Sambon gillar inte längre beröring, drar sig undan mycket.

Då har ni i alla fall uppmärksamhet riktad på varandra emellanåt, eftersom mobilerna inte tar så mycket tid. Vi sitter också alltid i samma soffa, TV:n på, och visst händer det att vi ser samma program tillsammans ibland, problemet är kanske att vi sitter där för mycket tillsammans. Ska prova att gå undan och göra annat istället ett tag och se hur hon reagerar. Saknar hon inte mig då heller kanske jag faktiskt får fundera på hur jag vill ha mitt liv.

Det låter som att ni har en utmärkt kommunikation och en väl fungerande relation. Min sambo rör i princip aldrig mig fast hon mycket väl vet att jag skulle må så mycket bättre av bara en hastig kram lite eller att bli lite kliad i nacken ibland. 

Hon talar heller inte om när hon verkligen behöver vara ensam heller, utan det är något jag får gissa mig till. Det brister i kommunikationen och vi har svårt för att tala om det, på något vis är det som att hon antingen skäms för att hon vill vara ifred eller utgår ifrån att jag ska veta när hon vill vara det vilket inte gör det enklare. Ska försöka prata avdramatiserat om det så att hon kan säga tydligare vad det är hon vill.

Vi har pratat om det så oerhört många gånger, men det har aldrig blivit bättre av det. Jag tänkte snarare på att den här gången inte prata så mycket kring det, utan att helt enkelt be henne vara tydligare om när hon vill vara ensam. Så att jag slipper hålla på och gissa mig till det.

Hon tycker väl antagligen att förhållandet är bra baserat på att jag respekterar hennes personlighet och behov, men hon tycker såklart och har ofta också sagt att hon tycker att det är jobbigt att känna att hon inte räcker till för mina behov, att hon inte hinner ikapp någon gång att själv längta efter närhet. Jag vet inte hur mycket tid hon behöver eller vad, för att hon ska "komma ikapp", för som sagt, om jag låter henne vara ifred för mycket blir hon orolig för det istället eftersom hon märker att jag med vilje låter henne vara för ifred eller tror att jag är sur på henne. Vilket jag ju egentligen på sätt och vis är, jag vill ju gärna bli lite mer sedd på något sätt, och så tas diskussionen upp igen och så rullar det på i en stadigt neråtgående spiral där hon känner sig mer pressad och otillräcklig och jag känner mig dum. 

Tack så mycket, jag ska hålla tråden uppdaterad om något händer...! Har du fler konkreta tips som kan underlätta och minska hennes känsla av att känna sig otillräcklig tar jag gärna emot det!

Så, hade en väldigt jobbig diskussion igår, men som förhoppningsvis kan leda till att det kan bli lite bättre i framtiden. Hon vill/ville inte riktigt förstå hur mycket enklare det blir för oss båda om hon bara är tydlig med vad hon vill och inte. Vi kom i alla fall till slut överens om att hon i fortsättningen tydligt talar om när hon vill vara ifred, så att jag slipper gissa mig till vad hon vill eller vilket humör hon är på hela tiden. Att det är helt ok för henne att säga att hon vill vara ifred och vara ensam, att det jag inte har något emot det, att det blir så mycket enklare.
Vad gäller mina behov hoppas jag på att det också hjälper till att hon kan få känna sig ifred på riktigt, så att hon som hon säger får möjlighet att komma ikapp och själv vilja ha närhet.
Känns som att det förhoppningsvis var sista gången på länge vi behövde ha det samtalet, jag orkar inte ha det många fler gånger nu...

Det låter väldigt bekant, allt du skriver, förutom att hon absolut inte har lätt för att flörta, eller är intresserad av det heller.

