Att göra abort i en kärleksfull relation

Han tog det ändå ganska bra, att bli förälder men i förlusten av barnet var han inte särskilt stöttande och det var nog där min kärlek dog. Det var lite spänt i nån vecka efter att jag meddelat hur jag skulle göra, jag gav honom alternativet att gå om han ville, för mig handlade det om att jag visste att jag kunde inte leva med en abort, och valet blev således ganska enkelt, men jag ville inte tvinga honom att bli förälder heller så jag sa att jag inte skulle kräva nånting av honom om han valde att gå, han valde att stanna. I slutändan var det jag som lämnade honom, vilket var helt rätt, men ni verkar ju ha en jättefin relation, på riktigt när nåt kommer som en chock kanske man har svårt att se sig själv i den rollen direkt, men de flesta blir faktiskt helt kära i sina barn när de väl är här.

Jag tycker inte som att det låter som en kaos-situation ändå. Han är klar till sommaren och antagligen är du hemma med bebisen de första månaderna ändå så han kan börja jobba "som vanligt", med en riktig utbildning och allt. Boende och resterande löser sig så småningom, allt måste inte vara helt klart innan man får barn. Första åren fattar de inget ändå ;D det låter lovande i mina öron även om det var oplanerat och halvdålig timing, men du verkar också känna att det inte är tillräckligt med skäl att göra abort för.

Jag förstår att det känns hemskt att "köra över honom" om ni behåller barnet, men det hade du gjort ifall du planerat barnet mot hans vilja. Nu råkade det bli såhär och då får man anpassa besluten efter det. Det kommer kanske inte kännas helt perfekt till en början men du ska nte behöva genomgå en abort mot din vilja för att underlätta för din pojkvän, du begär alldeles för mycket av dig själv. Även om det känns tufft nu kommer han aldrig ångra ert barn.

Jag blev gravid på gymnasiet medan jag bodde hemma, i en helt ny relation med min första pojkvän, trots skydd. Eftersom vi redan då såg en framtid med varandra var det aldrig något att diskutera. Jag ville inte ta bort ett barn med någon jag skulle skaffa barn med några få år senare, för mig kändes det galet. Nu är vi mitt i våra studier och jobb, gifta och väntar vårt andra (planerade!) barn. Vi hade riktigt kassa förutsättningar men allt löste sig och vi är så tacksamma över våra liv idag.

Hej,

Jag var i ungefär samma situation som dig. Jag har alltid sagt att jag aldrig i mitt liv ska göra abort då jag vet att jag aldrig skulle klara av det rent psykiskt. Vi vart oplanerat gravid och sambon sa med en gång att han inte ville behålla.

Det vart mycket bråk fram och tillbaka om att vi behövde förstå den andras perspektiv i det hela. Sambon var frånvarande hela graviditeten och inte särskilt intresserad.

Men så fort det lilla pyret kom till världen har han varit världen bästa pappa och vart alledeles omvänd i sina åsikter. Vi hittade tillbaka till hur vår relation var innan graviditeten och nu lite drygt två år senare är jag planerat gravid med nummer två och vi skulle inte kunna ha det bättre. Det har löst sig med både studier och jobb för vår del.

Tänkte dela med mig, jag som "tvingade" min partner att bli förälder (han fick självklart välja en annan väg utan att jag skulle ha krävt något från honom) att det behöver inte sluta i kaos bara man har en bra kommunikation.

Lycka till med allt! Hoppas ni löser det!

jag har gjort abort för att min man inte ville ha barn just då..

Jag ville behålla MEN nu om jag blickar tbx så inser jag att det va rätt beslut.

I bland kan det va lättare för mannen och se mer "praktiskt" 

Hur vi har det idag?

Vi älskar varann lika mkt om inte mer...vi har fått barn efter det 

ja allt behöver inte bli dåligt..

Under för graviditeten var det mycket sim gick snett. Jag fick sparken från jobbet pga att jag var gravid. Jag grät för allt och ingenting och tog verkligen ALLT personligt.

Sambon tyckte att jag skulle anmäla min arbetsplats men med min gravidhjärna så ville jag inte göra det för jag tyckte synd om dom. (Nu i efterhand är jag så sjukt förbannad på migsjälv över att jag inte anmälde dom)

I allt detta så vägrade jag ta körkort (ännu en sån jag ångrar bittert!) och allt detta i kombination med att sambon inte ville ha barnet egentligen ledde till så otroligt många bråk. Även en tid efter att lillen va född kunde han säga att detta var inte det livet han ville ha. Han har flera gånger under graviditeten nr1 sagt att jag tvingar honom till något han inte vill. Och det har varit otroligt frustrerande. Vi har varit påväg att göra slut flera gånger.

Han var frånvarande i den meningen att han inte var intresserad i hur jag mådde, han brydde sig inte om att känna på sparkarna, han va väldigt oförstående med det hela. (Att jag hade sämre kondition och att jag inte kunde ta på mig skorna själv och sånt)

Men vi älskade ju varandra, så det var alldeles för svårt att ta det sista steget och flytta ifrån varandra så vi var tvungna att jobba på vår relation. Och gud så vi jobbade på den! Många många samtal. Mycket gråt! Men som sagt det slutar lyckligt (än så länge ;) ) Det var hans initiativ med nummer två. Och jag älskar honom mer än någonsin!

Nu i efterhand kan han säga lite smått, jag tror att han har svårt att erkänna för sig själv, att han har det bra, att han är tacksam över lillen och att (ironiskt såklart) vårt andra barn aldrig kommer kunna vara lika bra som första. Vi planerar att bygga hus så fort vi har hittat drömläget och för övrigt så bråkat vi nästan aldrig. Småtjafs hit och dit men aldrig några megabråk som vi hade när jag var gravid med nr1.

Hej min vän! 

Jag lever också i en sund relation med min fästman och varit tillsammans i 3 år. Jag fick reda på att jag var gravid på min mammas begravningsdag. Han blev väldigt upprörd över att det var ett positivt test. 

Han sa direkt att han ville att han ville att vi skulle göra abort, men jag stod på mig. Jag sa att jag kommer inte kunna klara av att gå igenom en abort med mitt egna barn. Att plocka ännu ett liv från mig och orsaka ännu mer att jag mår dåligt. Han stod på sig flera gånger att han ville leva med mig och va med mig, men att han inte kände sig redo. 

Men efter många samtal fram och tillbaka så var det inte att han inte var redo, han var orolig för mig och min hälsa. Men han förstod inte det med en gång... 

Då började jag lugna mig lite och vi tog kontakt utifrån, det vill säga att vi pratade med en kurator på kvinnokliniken. Där både jag och han tillsammans fick ventilera våra tankar och känslor. Efter det mötet så släppte en sten, vi beslutade oss tillsammans att behålla barnet. Ingen som behövde tvinga någon till något. 

Så gör absolut inget du inte vill, det är din kropp och det är du som bestämmer över den. Men kan förstå din oro om att han ska lämna dig eller att du tvingar honom till något han inte vill. Låt hela situationen smälta lite och ta hjälp. Ibland är det många karlar som får panik men den lägger sig. (av det jag läste då när jag hade som mest panik) 

Det här med framtiden är inte heller några problem, det löser sig. Jag är själv student och när bebisen kommer till världen kommer jag bara gått halva min utbildning. Jag kommer att ta ett sabbats år och sedan hoppa på utbildningen igen. Allting löser sig bara man vill! 

All lycka till! kram <3