• Uppepåberget

    Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.

    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-06 11:11:35 följande:

    Vi har inga bestämmelser runt mobilavändning, men jag anser att man om inte annat för sin egen hälsas skull måste klara av att existera utan mobilen emellanåt. Så även om vi har våra mobiler nära oss så tittar vi inte i dem särskilt ofta när vi är hemma båda. Det blir en snabb kik emellanåt för att kolla tv-tablån eller så.

    Vi sitter också alltid i samma soffa vid TVn, för jag tror att om vi skulle börja sitta ifrån varandra så skulle vår närhet totalt dö ut eftersom jag då vänjer mig vid det, och jag har lättare för att vänja mig vid ensamhet än tvärtom.


    Då har ni i alla fall uppmärksamhet riktad på varandra emellanåt, eftersom mobilerna inte tar så mycket tid. Vi sitter också alltid i samma soffa, TV:n på, och visst händer det att vi ser samma program tillsammans ibland, problemet är kanske att vi sitter där för mycket tillsammans. Ska prova att gå undan och göra annat istället ett tag och se hur hon reagerar. Saknar hon inte mig då heller kanske jag faktiskt får fundera på hur jag vill ha mitt liv.
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-06 11:47:06 följande:
    Vi har nog ganska mycket uppmärksamhet på varandra. Är båda hemma så väljer vi att se sådant båda är intresserade av, vi lagar mat ihop på helgerna, gör saker ihop, osv. Sen finns det såklart sådant vi gör separat. Det är lite av en balansgång.

    Om det nu är så illa att din sambo inte alls ser problemet, ja då är det kanske lika bra att du funderar över om du kan leva så. Det håller jag med om. I ett förhållande är det ge och ta som gäller. Man kan ju inte leva med en person om man inte alls bryr sig om denne och dennes behov. Ditt behov av närhet är lika viktigt som hennes ickebehov.

    För våran del så vet jag hur viktigt det är med kramar och att man tar på varandra på olika vis (inte bara sexuellt) för min sambo, så jag kramar faktiskt eller petar lite på han även stunder då jag inte själv behöver det. Men jag vet att han behöver det och mår bra av det.

    Men det hade aldrig fungerat om jag inte hade vetat att jag har möjligheten att säga till när jag känner att närhet är omöjlig för mig. För ibland kan det faktiskt vara plågsamt för mig, och det vet han och han vet att det inte har med honom att göra. Det är bara sådan jag är.
    Det låter som att ni har en utmärkt kommunikation och en väl fungerande relation. Min sambo rör i princip aldrig mig fast hon mycket väl vet att jag skulle må så mycket bättre av bara en hastig kram lite eller att bli lite kliad i nacken ibland. 

    Hon talar heller inte om när hon verkligen behöver vara ensam heller, utan det är något jag får gissa mig till. Det brister i kommunikationen och vi har svårt för att tala om det, på något vis är det som att hon antingen skäms för att hon vill vara ifred eller utgår ifrån att jag ska veta när hon vill vara det vilket inte gör det enklare. Ska försöka prata avdramatiserat om det så att hon kan säga tydligare vad det är hon vill.
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-06 12:22:03 följande:
    Glöm inte att berätta om vad du behöver och vill också. Förklara att du älskar henne, men inte mår bra så som ni har det nu, och att du vill hitta en balans där ni båda kan må bra. En bra idé inför ditt samtal kan vara att förbereda henne lite genom att säga att du behöver prata med henne om en viktig sak när det finns tid till det. Säg att du vill prata utan att någon lägger skuld på den andre. För det handlar inte om vem som gör rätt eller fel, det handlar om att ni är två olika personer som älskar varandra (antar jag) och ni har olika behov.

    Du skrev förresten att hon uttryckt att hon tycker ni har det bra... Jag förstår inte hur hon kan tycka så? Hon måste ju känna av, eller veta, att du vill sådant hon inte vill. Och det borde ju göra att hon också tycker att allt inte är helt ok...
    Vi har pratat om det så oerhört många gånger, men det har aldrig blivit bättre av det. Jag tänkte snarare på att den här gången inte prata så mycket kring det, utan att helt enkelt be henne vara tydligare om när hon vill vara ensam. Så att jag slipper hålla på och gissa mig till det.