Det känns och märks på henne att hon verkligen är rädd för att på riktigt ge av sig själv, hon menar på att det inte finns mer bakom hennes mask och skal vilket jag betvivlar väldigt mycket. Efter 5 år är det fortfarande som att jag inte känner henne alls ibland. Tror ofta att hon är rädd för att för att visa för mycket av sig själv av rädsla för att just inte räcka till, som du skriver av rädsla för att vara beroende av någon.

Men som du kanske läste i ett inlägg några rader upp så testar vi med en ny ansats, just att hon i alla fall nu måste tydligt säga om hon vill vara ifred och ensam, jag har inga problem med att ge henne space, bara hon är tydlig.

Bra tips också, ska inte längre fråga om det är något, utan just bara fråga om hon är låg. Eller kanske rent av inte säga något alls, utan bara låtsas som att jag överhuvudtaget inte märker det och gå och göra något annat.

Praktiken hittils har inte blivit så mycket bättre, sedan den senaste diskussionen har det varit väldigt tyst och konstigt, förhoppningsvis blir det väl lite naturligare och bättre igen inom några dagar, vet inte riktigt om den senaste dsikussionsrundan tog död på för mycket just nu...

Gah Skrev nyss ett långt svar som bara försvann!!! 

Jo, de gångerna hon delar med sig av något tror jag att hon ska gå under av skuld och skam och rädsla. Dessutom är det aldrig några konstiga saker heller. Och att någonsin nämna något dåligt om henne suger hon i sig som en svamp, det försvinner aldrig, så jag passar mig oerhört noga för att säga något som alls kan tolkas som kritik... Säger man något så förstoras det upp och ältas och bygger på det förbannade skalet.

Jag är lite nyfiken på varför du ansträngde dig så för en människa som inte är din partner, utan någon som antagligen från början var någon du inte kände så väl?

Känner igen mig ganska mycket i din beskrivning av dig själv och vad det är som lockar. Jag är själv ganska introvert och har en hel del skal, men inför min sambo är jag naken och öppen. 

Jo, det har det utan tvivel gjort. Varje gång vi har någon som helst form av diskussion om något sätter det igång massor av tankar hos henne. Tyvärr har jag inte en aning om vilken typ av tankar det är eftersom hon inte delar med sig av dem. Hon ältar vad som sagts och vad hon sagt, och hur både hon och jag tolkat något, och äts sakta upp inifrån. 

Jag har börjat komma till insikt om att om vi ska kunna ha ett liv ihop får jag helt enkelt lära mig att hålla tyst och aldrig yppa några missnöjen, eller på något sätt säga något som kan uppfattas som kritik, eller ens knappast som ett omdöme, vare sig det är något hon gjort, eller inte gjort. Vill jag ha några förändringar till stånd får jag hitta något annat sätt att plantera saken i hennes huvud än att försöka prata om det, eftersom det alltid blir en sådan väldigt sak av även småsaker...

Som ett tillägg till ovan vill jag också säga att hon inte tycker om att få komplimanger eller att jag berättar hur vacker jag tycker att hon är etc. utan det är något som hon menar att man förstår ändå utan att behöva säga det...

Skönt att höra, att det ändå går att få dem att öppna sig till slut. Hon har aldrig blivit lämnad av någon tidigare partner, det är altid hon som har lämnat dem när något inte varit som hon tänkt sig. Nu har hon ju inte haft så väldigt många partners, jag tror att hon bara varit sambo en gång innan hon träffade sitt ex som hon har barnen ihop med. Jag vet inte mycket alls om hur hennes tidigare förhållanden varit förutom hur det var med pappan till hennes barn. 

Där for hon tydligen illa, inte fysiskt, men psykiskt. Inte för att han skulle vara en särdeles vidrig person, men han är en människa som alltid säger vad han tycker och tänker, och som kanske inte alltid tänker efter alls. Hon har berättat ganska mycket om att hon inte kände sig bra alls i den relationen, och att hon kände sig nedtryckt och aldrig fick tid över till att bara vara själv. Enligt henne är han en komplett narcissist, vilket jag kanske inte riktigt håller med om, möjligen lite egenkär och obetänksam och ganska dömande, men mest pga någon form av mindervärdeskomplex.

