Att göra abort i en kärleksfull relation

Hej,

Jag var i ungefär samma situation som dig. Jag har alltid sagt att jag aldrig i mitt liv ska göra abort då jag vet att jag aldrig skulle klara av det rent psykiskt. Vi vart oplanerat gravid och sambon sa med en gång att han inte ville behålla.

Det vart mycket bråk fram och tillbaka om att vi behövde förstå den andras perspektiv i det hela. Sambon var frånvarande hela graviditeten och inte särskilt intresserad.

Men så fort det lilla pyret kom till världen har han varit världen bästa pappa och vart alledeles omvänd i sina åsikter. Vi hittade tillbaka till hur vår relation var innan graviditeten och nu lite drygt två år senare är jag planerat gravid med nummer två och vi skulle inte kunna ha det bättre. Det har löst sig med både studier och jobb för vår del.

Tänkte dela med mig, jag som "tvingade" min partner att bli förälder (han fick självklart välja en annan väg utan att jag skulle ha krävt något från honom) att det behöver inte sluta i kaos bara man har en bra kommunikation.

Lycka till med allt! Hoppas ni löser det!

Under för graviditeten var det mycket sim gick snett. Jag fick sparken från jobbet pga att jag var gravid. Jag grät för allt och ingenting och tog verkligen ALLT personligt.

Sambon tyckte att jag skulle anmäla min arbetsplats men med min gravidhjärna så ville jag inte göra det för jag tyckte synd om dom. (Nu i efterhand är jag så sjukt förbannad på migsjälv över att jag inte anmälde dom)

I allt detta så vägrade jag ta körkort (ännu en sån jag ångrar bittert!) och allt detta i kombination med att sambon inte ville ha barnet egentligen ledde till så otroligt många bråk. Även en tid efter att lillen va född kunde han säga att detta var inte det livet han ville ha. Han har flera gånger under graviditeten nr1 sagt att jag tvingar honom till något han inte vill. Och det har varit otroligt frustrerande. Vi har varit påväg att göra slut flera gånger.

Han var frånvarande i den meningen att han inte var intresserad i hur jag mådde, han brydde sig inte om att känna på sparkarna, han va väldigt oförstående med det hela. (Att jag hade sämre kondition och att jag inte kunde ta på mig skorna själv och sånt)

Men vi älskade ju varandra, så det var alldeles för svårt att ta det sista steget och flytta ifrån varandra så vi var tvungna att jobba på vår relation. Och gud så vi jobbade på den! Många många samtal. Mycket gråt! Men som sagt det slutar lyckligt (än så länge ;) ) Det var hans initiativ med nummer två. Och jag älskar honom mer än någonsin!

Nu i efterhand kan han säga lite smått, jag tror att han har svårt att erkänna för sig själv, att han har det bra, att han är tacksam över lillen och att (ironiskt såklart) vårt andra barn aldrig kommer kunna vara lika bra som första. Vi planerar att bygga hus så fort vi har hittat drömläget och för övrigt så bråkat vi nästan aldrig. Småtjafs hit och dit men aldrig några megabråk som vi hade när jag var gravid med nr1.