Min 10-åring har blivit så kaxig och stöddig

Jag har en 10-åring och vi har haft en väldigt nära och fin relation under alla år. Vi har haft det så bra från början! Under de senaste månaderna har hon blivit väldigt stöddig och kaxig. Det har, vad jag kan se, inte skett några större förändringar i omgivningen, ingen flytt, nya syskon eller liknande. Jag har förvisso jobbat mycket och hon har syskon vilket gör att jag är ganska upptagen men tycker ändå att jag tar mig tid till henne. Det började med att hon blev ovanligt ostadig i humöret. Hon kunde börja gråta och bli helt förkrossad av något som framstår som ganska obetydligt, tex om hon inte fick en jacka som hon ville ha. Det tycker jag att jag har kunnat hantera. Inte nödvändigtvis genom att ge henne det hon just då önskade sig, utan genom att respektera hennes känslor även om de framstod som en överreaktion. Men nu har hon börjat att bli stöddig, hon kan tex skrika åt mig att jag ska torka upp någonting, säga åt mig vad jag ska göra, skrika åt mig att hon hatar mig, smälla hårt i dörrar och vara stöddig. Det här krossar mitt hjärta. Mycket kan jag "ta" men att hon beter sig respektlöst mot mig accepterar jag inte. Min gräns är nådd när hon exempelvis säger åt mig att jag ska göra någonting som hon borde göra själv och det låter som en befallning. 

Jag har sett till att ha "egen tid" med henne då vi åker iväg själva och fikar och handlar kläder till henne eller gör någonting kul. Vi gör det ibland och har det bra tillsammans just då. Men så nästa dag så fortsätter allt som vanligt. Hon är kaxig och beter sig respektlöst mot mig. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Hon vill ha saker hela tiden och det har jag förståelse för, det vill vi väl alla? Kläder framförallt men annat också. Nu har jag kommit till den punkten att jag vill dra in alla saker vi vuxna ger henne. Smartphone, nya kläder. Jag vill verkligen markera att jag inte köper att hon behandlar mig respektlöst. Hon vet precis hur man för sig, hon är en väldigt social person och andra människor har lätt för att tycka om henne.

Samtidigt tror jag inte på bestraffningar. Jag tror inte att det är rätt väg att gå för att vi ska mötas. Men jag står och famlar och vet inte vad jag ska ta mig till. Det är klart att hon börjar närma sig tonåren och det kan innebära att man ska bryta sig loss och bli självständig osv. Hon klagar samtidigt på att hennes syskon får mer uppmärksamhet och säger att jag älskar dem mer. Det är verkligen inte sant och vet både hon och jag. Sen har hon plötsligt börja säga att hon är ful och dålig och detta är verkligen inte heller sant. Verkar som att hon har det jobbigt men jag ser inte att något särskilt har hänt, varken hemma eller att det skulle vara något problem eller något som hänt i skolan exempelvis. Jag har försökt prata med henne men hon visar att hon inte vill prata om vänner och eventuella pojkvänner. Och det får jag väl respektera, hon har rätt till integritet. Jag har också frågat om det är någonting jag borde göra annorlunda. Och hon säger att jag inte borde vara arg på henne. Men jag kan aldrig acceptera detta stöddiga och elaka beteende! Och hjälper isåfall att jag markerar allvaret genom att bli jättesträng och sluta att ge henne saker som hon vill ha som inte räknas som nödvändiga? Det känns inte rätt men jag vet inte hur jag ska göra.

Är det någon som har tankar kring detta?