    Hon tycker väl antagligen att förhållandet är bra baserat på att jag respekterar hennes personlighet och behov, men hon tycker såklart och har ofta också sagt att hon tycker att det är jobbigt att känna att hon inte räcker till för mina behov, att hon inte hinner ikapp någon gång att själv längta efter närhet. Jag vet inte hur mycket tid hon behöver eller vad, för att hon ska "komma ikapp", för som sagt, om jag låter henne vara ifred för mycket blir hon orolig för det istället eftersom hon märker att jag med vilje låter henne vara för ifred eller tror att jag är sur på henne. Vilket jag ju egentligen på sätt och vis är, jag vill ju gärna bli lite mer sedd på något sätt, och så tas diskussionen upp igen och så rullar det på i en stadigt neråtgående spiral där hon känner sig mer pressad och otillräcklig och jag känner mig dum. 
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-06 13:05:45 följande:
    Jag förstår, och håller tummarna för att samtalet blir bra och ger resultat så att spiralen går uppåt igen.. Jag känner verkligen med er båda, och känner så väl igen mig i sådant du beskriver.
    Tack så mycket, jag ska hålla tråden uppdaterad om något händer...! Har du fler konkreta tips som kan underlätta och minska hennes känsla av att känna sig otillräcklig tar jag gärna emot det!
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-06 16:58:35 följande:
    Har funderat men kommer inte på något direkt. Jag skulle tro att mycket ligger hos henne om det ska till en förändring. Dels måste hon börja förstå dina behov, men också sina egna och hur hon ska hantera dem om det ens ska vara möjligt med en förbättring. Och för dig kanske det är viktigt att tala om att du tycker det är helt okey om hon vill vara ensam ibland (eller vad hon nu behöver) för att ladda batterierna. Jag vet ju egentligen inget om hur din sambo är och vad hon känner så jag utgår bara från mig själv. Men det jag tycker är o tänker kan ju vara helt fel för henne.
    Så, hade en väldigt jobbig diskussion igår, men som förhoppningsvis kan leda till att det kan bli lite bättre i framtiden. Hon vill/ville inte riktigt förstå hur mycket enklare det blir för oss båda om hon bara är tydlig med vad hon vill och inte. Vi kom i alla fall till slut överens om att hon i fortsättningen tydligt talar om när hon vill vara ifred, så att jag slipper gissa mig till vad hon vill eller vilket humör hon är på hela tiden. Att det är helt ok för henne att säga att hon vill vara ifred och vara ensam, att det jag inte har något emot det, att det blir så mycket enklare.
    Vad gäller mina behov hoppas jag på att det också hjälper till att hon kan få känna sig ifred på riktigt, så att hon som hon säger får möjlighet att komma ikapp och själv vilja ha närhet.
    Känns som att det förhoppningsvis var sista gången på länge vi behövde ha det samtalet, jag orkar inte ha det många fler gånger nu...
  • Uppepåberget
    Plupp73 skrev 2017-04-07 21:04:06 följande:

    Låter ungefär som min allra bästa vän. Hon har vuxit upp med känslomässigt väldigt frånvarande föräldrar, och har utvecklat vad man skulle kalla undvikande anknytningsbeteende. Hon är egentligen extremt trygghetsbehövande men har genom sin uppväxt lärt sig att aldrig göra sig beroende av någon annan än sig själv.

    Hon har lätt för ytliga och okrävande kontakter, lätt för att flörta. Egentligen lätt för ONS, men skulle få dåligt samvete. Hon klarar inte de krav som nära relationer innebär. Har väldigt svårt för att ge uppmuntran och komplimanger till andra. Hon är rädd för verbala kärleksförklaringar och commitements.

