• Anonym (Bbw)

    Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.

    Jag känner igen mig mycket i hur du beskriver din sambo, så jag kan ju beskriva lite hur jag är. Jag behöver enormt mycket tid ensam för att fungera hyfsat. För mycket närvaro av människor tröttar ut mig alldeles, och det gäller även de närmaste. Jag kan inte slappna av helt när det är andra runt mig, och det tröttar ut framförallt knoppen. Du skrev att sin sambo har ångest problem. Samma här, fast troligtvis inte likadant, för det kan ju skilja så mycket. Social ångest samt generaliserad ångest har jag, och det påverkar nog ett förhållande ganska mycket.

    Min sambo börjar nu, efter ca 6 år, att förstå sig på mig lite bättre, och jag har blivit bättre på att förklara hur jag mår och ifall det är "lågt" så han vet varför jag kanske drar mig undan. Vi försöker också skapa mycket tid för mig att vara helt ensam på, för det leder i sin tur till att de stunder vi är tillsammans så orkar jag, och vill, ha närhet.

    Jag tänker att om din sambo arbetar heltid och sen kommer hem till dig och kanske även barnen, så har hon liksom ingen tid att återhämta sig. Det är alltid nån idiot runt henne och det kanske är för mycket för just henne. Kanske att hon behöver vara ensam ibland?

  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-04 18:15:10 följande:

    Nej, hon arbetar inte heltid, och enbart nätter. Hon har massor av ensamtid på dagarna när barnen är i skolan och jag är på jobbet.


    Okey. Det kan ju vara så att hon helt enkelt inte är i behov av närhet på samma nivå som du. Inget av det behöver vara fel, men jag förstår att det skapar frustration och blir ett problem... För båda.
  • Anonym (Bbw)
    nernu skrev 2017-04-05 22:00:30 följande:

    Känner igen mig. Jag har också ett stort behov av att vara ensam samtidigt som jag inser att jag måste gå min man till mötes. Det som funkar för mig är att jag känner mig fredad. Jag har liksom vissa tider och tillfällen när jag vet att jag helt säkert får vara ifred. Jag hämtar kraft och energi vid såna tillfällen som gör att det inte blir lika ansträngt för mig när det är mycket fysisk beröring och närhet annars. Kan ni prata och komma överens så att ni båda ger och tar?


    Precis så vi har löst det också. Jag får mina stunder då jag får vara helt ifred. För mig är det viktigt att jag är helt ensam då dessutom, och att delar av min egna tid är stunder då jag bara kan få vara, och göra i princip ingenting (se på film, måla, etc). På det viset orkar jag med det "normala" livet i familjen, med allt vad det innebär. Mina ensamma stunder gör också att jag kan uppskatta och längta efter närhet ibland. Medans min sambo skulle kunna kramas och pussas och? göra allt vi gör tillsammans jämt utan att bli mätt på närhet. Men tack o lov så förstår han mitt behov och accepterar det, för han vet att det gynnar honom att ge mig den tid jag behöver.
  • Anonym (Bbw)

    Vi har inga bestämmelser runt mobilavändning, men jag anser att man om inte annat för sin egen hälsas skull måste klara av att existera utan mobilen emellanåt. Så även om vi har våra mobiler nära oss så tittar vi inte i dem särskilt ofta när vi är hemma båda. Det blir en snabb kik emellanåt för att kolla tv-tablån eller så.

    Vi sitter också alltid i samma soffa vid TVn, för jag tror att om vi skulle börja sitta ifrån varandra så skulle vår närhet totalt dö ut eftersom jag då vänjer mig vid det, och jag har lättare för att vänja mig vid ensamhet än tvärtom.

  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-06 11:20:07 följande:

    Då har ni i alla fall uppmärksamhet riktad på varandra emellanåt, eftersom mobilerna inte tar så mycket tid. Vi sitter också alltid i samma soffa, TV:n på, och visst händer det att vi ser samma program tillsammans ibland, problemet är kanske att vi sitter där för mycket tillsammans. Ska prova att gå undan och göra annat istället ett tag och se hur hon reagerar. Saknar hon inte mig då heller kanske jag faktiskt får fundera på hur jag vill ha mitt liv.


