Att göra abort i en kärleksfull relation

Jag tycker inte som att det låter som en kaos-situation ändå. Han är klar till sommaren och antagligen är du hemma med bebisen de första månaderna ändå så han kan börja jobba "som vanligt", med en riktig utbildning och allt. Boende och resterande löser sig så småningom, allt måste inte vara helt klart innan man får barn. Första åren fattar de inget ändå ;D det låter lovande i mina öron även om det var oplanerat och halvdålig timing, men du verkar också känna att det inte är tillräckligt med skäl att göra abort för.

Jag förstår att det känns hemskt att "köra över honom" om ni behåller barnet, men det hade du gjort ifall du planerat barnet mot hans vilja. Nu råkade det bli såhär och då får man anpassa besluten efter det. Det kommer kanske inte kännas helt perfekt till en början men du ska nte behöva genomgå en abort mot din vilja för att underlätta för din pojkvän, du begär alldeles för mycket av dig själv. Även om det känns tufft nu kommer han aldrig ångra ert barn.

Jag blev gravid på gymnasiet medan jag bodde hemma, i en helt ny relation med min första pojkvän, trots skydd. Eftersom vi redan då såg en framtid med varandra var det aldrig något att diskutera. Jag ville inte ta bort ett barn med någon jag skulle skaffa barn med några få år senare, för mig kändes det galet. Nu är vi mitt i våra studier och jobb, gifta och väntar vårt andra (planerade!) barn. Vi hade riktigt kassa förutsättningar men allt löste sig och vi är så tacksamma över våra liv idag.

Tack! Jag förstår din känsla nu, och sånt är säkert väldigt olika men föreställ dig att ni fått er bebis som ni älskar över allt annat, hur den liknar er på olika sätt osv, det låter klyschigt men det är rätt magiskt. Jag har svårt att se att man skulle bli bitter över att man inte gjort abort när det är jobbigt, eller känna ånger på något sätt, eller att han skulle bli sur på dig för att "det är ditt fel". Det är så lång väg mellan ett embryo som varken syns eller känns av och chocken såhär tidigt, och när ni sitter med en gemensam bebis ni fått i en kärleksfull relation. Vid det laget har han hunnit växa in i det lika mycket som du. Man tänker inte tillbaka så långt och vill göra annorlunda, är man frisk och normal liksom så älskar man sina barn även när de är överjävligt jobbiga, och man ångrar dem inte. Det tycker du säkert också känns givet när man säger det högt, eller? ;)

Du beskriver din pojkvän som väldigt fin och sund, så någonstans på vägen kommer han med största sannolikhet börja längta lika mycket som du. På ultraljud när man får se en liten människa sprattla och busa, när magen växer och man börjar känna sparkar osv. Sen tar man aldrig ett steg tillbaka i det, även om det såklart kan kännas nervöst och oroligt ibland.

Jag tror att i en sund relation löser man allt sådant tillsammans, så du behöver nog inga tips! Så länge du ser, lyssnar och respekterar honom också kommer det gå galant. Sedan tror jag att acceptansen kommer i sinom tid, finns inte så mycket att göra än att stötta under tiden.

Ta hand om varandra! Vågar man säga grattis till graviditeten nu? ;)