Att göra abort i en kärleksfull relation

En abort är ett val bara du kan göra, finns de som inte håller med mig i det "man är två" och hela grejen men faktum kvarstår tyvärr att hur jämlika och rättvisa vi än vill vara så rent biologiskt bär kvinnan och föder barnet och det som ska göras kommer hända dig, det är i din kropp allt händer. Hur överens ni än är så är det slutgiltiga beslutet ditt, och ett beslut som DU ska kunna leva med.

Jag var i en liknande situation 2012, jag valde barnet, vi var ihop ändå, det slutade tyvärr i MA v.11 men den relationen tog slut efter det, vilket jag tror hade mycket med den händelsen att göra men det var helt rätt.

Jag är själv gravid i v.6 just nu, och alla hormoner och känslor som stormar i kroppen, och den kärleken jag redan känner, jag förstår det otänkbara i det du funderar på att göra. Det finns inget rätt eller fel, du är inte "elak" mot honom för att du vill behålla barnet, det är heller inte fel att välja en abort förutsatt att du inte kommer må psykiskt dåligt över det. Du måste sätta dig ner och bestämma vad DU vill och hur DU känner sen får du förmedla det till din pojkvän, och är han så kärleksfull och omtänksam som du skriver så kommer han att växa in i sin roll som förälder så småningom men du måste ge honom lite tid. Det där med framtiden allt kommer falla plats, det finns ingen "perfekt" tid i livet att skaffa barn, och för de allra flesta med sunt förnuft går det hur bra som helst.

Hej och tack tack tack för ditt svar!

Först och främst, grattis till graviditeten!:) Jag håller alla tummar och tår att det går hela vägen för dig denna gång <3 

Den logiska delen av min hjärna håller med dig till 100%. Det är min kropp och mitt beslut och jag måste kunna leva med det. Och jag vet inte om jag kan leva med en abort, speciellt när det är så mycket som är rätt. Pappan är rätt, vårt förhållande är stabilt, jag är inte 16 utan 27 och jag har bostad och en utbildning. Och jag kan knappt tänka tanken utan att det gör så så så ont i hela mig... Men jag vet inte heller om jag kan leva med att tvinga personen jag älskar mest att bli pappa när han inte vill... Att bli förälder är det största som händer en i livet och jag vill inte tvinga någon att göra detta mot sin vilja...

 Hur reagerade din partner när du 2012 bestämde dig för att behålla barnet? Hur fungerade ert förhållande efter ditt beslut? (Du behöver såklart inte svara ifall det är jobbigt att prata om detta :) ) 

Han tog det ändå ganska bra, att bli förälder men i förlusten av barnet var han inte särskilt stöttande och det var nog där min kärlek dog. Det var lite spänt i nån vecka efter att jag meddelat hur jag skulle göra, jag gav honom alternativet att gå om han ville, för mig handlade det om att jag visste att jag kunde inte leva med en abort, och valet blev således ganska enkelt, men jag ville inte tvinga honom att bli förälder heller så jag sa att jag inte skulle kräva nånting av honom om han valde att gå, han valde att stanna. I slutändan var det jag som lämnade honom, vilket var helt rätt, men ni verkar ju ha en jättefin relation, på riktigt när nåt kommer som en chock kanske man har svårt att se sig själv i den rollen direkt, men de flesta blir faktiskt helt kära i sina barn när de väl är här.

Jag tycker inte som att det låter som en kaos-situation ändå. Han är klar till sommaren och antagligen är du hemma med bebisen de första månaderna ändå så han kan börja jobba "som vanligt", med en riktig utbildning och allt. Boende och resterande löser sig så småningom, allt måste inte vara helt klart innan man får barn. Första åren fattar de inget ändå ;D det låter lovande i mina öron även om det var oplanerat och halvdålig timing, men du verkar också känna att det inte är tillräckligt med skäl att göra abort för.

Jag förstår att det känns hemskt att "köra över honom" om ni behåller barnet, men det hade du gjort ifall du planerat barnet mot hans vilja. Nu råkade det bli såhär och då får man anpassa besluten efter det. Det kommer kanske inte kännas helt perfekt till en början men du ska nte behöva genomgå en abort mot din vilja för att underlätta för din pojkvän, du begär alldeles för mycket av dig själv. Även om det känns tufft nu kommer han aldrig ångra ert barn.