    Vi har nog ganska mycket uppmärksamhet på varandra. Är båda hemma så väljer vi att se sådant båda är intresserade av, vi lagar mat ihop på helgerna, gör saker ihop, osv. Sen finns det såklart sådant vi gör separat. Det är lite av en balansgång.

    Om det nu är så illa att din sambo inte alls ser problemet, ja då är det kanske lika bra att du funderar över om du kan leva så. Det håller jag med om. I ett förhållande är det ge och ta som gäller. Man kan ju inte leva med en person om man inte alls bryr sig om denne och dennes behov. Ditt behov av närhet är lika viktigt som hennes ickebehov.

    För våran del så vet jag hur viktigt det är med kramar och att man tar på varandra på olika vis (inte bara sexuellt) för min sambo, så jag kramar faktiskt eller petar lite på han även stunder då jag inte själv behöver det. Men jag vet att han behöver det och mår bra av det.

    Men det hade aldrig fungerat om jag inte hade vetat att jag har möjligheten att säga till när jag känner att närhet är omöjlig för mig. För ibland kan det faktiskt vara plågsamt för mig, och det vet han och han vet att det inte har med honom att göra. Det är bara sådan jag är.
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-06 12:04:00 följande:

    Det låter som att ni har en utmärkt kommunikation och en väl fungerande relation. Min sambo rör i princip aldrig mig fast hon mycket väl vet att jag skulle må så mycket bättre av bara en hastig kram lite eller att bli lite kliad i nacken ibland. 

    Hon talar heller inte om när hon verkligen behöver vara ensam heller, utan det är något jag får gissa mig till. Det brister i kommunikationen och vi har svårt för att tala om det, på något vis är det som att hon antingen skäms för att hon vill vara ifred eller utgår ifrån att jag ska veta när hon vill vara det vilket inte gör det enklare. Ska försöka prata avdramatiserat om det så att hon kan säga tydligare vad det är hon vill.


    Glöm inte att berätta om vad du behöver och vill också. Förklara att du älskar henne, men inte mår bra så som ni har det nu, och att du vill hitta en balans där ni båda kan må bra. En bra idé inför ditt samtal kan vara att förbereda henne lite genom att säga att du behöver prata med henne om en viktig sak när det finns tid till det. Säg att du vill prata utan att någon lägger skuld på den andre. För det handlar inte om vem som gör rätt eller fel, det handlar om att ni är två olika personer som älskar varandra (antar jag) och ni har olika behov.

    Du skrev förresten att hon uttryckt att hon tycker ni har det bra... Jag förstår inte hur hon kan tycka så? Hon måste ju känna av, eller veta, att du vill sådant hon inte vill. Och det borde ju göra att hon också tycker att allt inte är helt ok...
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-06 12:45:47 följande:

    Vi har pratat om det så oerhört många gånger, men det har aldrig blivit bättre av det. Jag tänkte snarare på att den här gången inte prata så mycket kring det, utan att helt enkelt be henne vara tydligare om när hon vill vara ensam. Så att jag slipper hålla på och gissa mig till det.

    Hon tycker väl antagligen att förhållandet är bra baserat på att jag respekterar hennes personlighet och behov, men hon tycker såklart och har ofta också sagt att hon tycker att det är jobbigt att känna att hon inte räcker till för mina behov, att hon inte hinner ikapp någon gång att själv längta efter närhet. Jag vet inte hur mycket tid hon behöver eller vad, för att hon ska "komma ikapp", för som sagt, om jag låter henne vara ifred för mycket blir hon orolig för det istället eftersom hon märker att jag med vilje låter henne vara för ifred eller tror att jag är sur på henne. Vilket jag ju egentligen på sätt och vis är, jag vill ju gärna bli lite mer sedd på något sätt, och så tas diskussionen upp igen och så rullar det på i en stadigt neråtgående spiral där hon känner sig mer pressad och otillräcklig och jag känner mig dum. 


    Jag förstår, och håller tummarna för att samtalet blir bra och ger resultat så att spiralen går uppåt igen.. Jag känner verkligen med er båda, och känner så väl igen mig i sådant du beskriver.
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-06 13:26:23 följande:

    Tack så mycket, jag ska hålla tråden uppdaterad om något händer...! Har du fler konkreta tips som kan underlätta och minska hennes känsla av att känna sig otillräcklig tar jag gärna emot det!