    Detta gör att hon är väldigt svår att komma in på livet, hon backar undan för mycket psykisk och fysisk närhet och har svårt att möta andras närhetsbehov. För hennes man är det givetvis väldigt jobbigt, han blir alltid ensam. Hon ger sällan allt.

    För mig som är hennes närmaste vän har det varit en rejäl utmaning att få henne att släppa in mig. Det tog många år och mycket energi. Men idag kan hon erkänna sitt totala beroende av vår vänskap, och idag pratar vi om precis allt!


    Det låter väldigt bekant, allt du skriver, förutom att hon absolut inte har lätt för att flörta, eller är intresserad av det heller.

    Det känns och märks på henne att hon verkligen är rädd för att på riktigt ge av sig själv, hon menar på att det inte finns mer bakom hennes mask och skal vilket jag betvivlar väldigt mycket. Efter 5 år är det fortfarande som att jag inte känner henne alls ibland. Tror ofta att hon är rädd för att för att visa för mycket av sig själv av rädsla för att just inte räcka till, som du skriver av rädsla för att vara beroende av någon.

    Men som du kanske läste i ett inlägg några rader upp så testar vi med en ny ansats, just att hon i alla fall nu måste tydligt säga om hon vill vara ifred och ensam, jag har inga problem med att ge henne space, bara hon är tydlig.
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-07 19:45:49 följande:
    Vad bra :). Hoppas det går bra i praktiken för er också. Men jag tror säkert att även hon kommer känna att allt blir bättre och enklare om hon klarar av att förmedla hur hon känner sig. Man slipper de där onödiga feltolkningarna som annars blir, och då blir allt så mycket mer bättre. :) Och förhoppningsvis hinner hon längta lite efter närhet så att du får din dos av det du behöver också.

    Som jag har sagt till min sambo så är jag sällan sur, vilket han trodde att jag var då o då i början. Jag kanske ser sur ut ibland, men då är det troligen min ångest och mentala ork som tryter. Så numera när han märker att jag inte är riktigt i form så frågar han om det är lågt... Istället för att fråga om jag är sur, som han gjorde i början. Och det känns bra för då vet jag att han förstår och att det är ok att jag inte är så "på".
    Bra tips också, ska inte längre fråga om det är något, utan just bara fråga om hon är låg. Eller kanske rent av inte säga något alls, utan bara låtsas som att jag överhuvudtaget inte märker det och gå och göra något annat.

    Praktiken hittils har inte blivit så mycket bättre, sedan den senaste diskussionen har det varit väldigt tyst och konstigt, förhoppningsvis blir det väl lite naturligare och bättre igen inom några dagar, vet inte riktigt om den senaste dsikussionsrundan tog död på för mycket just nu...
  • Uppepåberget
    Plupp73 skrev 2017-04-08 14:11:38 följande:
    Det svåraste för någon med undvikande anknytning är att göra sig beroende. De ser därför alltid till att ha ryggen fri. När de ger av sitt inre hamnar de i en slags dödsskräck eftersom de gör sig sårbara. Lämnas de då, så blir det ett bevis på att närhet inte fungerar.

    Jag är definitivt den som står min vän närmast, på vissa vis även mentalt närmare än hennes man. Jag vet att hon älskar mig som vän, men hon skulle aldrig säga det till mig. Det har tagit 6 år att nå vår vänskap och få henne att bli sårbar och behövande. Hon blir fortfarande trängd av mitt krav på mental intimitet i vänrelationen ibland och backar några timmar, men kommer alltid tillbaka. Jag har successivt lagt fram mina tankar om hennes beteende, de som har ett så starkt skal runt sig har mycket att skydda. Bit för bit har hon öppnat sig, men det har varit två steg fram och ett tillbaka hela tiden. Det är jättejobbigt med dessa människor, blod, svett och tårar. För mig har det alktid varit värt det.
    Gah Skrev nyss ett långt svar som bara försvann!!! 