Hennes relation till hennes mamma är kass däremot. Hon flyttade hemifrån tidigt (15) och pratade inte med sin mamma på ett halvår. Hon undviker fortfarande kontakt med henne i onödan och tycker att hon är skitjobbig - jag däremot tycker att hon är en ganska frisk fläkt, men också en person som gärna ångar på och säger vad hon tycker och tänker. Det sambon har glömt är att hennes mamma stöttade henne enormt mycket när hon lämnade sitt ex. Både ekonomiskt och tidsmässigt med att hjälpa till med hennes barn.

Det där med att backa ett steg och ta två framåt känner jag igen ganska väl, vi har haft flertal diskussioner genom åren om olika saker, varje gång har det blivit precis så. Hon har vid ett antal tillfällen undrat om jag verkligen är lycklig med henne och om hon inte bara hindrar mig från att vara lycklig, och tycker alltid att hon inte räcker till. Vilket jag till en början tolkade som att "jahapp, här kommer den gamla det är inte dig det är fel på, utan mig", och att hon sedan gör slut. Jag blir alltid livrädd (pga mina egna osäkerheter, det är alltid jag som blivit lämnad i alla tidigare relationer). Jag försäkrar henne varje gång om att hon räcker till som hon är och att hon gör mig lycklig, men att det inte skulle skada med att vi kanske kunde göra xx för att förbättra xx, oftast små saker i vardagen. Efter någon dag har hon sedan på något vis tänkt till, och sakta sakta har det blivit bättre med en del saker.

Men samtidigt är det så att för varje gång jag har tagit upp ett känsligare ämne har det blivit en väldig soppa av det, mycket beroende på att hon lovat sig själv efter att ha brutit upp med sitt ex att aldrig mer behöva känna att hon förlorar sitt jag, som hon uttrycker det. Så varje gång vi har en diskussion antar jag att det på något känslomässigt sätt påminner henne om den relationen, och att hon biter sig fast vid just det hon lovat sig själv, och tänker inte riktigt på att det inte handlar om att jag på något sätt vill kontrollera eller styra henne (vilket han gjorde enligt henne) utan att jag bara vill komma henne närmare.

Som barn var hon också väldigt "besvärlig" enligt hennes mamma, vilket jag tolkar som att hon inte fick rätt sorts uppmärksamhet och anknytning precis som det hela handlar om. Har fått höra av henne att hennes mamma inte tog henne på allvar eller riktigt lyssnade på henne, att känslomässiga besvär bara borstades bort. Hon säger att hon hade enormt mycket ångest redan som barn, men att det aldrig uppmärksammades eller att hon fick någon hjälp med det, men på den tiden fanns vare sig förståelsen eller kunskapen som finns idag, vilket man inte får glömma. Jag tror att hennes mamma gjorde sitt bästa att kuva ångesten genom att inte ge den näring. Hennes pappa har hon en bra relation med, och har alltid haft. Kanske mest beroende på att han aldrig någonsin krävt något alls av henne, utan bara låtit henne vara som hon är, och alltid ställt upp i alla väder utan att någonsin ens vänta sig ett tack efteråt.

Men som sagt tror jag fortfarande att hon är i fasen där hon ännu inte riktigt vågar lita på mig såpass att jag faktiskt inte tänker försvinna ur hennes liv helt lättvindligt, men under det senaste grälet vi hade nämnde hon åter att hon inte vet om hon orkar fortsätta om hon hela tiden ska känna sig pressad, varpå jag råkade säga att jag inte heller vet om jag orkar om jag inte kan få uttrycka mina känslor, och berätta hur mycket jag älskar henne, älskar henne för att hon är den hon är, inte trots att hon är sådan. Jag förklarade att jag ofta känner att det känns som att hon kanske egentligen inte vill fortsätta, och ställde frågan rakt ut, och det tog ett tag, och något tveksamt svarade hon att hon vill. 

