycket att skydda. Bit för bit har hon öppnat sig, men det har varit två steg fram och ett tillbaka hela tiden. Det är jättejobbigt med dessa människor, blod, svett och tårar. För mig har det alktid varit värt det.

Plupp73

Äldre 8 Apr 14:53

#37

Uppepåberget skrev 2017-04-08 14:36:53 följande:

Gah Skrev nyss ett långt svar som bara försvann!!!

Jo, de gångerna hon delar med sig av något tror jag att hon ska gå under av skuld och skam och rädsla. Dessutom är det aldrig några konstiga saker heller. Och att någonsin nämna något dåligt om henne suger hon i sig som en svamp, det försvinner aldrig, så jag passar mig oerhört noga för att säga något som alls kan tolkas som kritik... Säger man något så förstoras det upp och ältas och bygger på det förbannade skalet.

Jag är lite nyfiken på varför du ansträngde dig så för en människa som inte är din partner, utan någon som antagligen från början var någon du inte kände så väl?

Det är en fullt befogad fråga.

Är en människa som har relativt lätt för att nå djup vänskap och närhet. Dras nog alltid mot människor med skal och mycket integritet, de är intressanta eftersom det alltid ligger känslighet och sårbarhet bakom murarna. Sedan har vi två alltid pratat djupt, sedan första gången vi träffades. Vi pratar egentligen hela tiden, live eller per sms eller på mail eller i telefonen. Högt och lågt. Pladdrar, skrattar och gråter hos varandra. Vi har samma humor. Någonstans visste jag redan från start, även när vägen varit krokig och smal - att hon skulle bli den mest lojala och trogna vän jag haft någonsin. Hon ser alla mina sidor, rädslor och sår - och finns alltid kvar ändå. Det är en riktig vän, en sådan alla människor vill ha men få hittar.

Plupp73

Äldre 8 Apr 14:54

#38

Ändå var det första hon sa till mig att hon inte var en person som behövde vänner, inte hade behov av vänskap....

Plupp73

Äldre 10 Apr 18:31

#43

Uppepåberget skrev 2017-04-10 13:48:37 följande:

Jo, det har det utan tvivel gjort. Varje gång vi har någon som helst form av diskussion om något sätter det igång massor av tankar hos henne. Tyvärr har jag inte en aning om vilken typ av tankar det är eftersom hon inte delar med sig av dem. Hon ältar vad som sagts och vad hon sagt, och hur både hon och jag tolkat något, och äts sakta upp inifrån.

Jag har börjat komma till insikt om att om vi ska kunna ha ett liv ihop får jag helt enkelt lära mig att hålla tyst och aldrig yppa några missnöjen, eller på något sätt säga något som kan uppfattas som kritik, eller ens knappast som ett omdöme, vare sig det är något hon gjort, eller inte gjort. Vill jag ha några förändringar till stånd får jag hitta något annat sätt att plantera saken i hennes huvud än att försöka prata om det, eftersom det alltid blir en sådan väldigt sak av även småsaker...

Man ska ju förstås inte vilja ändra på någon, men hon behöver också kunna gå dig till mötes delvis. Ni är två som ska må bra i relationen. Det är inte rätt att bara hon ska få bekräftelse, men inte ge. Det är inte rätt att bara hon ska få känna sig älskad, medan du får fantisera ihop vad hon känner och tycker.

Allt ovanstående har jag förklarat för min bästa vän, och då har hon i myrsteg klarat att gå mig till mötes. Hon vet att vi är livsvänner, att jag alltid stannar i närheten - men att jag ändå ibland måste få veta vad jag betyder. Det är svårt för henne att öppna sitt skal, och hon blir livrädd, men nu är oändligt många myrsteg tagna.

Det som är räddningen för dessa människor med undvikande anknytning är när någon inte ger sig, utan på ett stabilt sätt kräver deras närvaro och närhet. Typiskt när de processar saker är att de backar bakåt ett steg, för att sedan gå två framåt.

Min bästa vän har kommit närmre allt mer. Hon är rädd för närheten och hudlösheten, men vågar när hon ser att relationen finns kvar och är stabil även när hon svajar och blir skräckslagen.

Det jag undrar är - vad i din sambos bakgrund ligger till grund för hennes beteende? Hennes ursprungsfamilj, mobbning, tidigare partners lämnat?

Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.

INNEHÅLL