    Jo, de gångerna hon delar med sig av något tror jag att hon ska gå under av skuld och skam och rädsla. Dessutom är det aldrig några konstiga saker heller. Och att någonsin nämna något dåligt om henne suger hon i sig som en svamp, det försvinner aldrig, så jag passar mig oerhört noga för att säga något som alls kan tolkas som kritik... Säger man något så förstoras det upp och ältas och bygger på det förbannade skalet.

    Jag är lite nyfiken på varför du ansträngde dig så för en människa som inte är din partner, utan någon som antagligen från början var någon du inte kände så väl?
  • Uppepåberget
    Plupp73 skrev 2017-04-08 14:53:17 följande:
    Det är en fullt befogad fråga.

    Är en människa som har relativt lätt för att nå djup vänskap och närhet. Dras nog alltid mot människor med skal och mycket integritet, de är intressanta eftersom det alltid ligger känslighet och sårbarhet bakom murarna. Sedan har vi två alltid pratat djupt, sedan första gången vi träffades. Vi pratar egentligen hela tiden, live eller per sms eller på mail eller i telefonen. Högt och lågt. Pladdrar, skrattar och gråter hos varandra. Vi har samma humor. Någonstans visste jag redan från start, även när vägen varit krokig och smal - att hon skulle bli den mest lojala och trogna vän jag haft någonsin. Hon ser alla mina sidor, rädslor och sår - och finns alltid kvar ändå. Det är en riktig vän, en sådan alla människor vill ha men få hittar.
    Känner igen mig ganska mycket i din beskrivning av dig själv och vad det är som lockar. Jag är själv ganska introvert och har en hel del skal, men inför min sambo är jag naken och öppen. 
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-08 18:22:50 följande:
    Jag skulle tro att det satte igång en hel del tankar hos henne.
    Jo, det har det utan tvivel gjort. Varje gång vi har någon som helst form av diskussion om något sätter det igång massor av tankar hos henne. Tyvärr har jag inte en aning om vilken typ av tankar det är eftersom hon inte delar med sig av dem. Hon ältar vad som sagts och vad hon sagt, och hur både hon och jag tolkat något, och äts sakta upp inifrån. 

    Jag har börjat komma till insikt om att om vi ska kunna ha ett liv ihop får jag helt enkelt lära mig att hålla tyst och aldrig yppa några missnöjen, eller på något sätt säga något som kan uppfattas som kritik, eller ens knappast som ett omdöme, vare sig det är något hon gjort, eller inte gjort. Vill jag ha några förändringar till stånd får jag hitta något annat sätt att plantera saken i hennes huvud än att försöka prata om det, eftersom det alltid blir en sådan väldigt sak av även småsaker...
  • Uppepåberget

    Som ett tillägg till ovan vill jag också säga att hon inte tycker om att få komplimanger eller att jag berättar hur vacker jag tycker att hon är etc. utan det är något som hon menar att man förstår ändå utan att behöva säga det...

  • Uppepåberget
    Plupp73 skrev 2017-04-10 18:31:42 följande:
    Man ska ju förstås inte vilja ändra på någon, men hon behöver också kunna gå dig till mötes delvis. Ni är två som ska må bra i relationen. Det är inte rätt att bara hon ska få bekräftelse, men inte ge. Det är inte rätt att bara hon ska få känna sig älskad, medan du får fantisera ihop vad hon känner och tycker.

    Allt ovanstående har jag förklarat för min bästa vän, och då har hon i myrsteg klarat att gå mig till mötes. Hon vet att vi är livsvänner, att jag alltid stannar i närheten - men att jag ändå ibland måste få veta vad jag betyder. Det är svårt för henne att öppna sitt skal, och hon blir livrädd, men nu är oändligt många myrsteg tagna.

    Det som är räddningen för dessa människor med undvikande anknytning är när någon inte ger sig, utan på ett stabilt sätt kräver deras närvaro och närhet. Typiskt när de processar saker är att de backar bakåt ett steg, för att sedan gå två framåt.

    Min bästa vän har kommit närmre allt mer. Hon är rädd för närheten och hudlösheten, men vågar när hon ser att relationen finns kvar och är stabil även när hon svajar och blir skräckslagen.