Men efter det har det varit väldigt konstigt, jag vet att det var en enorm törn, att jag ställde en sådan fråga som gör henne så sårbar, men som sagt vill jag ha en förändring i relationen, jag ger inte upp i första taget men jag orkar inte leva i ett halvt vakum där jag aldrig riktigt vet vad hon känner och tänker. Hon behöver såklart inte berätta hela tiden eller bekräfta mig hela tiden - men det vore trevligt med en liten tydligare hint om att hon faktiskt vill ha mig i sitt liv emellanåt. Det är inte så att hon på något vis är otrevlig, behandlar mig illa, klagar på mig eller kräver något av mig, det är bara mestadels ensamt i tvåsamheten för min del. Hon tycker att just det sättet hon är på, att hon inte har något att klaga på mig, är hennes uttryck för att hon älskar mig...

Men som sagt, nu har det varit extremt tyst i en vecka snart. Hon har inte börjat ett enda samtal med mig om ens småsaker, utan är helt tyst om inte jag säger något, varpå hon svarar väldigt kort. Jag tar inte åt mig, utan låter henne vara där hon är just nu i väntan på att hon ska tänka klart och försöker sysselsätta mig med något hela tiden för att själv slippa tänka på det. Hon har inte på något sätt tagit ett steg framåt igen, utan är kvar i tankarna (tror jag) sedan senaste diskussionen, i vilken vi ändå kom framåt till slut, där vi kom fram till att hon helt enkelt ska säga till om hon känner att hon behöver tid att vara ensam eller ifred så att hon kan få komma ikapp, så att vi slipper missförstånd kring de situationerna, läs tidigare inlägg ovan. 

Så just nu är jag faktiskt rädd för att hon känner sig så pressad att hon funderar på att bryta upp bara för att slippa komma ut ur sitt skal.

Nä, jag håller med. Se inlägget ovan som beskriver lite mer, det är just hennes del av att delta i förhållandet lite mer aktivt som jag är ute efter. Som sagt har jag inga problem att ge henne hur mycket space hon behöver, bara resten av tiden är en tid i vilken jag känner att hon är lite mer närvarande.

Det går helt ärligt talat helt åt skogen. Tror inte just nu att det finns någon chans alls att hitta tillbaka, hon ser inte alls sin del i något. Ska på familjerådgivning på måndag, men jag tror inte att det hjälper något längre, tyvärr.

Hej, har inte ens orkat titta in här på senaste veckan eftersom sambon gjort slut.

Förstår din situation kring flickvän/betjänt/morsa, kan lova att det inte är så här, snarare tvärtom. Jag tar hand om nästan allt vad som har med hushållet att göra så att hon fått så mycket egentid som möjligt. Men ingenting jag gjort har hjälpt.

Jag har helt enkelt haft död på alla hennes känslor genom att helt enkelt inte ha lyssnat tillräckligt på hennes behov - hon har ju sagt att hon inte tycker om för mycket uppmärksamhet, ändå har jag inte klarat av att bara låta henne vara och andas utan ångat på och trott att jag kanske kan väcka henne till liv liksom...

Förbannar min egen dumhet och att jag bara inte kunde lyssna utan att tolka. Hon har bestämt sig så helt att det inte finns någon återvändo, men jag lever i förnekelse kring det just nu, sorgen är totalt förlamande. Hon vill att vi ska fortsätta vara vänner, och det är klart jag vill det också, att fortsätta att ses när jag väl någon gång hittar en lägenhet, så jag hoppas på att det någonstans ska finnas i  alla fall en minimal möjlighet till att hon kan få såpass mycket tillit till mig igen att någon glöd kommer tillbaka, men just nu känns allt bara svart och tungt.