Plupp73 skrev 2017-04-10 18:31:42 följande:
Man ska ju förstås inte vilja ändra på någon, men hon behöver också kunna gå dig till mötes delvis. Ni är två som ska må bra i relationen. Det är inte rätt att bara hon ska få bekräftelse, men inte ge. Det är inte rätt att bara hon ska få känna sig älskad, medan du får fantisera ihop vad hon känner och tycker.
Allt ovanstående har jag förklarat för min bästa vän, och då har hon i myrsteg klarat att gå mig till mötes. Hon vet att vi är livsvänner, att jag alltid stannar i närheten - men att jag ändå ibland måste få veta vad jag betyder. Det är svårt för henne att öppna sitt skal, och hon blir livrädd, men nu är oändligt många myrsteg tagna.
Det som är räddningen för dessa människor med undvikande anknytning är när någon inte ger sig, utan på ett stabilt sätt kräver deras närvaro och närhet. Typiskt när de processar saker är att de backar bakåt ett steg, för att sedan gå två framåt.
Min bästa vän har kommit närmre allt mer. Hon är rädd för närheten och hudlösheten, men vågar när hon ser att relationen finns kvar och är stabil även när hon svajar och blir skräckslagen.
Det jag undrar är - vad i din sambos bakgrund ligger till grund för hennes beteende? Hennes ursprungsfamilj, mobbning, tidigare partners lämnat?
Skönt att höra, att det ändå går att få dem att öppna sig till slut. Hon har aldrig blivit lämnad av någon tidigare partner, det är altid hon som har lämnat dem när något inte varit som hon tänkt sig. Nu har hon ju inte haft så väldigt många partners, jag tror att hon bara varit sambo en gång innan hon träffade sitt ex som hon har barnen ihop med. Jag vet inte mycket alls om hur hennes tidigare förhållanden varit förutom hur det var med pappan till hennes barn.
Där for hon tydligen illa, inte fysiskt, men psykiskt. Inte för att han skulle vara en särdeles vidrig person, men han är en människa som alltid säger vad han tycker och tänker, och som kanske inte alltid tänker efter alls. Hon har berättat ganska mycket om att hon inte kände sig bra alls i den relationen, och att hon kände sig nedtryckt och aldrig fick tid över till att bara vara själv. Enligt henne är han en komplett narcissist, vilket jag kanske inte riktigt håller med om, möjligen lite egenkär och obetänksam och ganska dömande, men mest pga någon form av mindervärdeskomplex.
Hennes relation till hennes mamma är kass däremot. Hon flyttade hemifrån tidigt (15) och pratade inte med sin mamma på ett halvår. Hon undviker fortfarande kontakt med henne i onödan och tycker att hon är skitjobbig - jag däremot tycker att hon är en ganska frisk fläkt, men också en person som gärna ångar på och säger vad hon tycker och tänker. Det sambon har glömt är att hennes mamma stöttade henne enormt mycket när hon lämnade sitt ex. Både ekonomiskt och tidsmässigt med att hjälpa till med hennes barn.
Det där med att backa ett steg och ta två framåt känner jag igen ganska väl, vi har haft flertal diskussioner genom åren om olika saker, varje gång har det blivit precis så. Hon har vid ett antal tillfällen undrat om jag verkligen är lycklig med henne och om hon inte bara hindrar mig från att vara lycklig, och tycker alltid att hon inte räcker till. Vilket jag till en början tolkade som att "jahapp, här kommer den gamla det är inte dig det är fel på, utan mig", och att hon sedan gör slut. Jag blir alltid livrädd (pga mina egna osäkerheter, det är alltid jag som blivit lämnad i alla tidigare relationer). Jag försäkrar henne varje gång om att hon räcker till som hon är och att hon gör mig lycklig, men att det inte skulle skada med att vi kanske kunde göra xx för att förbättra xx, oftast små saker i vardagen. Efter någon dag har hon sedan på något vis tänkt till, och sakta sakta har det blivit bättre med en del saker.