    Det jag undrar är - vad i din sambos bakgrund ligger till grund för hennes beteende? Hennes ursprungsfamilj, mobbning, tidigare partners lämnat?

    Skönt att höra, att det ändå går att få dem att öppna sig till slut. Hon har aldrig blivit lämnad av någon tidigare partner, det är altid hon som har lämnat dem när något inte varit som hon tänkt sig. Nu har hon ju inte haft så väldigt många partners, jag tror att hon bara varit sambo en gång innan hon träffade sitt ex som hon har barnen ihop med. Jag vet inte mycket alls om hur hennes tidigare förhållanden varit förutom hur det var med pappan till hennes barn. 

    Där for hon tydligen illa, inte fysiskt, men psykiskt. Inte för att han skulle vara en särdeles vidrig person, men han är en människa som alltid säger vad han tycker och tänker, och som kanske inte alltid tänker efter alls. Hon har berättat ganska mycket om att hon inte kände sig bra alls i den relationen, och att hon kände sig nedtryckt och aldrig fick tid över till att bara vara själv. Enligt henne är han en komplett narcissist, vilket jag kanske inte riktigt håller med om, möjligen lite egenkär och obetänksam och ganska dömande, men mest pga någon form av mindervärdeskomplex.

    Hennes relation till hennes mamma är kass däremot. Hon flyttade hemifrån tidigt (15) och pratade inte med sin mamma på ett halvår. Hon undviker fortfarande kontakt med henne i onödan och tycker att hon är skitjobbig - jag däremot tycker att hon är en ganska frisk fläkt, men också en person som gärna ångar på och säger vad hon tycker och tänker. Det sambon har glömt är att hennes mamma stöttade henne enormt mycket när hon lämnade sitt ex. Både ekonomiskt och tidsmässigt med att hjälpa till med hennes barn.

    Det där med att backa ett steg och ta två framåt känner jag igen ganska väl, vi har haft flertal diskussioner genom åren om olika saker, varje gång har det blivit precis så. Hon har vid ett antal tillfällen undrat om jag verkligen är lycklig med henne och om hon inte bara hindrar mig från att vara lycklig, och tycker alltid att hon inte räcker till. Vilket jag till en början tolkade som att "jahapp, här kommer den gamla det är inte dig det är fel på, utan mig", och att hon sedan gör slut. Jag blir alltid livrädd (pga mina egna osäkerheter, det är alltid jag som blivit lämnad i alla tidigare relationer). Jag försäkrar henne varje gång om att hon räcker till som hon är och att hon gör mig lycklig, men att det inte skulle skada med att vi kanske kunde göra xx för att förbättra xx, oftast små saker i vardagen. Efter någon dag har hon sedan på något vis tänkt till, och sakta sakta har det blivit bättre med en del saker.

    Men samtidigt är det så att för varje gång jag har tagit upp ett känsligare ämne har det blivit en väldig soppa av det, mycket beroende på att hon lovat sig själv efter att ha brutit upp med sitt ex att aldrig mer behöva känna att hon förlorar sitt jag, som hon uttrycker det. Så varje gång vi har en diskussion antar jag att det på något känslomässigt sätt påminner henne om den relationen, och att hon biter sig fast vid just det hon lovat sig själv, och tänker inte riktigt på att det inte handlar om att jag på något sätt vill kontrollera eller styra henne (vilket han gjorde enligt henne) utan att jag bara vill komma henne närmare.

    Som barn var hon också väldigt "besvärlig" enligt hennes mamma, vilket jag tolkar som att hon inte fick rätt sorts uppmärksamhet och anknytning precis som det hela handlar om. Har fått höra av henne att hennes mamma inte tog henne på allvar eller riktigt lyssnade på henne, att känslomässiga besvär bara borstades bort. Hon säger att hon hade enormt mycket ångest redan som barn, men att det aldrig uppmärksammades eller att hon fick någon hjälp med det, men på den tiden fanns vare sig förståelsen eller kunskapen som finns idag, vilket man inte får glömma. Jag tror att hennes mamma gjorde sitt bästa att kuva ångesten genom att inte ge den näring. Hennes pappa har hon en bra relation med, och har alltid haft. Kanske mest beroende på att han aldrig någonsin krävt något alls av henne, utan bara låtit henne vara som hon är, och alltid ställt upp i alla väder utan att någonsin ens vänta sig ett tack efteråt.

