Att göra abort i en kärleksfull relation

Känner bara att jag vill få in en liten kommentar här även om TS redan verkar ha bestämt sig, hoppas allt går bra både i relationen och med graviditeten :)

Stod inför liknande situation i höstas, killen ville absolut att jag skulle göra abort. Velade fram och tillbaka, var väldigt påfrestande att känna att hur man än gör blir det fel, jobbigt att hela ansvaret låg på mig. Iaf valde att behålla, allt har gått bra men det gäller att låta det ta tid för sambon att smälta det i sin takt.

Det jag egentligen ville ha sagt är att jag först kände samma dvs att jag tvingar på någon ett barn men nu kan jag inte öht se hur det skulle vara tvång. Abort är inte en sista väg ut för mannen som inte är redo för barn. Abort är ett alternativ för kvinnan som inte vill genomgå en graviditet, förlossning eller få barnet. Har fått så mycket kommentarer från hans killkompisar om att jag lurat honom och varför jag inte bara tog dagen efter piller eller gjorde abort (ej något min kille diskuterat med dem).

Lycka till från kvinnan med ett lyckligt samboskap utan dåligt samvete eller onödiga skuldkänslor som snart har en liten bebis i famnen

jag är också gravid i v7 nu och när jag oroar mig för att detta inte är vad min sambo vill, att tajmingen är dålig eller han kommer inte klara av att bli redo som pappa och jag tänker att det ev är lite synd om honom. då påminner jag migsjälv om ett par saker:

1. om mannen ejakulerar inuti kvinnan är detta normalt sett 100 % utanför kvinnans kontroll och 100 % mannens ansvar och aktiva val/handling. han är vuxen och förhoppningsvis gått på nån biologilektion och förstår att detta är ett risktagande som kan landa i en graviditet. utifrån det här perspektivet har han tvingat dig in i ett väldigt farligt och fysiskt/psykiskt hälsotillstånd aka graviditet ! tycker denna tanke är lite skön att leka med, särsk just nu när jag varit sängliggande hela veckan pga alla hemska symtom. han har faktiskt satt mig i denna sits, om inte mer än vad jag faktiskt nånsin skulle kunna sätta honom i en "pappa mot sin vilja"-känsla... (känslomässigt känner jag inte alls såhär men en får liksom hjälpa sig själv på traven genom att rationalisera situationen :)) förstår du hur jag tänker? istället för att jag ska ligga här med illamående molvärk OCH psykisk vånda och ångest pga min empatiska förmåga att oroa mig allt för mycket över hur han mår. han har som sagt varit väldigt aktiv i beslutet att starta en graviditet även om det aldrig varit uttalat. (vår graviditet är också oplanerad).

2. tillit. lita på din magkänsla och lita på att han älskar dig även om det blir en prövofylld tid.

3. älska digsjälv och var snäll mot digsjälv!

lycka till!