• Anonym (föräl­der)
    Äldre 23 apr 10:25
    5399 visningar
    9 svar
    9
    5399

    Min 10-åring har blivit så kaxig och stöddig

    Jag har en 10-åring och vi har haft en väldigt nära och fin relation under alla år. Vi har haft det så bra från början! Under de senaste månaderna har hon blivit väldigt stöddig och kaxig. Det har, vad jag kan se, inte skett några större förändringar i omgivningen, ingen flytt, nya syskon eller liknande. Jag har förvisso jobbat mycket och hon har syskon vilket gör att jag är ganska upptagen men tycker ändå att jag tar mig tid till henne. Det började med att hon blev ovanligt ostadig i humöret. Hon kunde börja gråta och bli helt förkrossad av något som framstår som ganska obetydligt, tex om hon inte fick en jacka som hon ville ha. Det tycker jag att jag har kunnat hantera. Inte nödvändigtvis genom att ge henne det hon just då önskade sig, utan genom att respektera hennes känslor även om de framstod som en överreaktion. Men nu har hon börjat att bli stöddig, hon kan tex skrika åt mig att jag ska torka upp någonting, säga åt mig vad jag ska göra, skrika åt mig att hon hatar mig, smälla hårt i dörrar och vara stöddig. Det här krossar mitt hjärta. Mycket kan jag "ta" men att hon beter sig respektlöst mot mig accepterar jag inte. Min gräns är nådd när hon exempelvis säger åt mig att jag ska göra någonting som hon borde göra själv och det låter som en befallning. 

    Jag har sett till att ha "egen tid" med henne då vi åker iväg själva och fikar och handlar kläder till henne eller gör någonting kul. Vi gör det ibland och har det bra tillsammans just då. Men så nästa dag så fortsätter allt som vanligt. Hon är kaxig och beter sig respektlöst mot mig. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Hon vill ha saker hela tiden och det har jag förståelse för, det vill vi väl alla? Kläder framförallt men annat också. Nu har jag kommit till den punkten att jag vill dra in alla saker vi vuxna ger henne. Smartphone, nya kläder. Jag vill verkligen markera att jag inte köper att hon behandlar mig respektlöst. Hon vet precis hur man för sig, hon är en väldigt social person och andra människor har lätt för att tycka om henne.

    Samtidigt tror jag inte på bestraffningar. Jag tror inte att det är rätt väg att gå för att vi ska mötas. Men jag står och famlar och vet inte vad jag ska ta mig till. Det är klart att hon börjar närma sig tonåren och det kan innebära att man ska bryta sig loss och bli självständig osv. Hon klagar samtidigt på att hennes syskon får mer uppmärksamhet och säger att jag älskar dem mer. Det är verkligen inte sant och vet både hon och jag. Sen har hon plötsligt börja säga att hon är ful och dålig och detta är verkligen inte heller sant. Verkar som att hon har det jobbigt men jag ser inte att något särskilt har hänt, varken hemma eller att det skulle vara något problem eller något som hänt i skolan exempelvis. Jag har försökt prata med henne men hon visar att hon inte vill prata om vänner och eventuella pojkvänner. Och det får jag väl respektera, hon har rätt till integritet. Jag har också frågat om det är någonting jag borde göra annorlunda. Och hon säger att jag inte borde vara arg på henne. Men jag kan aldrig acceptera detta stöddiga och elaka beteende! Och hjälper isåfall att jag markerar allvaret genom att bli jättesträng och sluta att ge henne saker som hon vill ha som inte räknas som nödvändiga? Det känns inte rätt men jag vet inte hur jag ska göra.

    Är det någon som har tankar kring detta?

  • Svar på tråden Min 10-åring har blivit så kaxig och stöddig
  • Anonym (Tina)
    Äldre 23 apr 10:45
    #1

    När jag var så gammal och även så stor som 14år så gav mamma mig smisk ordentligt när jag var olydig eller gjorde saker jag inte fick. Vågade aldrig vara stöddig. Men om man kollar tillbaka i tiden när aga var tillåtet så var barnen mer lydiga och lugna. Nu är barnen upproriska och tykna och har noll respekt för sina föräldrar.

    Man ska inte slå barn men ta tag i dom är inte farligt och säga ifrån på skarpen.

    En nyckel är att aldrig ge efter. Ofta ger mammor efter när barnet har tjatat länge. Då tappar barnet respekt för mamman och tänjer ännu mera på gränserna.