    Men som sagt tror jag fortfarande att hon är i fasen där hon ännu inte riktigt vågar lita på mig såpass att jag faktiskt inte tänker försvinna ur hennes liv helt lättvindligt, men under det senaste grälet vi hade nämnde hon åter att hon inte vet om hon orkar fortsätta om hon hela tiden ska känna sig pressad, varpå jag råkade säga att jag inte heller vet om jag orkar om jag inte kan få uttrycka mina känslor, och berätta hur mycket jag älskar henne, älskar henne för att hon är den hon är, inte trots att hon är sådan. Jag förklarade att jag ofta känner att det känns som att hon kanske egentligen inte vill fortsätta, och ställde frågan rakt ut, och det tog ett tag, och något tveksamt svarade hon att hon vill. 


    Men efter det har det varit väldigt konstigt, jag vet att det var en enorm törn, att jag ställde en sådan fråga som gör henne så sårbar, men som sagt vill jag ha en förändring i relationen, jag ger inte upp i första taget men jag orkar inte leva i ett halvt vakum där jag aldrig riktigt vet vad hon känner och tänker. Hon behöver såklart inte berätta hela tiden eller bekräfta mig hela tiden - men det vore trevligt med en liten tydligare hint om att hon faktiskt vill ha mig i sitt liv emellanåt. Det är inte så att hon på något vis är otrevlig, behandlar mig illa, klagar på mig eller kräver något av mig, det är bara mestadels ensamt i tvåsamheten för min del. Hon tycker att just det sättet hon är på, att hon inte har något att klaga på mig, är hennes uttryck för att hon älskar mig...

    Men som sagt, nu har det varit extremt tyst i en vecka snart. Hon har inte börjat ett enda samtal med mig om ens småsaker, utan är helt tyst om inte jag säger något, varpå hon svarar väldigt kort. Jag tar inte åt mig, utan låter henne vara där hon är just nu i väntan på att hon ska tänka klart och försöker sysselsätta mig med något hela tiden för att själv slippa tänka på det. Hon har inte på något sätt tagit ett steg framåt igen, utan är kvar i tankarna (tror jag) sedan senaste diskussionen, i vilken vi ändå kom framåt till slut, där vi kom fram till att hon helt enkelt ska säga till om hon känner att hon behöver tid att vara ensam eller ifred så att hon kan få komma ikapp, så att vi slipper missförstånd kring de situationerna, läs tidigare inlägg ovan. 

    Så just nu är jag faktiskt rädd för att hon känner sig så pressad att hon funderar på att bryta upp bara för att slippa komma ut ur sitt skal.

  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-10 19:43:23 följande:
    Som jag skrivit tidigare... Jag kan identifiera mig väldigt mycket med hur du beskriver din sambo, men hon är nog kanske snäppet svårare än mig.

    Jag tycker absolut inte att du ska behöva tassa på tå och alltid väga dina ord på en guldvåg av överdriven hänsyn till henne.

    Hennes mående kan inte styra allt, och inget blir nog bättre förrän hon själv inser att även hon måste jobba på och vårda ert förhållande.
    Nä, jag håller med. Se inlägget ovan som beskriver lite mer, det är just hennes del av att delta i förhållandet lite mer aktivt som jag är ute efter. Som sagt har jag inga problem att ge henne hur mycket space hon behöver, bara resten av tiden är en tid i vilken jag känner att hon är lite mer närvarande.
  • Uppepåberget
    Anonym (Bbw) skrev 2017-04-14 15:41:07 följande:

    Hur går det för er?