    Har funderat men kommer inte på något direkt. Jag skulle tro att mycket ligger hos henne om det ska till en förändring. Dels måste hon börja förstå dina behov, men också sina egna och hur hon ska hantera dem om det ens ska vara möjligt med en förbättring. Och för dig kanske det är viktigt att tala om att du tycker det är helt okey om hon vill vara ensam ibland (eller vad hon nu behöver) för att ladda batterierna. Jag vet ju egentligen inget om hur din sambo är och vad hon känner så jag utgår bara från mig själv. Men det jag tycker är o tänker kan ju vara helt fel för henne.
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-07 15:19:14 följande:

    Så, hade en väldigt jobbig diskussion igår, men som förhoppningsvis kan leda till att det kan bli lite bättre i framtiden. Hon vill/ville inte riktigt förstå hur mycket enklare det blir för oss båda om hon bara är tydlig med vad hon vill och inte. Vi kom i alla fall till slut överens om att hon i fortsättningen tydligt talar om när hon vill vara ifred, så att jag slipper gissa mig till vad hon vill eller vilket humör hon är på hela tiden. Att det är helt ok för henne att säga att hon vill vara ifred och vara ensam, att det jag inte har något emot det, att det blir så mycket enklare.

    Vad gäller mina behov hoppas jag på att det också hjälper till att hon kan få känna sig ifred på riktigt, så att hon som hon säger får möjlighet att komma ikapp och själv vilja ha närhet.

    Känns som att det förhoppningsvis var sista gången på länge vi behövde ha det samtalet, jag orkar inte ha det många fler gånger nu...


    Vad bra :). Hoppas det går bra i praktiken för er också. Men jag tror säkert att även hon kommer känna att allt blir bättre och enklare om hon klarar av att förmedla hur hon känner sig. Man slipper de där onödiga feltolkningarna som annars blir, och då blir allt så mycket mer bättre. :) Och förhoppningsvis hinner hon längta lite efter närhet så att du får din dos av det du behöver också.

    Som jag har sagt till min sambo så är jag sällan sur, vilket han trodde att jag var då o då i början. Jag kanske ser sur ut ibland, men då är det troligen min ångest och mentala ork som tryter. Så numera när han märker att jag inte är riktigt i form så frågar han om det är lågt... Istället för att fråga om jag är sur, som han gjorde i början. Och det känns bra för då vet jag att han förstår och att det är ok att jag inte är så "på".
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-08 11:38:42 följande:

    Bra tips också, ska inte längre fråga om det är något, utan just bara fråga om hon är låg. Eller kanske rent av inte säga något alls, utan bara låtsas som att jag överhuvudtaget inte märker det och gå och göra något annat.

    Praktiken hittils har inte blivit så mycket bättre, sedan den senaste diskussionen har det varit väldigt tyst och konstigt, förhoppningsvis blir det väl lite naturligare och bättre igen inom några dagar, vet inte riktigt om den senaste dsikussionsrundan tog död på för mycket just nu...


    Jag skulle tro att det satte igång en hel del tankar hos henne.
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-10 13:48:37 följande:

    Jo, det har det utan tvivel gjort. Varje gång vi har någon som helst form av diskussion om något sätter det igång massor av tankar hos henne. Tyvärr har jag inte en aning om vilken typ av tankar det är eftersom hon inte delar med sig av dem. Hon ältar vad som sagts och vad hon sagt, och hur både hon och jag tolkat något, och äts sakta upp inifrån. 

    Jag har börjat komma till insikt om att om vi ska kunna ha ett liv ihop får jag helt enkelt lära mig att hålla tyst och aldrig yppa några missnöjen, eller på något sätt säga något som kan uppfattas som kritik, eller ens knappast som ett omdöme, vare sig det är något hon gjort, eller inte gjort. Vill jag ha några förändringar till stånd får jag hitta något annat sätt att plantera saken i hennes huvud än att försöka prata om det, eftersom det alltid blir en sådan väldigt sak av även småsaker...


    Som jag skrivit tidigare... Jag kan identifiera mig väldigt mycket med hur du beskriver din sambo, men hon är nog kanske snäppet svårare än mig.

    Jag tycker absolut inte att du ska behöva tassa på tå och alltid väga dina ord på en guldvåg av överdriven hänsyn till henne.