  • Anonym (Hej)
    Äldre 23 apr 10:54
    #2

    Det låter ju som tidig tonårstrots. Finns det en pappa med i bilden och vad tycker han? Vad gör han åt saken?
    Egen tid så gott det går och att du bekräftar henne och hennes känslor är väl det du kan göra, och redan verkar göra.
    Känns det väldigt jobbigt så har BRIS en föräldratelefon dit föräldrar kan vända sig och få prata av sig.

  • Anonym (Mamma mu)
    Äldre 23 apr 10:59
    #3

    Jo tack,det känner jag igen,fast min dotter är 9 år. Jag tror att det är förpubertiteten,mycket hormoner i omlopp som rör till det i kroppen. Sedan ökas kraven i skolan,man börjar att jämföra sig med kompisarna,man börjar att se vad andra har och vad man själv inte har. Jobbigt helt enkelt och man vet inte hur man skall hantera dessa känslor,men de ÄR äkta och känns. Självklart ska man inte acceptera dåligt beteende,men bekräfta att man SER att barnet har det jobbigt och det ska man säga med ord.Det finns ett ordspråk " ge mig kärlek när jag som minst förtjänar det" och det tror jag passar in i dessa känslomässigt tunga perioder hos barnen. Och fråga hur du kan hjälpa till. Låt barnet få vara ifred ifall barnet behöver det,men tala även om att du finns där om barnet vill prata. Det är en svår balansgång att befinna sig mitt emellan barn-vuxen...man är både stor och liten på en gång och man behöver få vara både och på en gång beroende på situation. INTE lätt för oss vuxna,vi blir lätt provocerade,känner oss åsidosatta,känner oss sårade och oälskade. Men det är vi inte,det är viktigt att förstå,vi är jätteviktiga och det är nu vi föräldrar blir "testade" om vi ännu är att lita på trots barnets dåliga beteende. Barnet vet helt klart att deras dåliga sätt inte är ok men har inte verktygen att hantera det. Jag tänker PMS....hur lätt är det att påverka? Hur vill jag bli bemött? Lugn och ro...sedan kanske man vill prata lite när man är lugn i sinnet igen. Och visar vi trots allt att vi älskar barnet( inte dess beteende) så kommer barnet att känna att vi finns där i alla väder. Ja,det är väll det som kallas ovillkorlig kärlek. Inte lätt alla gånger,men som tur är kommer de lugnare perioderna också och man glömmer snabbt de trotsiga perioderna som barnet går igenom,tur det.

  • Anonym (Mamma mu)
    Äldre 23 apr 11:08
    #4
    Anonym (Mamma mu) skrev 2017-04-23 10:59:52 följande:

    Jo tack,det känner jag igen,fast min dotter är 9 år. Jag tror att det är förpubertiteten,mycket hormoner i omlopp som rör till det i kroppen. Sedan ökas kraven i skolan,man börjar att jämföra sig med kompisarna,man börjar att se vad andra har och vad man själv inte har. Jobbigt helt enkelt och man vet inte hur man skall hantera dessa känslor,men de ÄR äkta och känns. Självklart ska man inte acceptera dåligt beteende,men bekräfta att man SER att barnet har det jobbigt och det ska man säga med ord.Det finns ett ordspråk " ge mig kärlek när jag som minst förtjänar det" och det tror jag passar in i dessa känslomässigt tunga perioder hos barnen. Och fråga hur du kan hjälpa till. Låt barnet få vara ifred ifall barnet behöver det,men tala även om att du finns där om barnet vill prata. Det är en svår balansgång att befinna sig mitt emellan barn-vuxen...man är både stor och liten på en gång och man behöver få vara både och på en gång beroende på situation. INTE lätt för oss vuxna,vi blir lätt provocerade,känner oss åsidosatta,känner oss sårade och oälskade. Men det är vi inte,det är viktigt att förstå,vi är jätteviktiga och det är nu vi föräldrar blir "testade" om vi ännu är att lita på trots barnets dåliga beteende. Barnet vet helt klart att deras dåliga sätt inte är ok men har inte verktygen att hantera det. Jag tänker PMS....hur lätt är det att påverka? Hur vill jag bli bemött? Lugn och ro...sedan kanske man vill prata lite när man är lugn i sinnet igen. Och visar vi trots allt att vi älskar barnet( inte dess beteende) så kommer barnet att känna att vi finns där i alla väder. Ja,det är väll det som kallas ovillkorlig kärlek. Inte lätt alla gånger,men som tur är kommer de lugnare perioderna också och man glömmer snabbt de trotsiga perioderna som barnet går igenom,tur det.