    Jag tror det var bra att även du sa att du kanske inte orkar mer om du alltid måste hålla tillbaka. Kanske att hon då får sig en liten tankeställare. Ett förhållande måste vårdas om det ska hålla, så är det ju. Och det fungerar inte om det bara är den ena som ska vårda och sköta om.

    Jag tror att man kan bli lite självisk när man har hennes problematik. Jag har iallafall fått lov att "lära mig" hur man vårdar ett förhållande så att båda får sitt och mår bra, och inte bara tänka på mig och hur jag mår.


    Det går helt ärligt talat helt åt skogen. Tror inte just nu att det finns någon chans alls att hitta tillbaka, hon ser inte alls sin del i något. Ska på familjerådgivning på måndag, men jag tror inte att det hjälper något längre, tyvärr.
  • Uppepåberget
    Igenkänning delux skrev 2017-04-16 01:08:24 följande:

    Hej,

    Har läst långt ifrån allt, är egentligen för trött.

    Känner ändå att jag måste svara..

    När jag läste denna tråden trodde jag, helt seriöst, att det faktiskt var min karl som skrivit?! Bara antalet år som inte stämmer.

    Jag är alltså i samma situation, fast helt omvänt.

    Jag är hon som inte vill bli tagen på, som avskyr komplimanger och som känner mig otillräcklig.

    För mig har det blivit en ond cirkel, jag mår dåligt av att känna mig så otillräcklig vilket gör att jag drar mig undan ännu mer. Han blir ledsen och till följd blir jag ledsen.

    Närhet är ett ont måste och sex sker i form av husfridssex..

    Mina egna tankar, och reflektioner, är att det blivit såhär dels pga mitt mående men dels pga vår levnadssituation. Jag älskar min kille men jag är trött och grinig på hur vi bor.

    Har hamnat i rollen som flickvän/betjänt/morsa och vardagen har väl kommit oss emellan.

    Hur ser ert vardagsliv ut, blir då min fråga? Kanske är det så att hon känner missnöje men att det inte kommer fram i kommunikationen? Att känna sig som en hushållerska eller morsa tar lätt död på sambons attraktion ????

    En annan fundering är att det kanske skulle funka att bli särbos för att se om glöden kommer tillbaka? Både för att bryta vardagen men för att få lite mer alone-space.

    Det är förvisso riskfyllt och kan leda till döden på ett förhållande, men å andra sidan låter det som om er relation bara väntar på att brytas inom snar framtid ifall inget händer.

    Nu ska jag sova, men bokmärker denna tråd så jag kan återvända. Familjeliv är väl inte riktigt min melodi men googlande efter just "att leva som särbo" ledde mig hit.


    Hej, har inte ens orkat titta in här på senaste veckan eftersom sambon gjort slut.

    Förstår din situation kring flickvän/betjänt/morsa, kan lova att det inte är så här, snarare tvärtom. Jag tar hand om nästan allt vad som har med hushållet att göra så att hon fått så mycket egentid som möjligt. Men ingenting jag gjort har hjälpt.

    Jag har helt enkelt haft död på alla hennes känslor genom att helt enkelt inte ha lyssnat tillräckligt på hennes behov - hon har ju sagt att hon inte tycker om för mycket uppmärksamhet, ändå har jag inte klarat av att bara låta henne vara och andas utan ångat på och trott att jag kanske kan väcka henne till liv liksom...

    Förbannar min egen dumhet och att jag bara inte kunde lyssna utan att tolka. Hon har bestämt sig så helt att det inte finns någon återvändo, men jag lever i förnekelse kring det just nu, sorgen är totalt förlamande. Hon vill att vi ska fortsätta vara vänner, och det är klart jag vill det också, att fortsätta att ses när jag väl någon gång hittar en lägenhet, så jag hoppas på att det någonstans ska finnas i  alla fall en minimal möjlighet till att hon kan få såpass mycket tillit till mig igen att någon glöd kommer tillbaka, men just nu känns allt bara svart och tungt.
Svar på tråden Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.