Men samtidigt är det så att för varje gång jag har tagit upp ett känsligare ämne har det blivit en väldig soppa av det, mycket beroende på att hon lovat sig själv efter att ha brutit upp med sitt ex att aldrig mer behöva känna att hon förlorar sitt jag, som hon uttrycker det. Så varje gång vi har en diskussion antar jag att det på något känslomässigt sätt påminner henne om den relationen, och att hon biter sig fast vid just det hon lovat sig själv, och tänker inte riktigt på att det inte handlar om att jag på något sätt vill kontrollera eller styra henne (vilket han gjorde enligt henne) utan att jag bara vill komma henne närmare.
Som barn var hon också väldigt "besvärlig" enligt hennes mamma, vilket jag tolkar som att hon inte fick rätt sorts uppmärksamhet och anknytning precis som det hela handlar om. Har fått höra av henne att hennes mamma inte tog henne på allvar eller riktigt lyssnade på henne, att känslomässiga besvär bara borstades bort. Hon säger att hon hade enormt mycket ångest redan som barn, men att det aldrig uppmärksammades eller att hon fick någon hjälp med det, men på den tiden fanns vare sig förståelsen eller kunskapen som finns idag, vilket man inte får glömma. Jag tror att hennes mamma gjorde sitt bästa att kuva ångesten genom att inte ge den näring. Hennes pappa har hon en bra relation med, och har alltid haft. Kanske mest beroende på att han aldrig någonsin krävt något alls av henne, utan bara låtit henne vara som hon är, och alltid ställt upp i alla väder utan att någonsin ens vänta sig ett tack efteråt.
Men som sagt tror jag fortfarande att hon är i fasen där hon ännu inte riktigt vågar lita på mig såpass att jag faktiskt inte tänker försvinna ur hennes liv helt lättvindligt, men under det senaste grälet vi hade nämnde hon åter att hon inte vet om hon orkar fortsätta om hon hela tiden ska känna sig pressad, varpå jag råkade säga att jag inte heller vet om jag orkar om jag inte kan få uttrycka mina känslor, och berätta hur mycket jag älskar henne, älskar henne för att hon är den hon är, inte trots att hon är sådan. Jag förklarade att jag ofta känner att det känns som att hon kanske egentligen inte vill fortsätta, och ställde frågan rakt ut, och det tog ett tag, och något tveksamt svarade hon att hon vill.
Men efter det har det varit väldigt konstigt, jag vet att det var en enorm törn, att jag ställde en sådan fråga som gör henne så sårbar, men som sagt vill jag ha en förändring i relationen, jag ger inte upp i första taget men jag orkar inte leva i ett halvt vakum där jag aldrig riktigt vet vad hon känner och tänker. Hon behöver såklart inte berätta hela tiden eller bekräfta mig hela tiden - men det vore trevligt med en liten tydligare hint om att hon faktiskt vill ha mig i sitt liv emellanåt. Det är inte så att hon på något vis är otrevlig, behandlar mig illa, klagar på mig eller kräver något av mig, det är bara mestadels ensamt i tvåsamheten för min del. Hon tycker att just det sättet hon är på, att hon inte har något att klaga på mig, är hennes uttryck för att hon älskar mig...
Men som sagt, nu har det varit extremt tyst i en vecka snart. Hon har inte börjat ett enda samtal med mig om ens småsaker, utan är helt tyst om inte jag säger något, varpå hon svarar väldigt kort. Jag tar inte åt mig, utan låter henne vara där hon är just nu i väntan på att hon ska tänka klart och försöker sysselsätta mig med något hela tiden för att själv slippa tänka på det. Hon har inte på något sätt tagit ett steg framåt igen, utan är kvar i tankarna (tror jag) sedan senaste diskussionen, i vilken vi ändå kom framåt till slut, där vi kom fram till att hon helt enkelt ska säga till om hon känner att hon behöver tid att vara ensam eller ifred så att hon kan få komma ikapp, så att vi slipper missförstånd kring de situationerna, läs tidigare inlägg ovan.
Så just nu är jag faktiskt rädd för att hon känner sig så pressad att hon funderar på att bryta upp bara för att slippa komma ut ur sitt skal.