    Och självklar talar man om med bestämd röst att här hemma använder vi inte dessa ord! Vi smäller inte i dörrar eller talar respektlöst mot varandra! Sedan behöver vi inte invänta svar...barnet VET ändå vad vi vill. "Bara" att tjata vidare fastän barnet fortsätter och fortsätter och inte orkar höra vårt tjat. Till slut greppar de att det inte tjänar något på att gapa och skrika eller vad de nu gör för att få sin vilja igenom.
  • Anonym (Krång­la)
    Äldre 23 apr 13:27
    #5
    +1

    Känns som överanalyserande. När ungen skriker åt dig att torka upp något så bli vansinnig. Höj rösten och var rejält förbannad. Sen släpper du det.

    Vill du att hon ska respektera dig av rädsla för att inte få saker? Nej, eller hur. Så blanda inte in saker.

    Ha äkta känslor och visa dem. Hon lär inte missa att det är förenat med en himla massa obehag att vara otrevlig. Kommer det göra att hon aldrig är otrevlig igen? Nej. Hon är människa. Hon kommer vara sur fler gånger. Men hon kommer se vad du tycker om det.

  • Axe
    Äldre 23 apr 16:50
    #6

    Låt henne inte få ut något av att bete sig som en skitunge. Gör klart för henne att fortsätter 3 års beteendet så kommer hon få samma frihet som en 3åring istället för 10åring.

  • Äldre 23 apr 17:16
    #7

    Låter som förpuberteten och varför gillar du inte bestraffningar?

  • Äldre 23 apr 17:20
    #8
    Anonym (Krångla) skrev 2017-04-23 13:27:13 följande:

    Känns som överanalyserande. När ungen skriker åt dig att torka upp något så bli vansinnig. Höj rösten och var rejält förbannad. Sen släpper du det.

    Vill du att hon ska respektera dig av rädsla för att inte få saker? Nej, eller hur. Så blanda inte in saker.

    Ha äkta känslor och visa dem. Hon lär inte missa att det är förenat med en himla massa obehag att vara otrevlig. Kommer det göra att hon aldrig är otrevlig igen? Nej. Hon är människa. Hon kommer vara sur fler gånger. Men hon kommer se vad du tycker om det.


    När jag gjorde något jag inte fick så gav min pappa mig en speciell blick och så höjde han rösten. Det räckte och efter det så gjorde jag inte om dumheten.
    Tror att dagens föräldrar är lite för slappa och tror att barnet kommer att få mentala problem om man höjer rösten och visar att barnet har gjort fel. Sedan tror jag att många är rädda för orden "Jag hatar dig" många barn säger så och det är bara för en förälder att skaka av sig de orden som en gås.

    Många barn styr sina föräldrar med järnhand och det gynnar inte någon i längden.
  • Äldre 23 apr 18:37
    #9

    Det låter jobbigt!

    Kan det inte vara en typ av utvecklingssprång, där hon börjar tänka på sig själv och omvärlden på nya sätt? Hon testar dig (omedvetet) för att se om du godtar vissa beteenden och för att få bekräftelse. Försök avdramatisera, om hon befaller dig att tvätta hennes kläder tex, svara snällt att du självklart hjälper henne tvätta och be henne hämta allt som ska tvättas så fixar ni det tillsammans, bjud in henne till att vara med i vardagliga saker som att skala potatis eller så, inte bara göra roliga utflykter där hon får saker av dig. Kanske börja med en halvtimmas kvällspromenad bara du o hon nu på våren, då får ni tillfälle att småprata. Ang stöddigheten, påtala lugnt att detdär låter inte trevligt, du kan väl säga såhär.."zlflglfmalsl

    Kanske har ni testat detta redan, men det är mina spontana tankar. Sen kan det ju ha hänt något i kompiskretsen som hon inte berättar om,som är jobbigt att hantera.

    När jag va 9 var jag väldigt orolig o nedstämd, sov hos föräldrarna ett par månader säkert. Men jag var inte kaxig/stöddig.

Svar på tråden Min 10-åring har blivit så kaxig och stöddig
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.