    Hennes mående kan inte styra allt, och inget blir nog bättre förrän hon själv inser att även hon måste jobba på och vårda ert förhållande.
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-11 12:12:45 följande:

    Nä, jag håller med. Se inlägget ovan som beskriver lite mer, det är just hennes del av att delta i förhållandet lite mer aktivt som jag är ute efter. Som sagt har jag inga problem att ge henne hur mycket space hon behöver, bara resten av tiden är en tid i vilken jag känner att hon är lite mer närvarande.


    Hur går det för er?

    Jag tror det var bra att även du sa att du kanske inte orkar mer om du alltid måste hålla tillbaka. Kanske att hon då får sig en liten tankeställare. Ett förhållande måste vårdas om det ska hålla, så är det ju. Och det fungerar inte om det bara är den ena som ska vårda och sköta om.

    Jag tror att man kan bli lite självisk när man har hennes problematik. Jag har iallafall fått lov att "lära mig" hur man vårdar ett förhållande så att båda får sitt och mår bra, och inte bara tänka på mig och hur jag mår.
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-16 00:21:08 följande:

    Det går helt ärligt talat helt åt skogen. Tror inte just nu att det finns någon chans alls att hitta tillbaka, hon ser inte alls sin del i något. Ska på familjerådgivning på måndag, men jag tror inte att det hjälper något längre, tyvärr.


    Verkligen tråkigt att höra :/
  • Anonym (Bbw)
    Uppepåberget skrev 2017-04-23 14:25:10 följande:

    Hej, har inte ens orkat titta in här på senaste veckan eftersom sambon gjort slut.

    Förstår din situation kring flickvän/betjänt/morsa, kan lova att det inte är så här, snarare tvärtom. Jag tar hand om nästan allt vad som har med hushållet att göra så att hon fått så mycket egentid som möjligt. Men ingenting jag gjort har hjälpt.

    Jag har helt enkelt haft död på alla hennes känslor genom att helt enkelt inte ha lyssnat tillräckligt på hennes behov - hon har ju sagt att hon inte tycker om för mycket uppmärksamhet, ändå har jag inte klarat av att bara låta henne vara och andas utan ångat på och trott att jag kanske kan väcka henne till liv liksom...

    Förbannar min egen dumhet och att jag bara inte kunde lyssna utan att tolka. Hon har bestämt sig så helt att det inte finns någon återvändo, men jag lever i förnekelse kring det just nu, sorgen är totalt förlamande. Hon vill att vi ska fortsätta vara vänner, och det är klart jag vill det också, att fortsätta att ses när jag väl någon gång hittar en lägenhet, så jag hoppas på att det någonstans ska finnas i  alla fall en minimal möjlighet till att hon kan få såpass mycket tillit till mig igen att någon glöd kommer tillbaka, men just nu känns allt bara svart och tungt.


    Tråkigt att höra att det gick den vägen för er. Men kanske var det oundvikligt oavsett vad du gjort eller inte gjort. Ni verkar vara så olika som man kan bli och då är det svårt att få ett liv tillsammans att fungera.

    Kanske att ni, om hennes gnista tänds igen, kan leva som sambos? Som "igenkänning Deluxe" föreslog. För jag skulle tro att hon har svårt att leva i ett förhållande oavsett vem det skulle vara med. Ett förhållande innebär ju liksom närhet och komplimanger i någon form iallafall. För somliga mer och för somliga mindre, men ändå i någon grad.

    Lasta inte dig själv för hur du agerat. Du har ju bara utgått ifrån dina behov samtidigt som du försökt att ge henne tid ensam.

    Jag tror att det är svårt för en person som vill ha mycket närhet att avhålla sig det. Det märker jag på min sambo. Han skulle kunna vara nära och kramas dygnet runt tror jag, och hagmarker hur svårt han har att låta bli när jag inte mår bra tex. En naturlig reaktion är ju att vilja hålla om och finnas där när ens partner mår dåligt, men jag vill oftast inte ha det så. Jag vill vara ifred och inte behöva tänka på andra. Men jag tillåter ändå en viss närhet, för hans skull. Allt handlar inte om "mig", och det är något jag kan tycka att din fd sambo inte förstod riktigt. Allt handlade inte om henne och hennes behov. Dina är lika viktiga.

    Hoppas du mår bättre snart.
Svar på tråden Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.