Jag blev gravid på gymnasiet medan jag bodde hemma, i en helt ny relation med min första pojkvän, trots skydd. Eftersom vi redan då såg en framtid med varandra var det aldrig något att diskutera. Jag ville inte ta bort ett barn med någon jag skulle skaffa barn med några få år senare, för mig kändes det galet. Nu är vi mitt i våra studier och jobb, gifta och väntar vårt andra (planerade!) barn. Vi hade riktigt kassa förutsättningar men allt löste sig och vi är så tacksamma över våra liv idag.

Tack för ditt svar! Ja, det låter verkligen som att det var rätt val att du lämnade honom eftersom han inte stöttade dig efter missfallet. Det måste ha varit fruktansvärt att gå igenom det själv! 
Förmodligen kommer min partner växa in i sin papparoll och självklart kommer han älska barnet.. frågan är om han kommer känna någon form av bitterhet mot mig när det blir tufft (vakna nätter osv osv)...

Hej, tack för ditt svar!:) Och grattis till andra graviditeten! :) Nej, du har rätt, det är ju inte värsta tänkbara situationen. Och jag hade inte riktigt tänkt på att han faktiskt kan söka jobb som vanligt... Det är mycket tankar som snurrar så jag är nog inte speciellt logisk just nu.

Det jag egentligen är mest rädd för är inte att han inte kommer älska barnet (det känns ändå givet på något sätt) utan mer hur vår relation kommer påverkas och hur han kommer må utav att bli tvungen att bli förälder. Jag är rädd att han blir bitter i tuffa stunder (så som vakna nätter som sagt...) och skuldbelägger mig då. Jag är livrädd för att det kommer tära på vår relation så att vi kanske inte stannar tillsammans trots att allt känns så jävla självklart med honom just nu. 

Men bara att få dessa två svar fick mig att bli ännu mer säker på att jag inte klarar av en abort. Så jag har väl inte så mycket val längre egentligen :D Enda frågan som kvarstår: hur kan jag hjälpa honom att acceptera situationen? Och hur kan vi göra för att detta inte ska tära på oss som par?

jag har gjort abort för att min man inte ville ha barn just då..
Jag ville behålla MEN nu om jag blickar tbx så inser jag att det va rätt beslut.
I bland kan det va lättare för mannen och se mer "praktiskt" 
Hur vi har det idag?
Vi älskar varann lika mkt om inte mer...vi har fått barn efter det 
ja allt behöver inte bli dåligt..

Hej,

Jag var i ungefär samma situation som dig. Jag har alltid sagt att jag aldrig i mitt liv ska göra abort då jag vet att jag aldrig skulle klara av det rent psykiskt. Vi vart oplanerat gravid och sambon sa med en gång att han inte ville behålla.

Det vart mycket bråk fram och tillbaka om att vi behövde förstå den andras perspektiv i det hela. Sambon var frånvarande hela graviditeten och inte särskilt intresserad.

Men så fort det lilla pyret kom till världen har han varit världen bästa pappa och vart alledeles omvänd i sina åsikter. Vi hittade tillbaka till hur vår relation var innan graviditeten och nu lite drygt två år senare är jag planerat gravid med nummer två och vi skulle inte kunna ha det bättre. Det har löst sig med både studier och jobb för vår del.

Tänkte dela med mig, jag som "tvingade" min partner att bli förälder (han fick självklart välja en annan väg utan att jag skulle ha krävt något från honom) att det behöver inte sluta i kaos bara man har en bra kommunikation.

Lycka till med allt! Hoppas ni löser det!

Tack snälla du för ditt svar!

Det känns underbart att höra av någon som hsr varit i samma sits där det gick så himla bra! Kan du kanske berätta om hur det var mellan er under din graviditet? Du skrev att det var mycket bråk och han var frånvarande, men hur hanterade du det? Och har han under den tiden skuldbelagt dig någon gång? Förlåt att jag är så nyfiken men jag vill bara vara beredd på vad som kommer hända (även fast jag vet att det absolut inte behöver bli samma för mig).

Grattis till din andra graviditet Ich tack så hemskt mycket för ditt svar!!!

Hej!

Tack för ditt svar!:) hur kom ni gemensamt fram till att vi ville göra abort trots att det först kändes fel för dig?:) och hur mådde du efter?

Jätteglad att det gick sp bra gör er!