Var du en s.k. pojkflicka som barn och hur har det i så fall påverkat dig? (Långt)
Jag gillar egentligen inte uttrycket "pojkflicka" men jag vet inte hur jag ska beskriva att folk ofta trodde att jag var en pojke ändå upp till puberteten. Jag var helt ointresserad av kläder och konventionellt "flickiga" saker. Jag var pappas flicka och han fostrade mig som han själv hade blivit uppfostrad. Vi var ute och fiskade, boxades etc. och han härdade mig känslomässigt på ett sätt som äldre generationer gjorde med pojkar. Det var bara att resa sig, inte grina och härda ut.
När jag växte upp hade jag nästan enbart manliga vänner. När jag kom i puberteten minns jag att blev ledsen eftersom jag insåg att tillvaron skulle förändras. Jag har aldrig velat vara man eller byta kön och jag är inte sexuellt attraherad av kvinnor utan 100% straight men jag tyckte helt ärligt att det verkade tråkigt att vara kvinna.
Jag började i alla fall att sminka mig och klä mig kvinnligt, kanske mest för att folk sa åt mig att jag borde. Jag har egentligen ett feminint yttre och när jag förstärkte det med långt hår, smink, klänningar och höga klackar blev jag plötsligt intressant på ett annat sätt för män. Jag kunde inte riktigt hantera det. Jag såg ut som feminin blondin men jag var fortfarande den där pojkflickan jag fostrats till.
I 20-årsåldern började jag umgås med kvinnor och det gick inte så bra först. De tyckte att jag var för hård i sättet. Jag var van att debattera hårt med mina manliga vänner men nu handlade det mer om att uppnå konsensus och inte såra någon.
Jag fick samma kritik som män brukar få - jag förstod t.ex. inte att man bara vill ventilera ibland utan att hitta lösningar. Det var helt obegripligt för mig. Jag avskydde verkligen att shoppa och plågade mig igenom s.k.tjejfilmer och TV-serier. Med tiden träffade jag kvinnor som är mer som jag och slapp allt det där men länge försökte jag passa in.
Det är fortfarande inte helt lätt för mig i kvinnodominerade miljöer. Jag fattar inte det här med kallprat och skvaller, varför man ska pynta sitt skrivbord och bara prata om recept och shopping på lunchen. Jag vet att det är en stereotyp beskrivning men så har det faktiskt sett ut på mina jobb.
När det gäller relationer med män har det också varit lite komplicerat. Utseendemässigt är det inga problem. Sexuellt är jag nog också mer som en man. Jag gillar verkligen sex (i en relation märk väl) och är rätt visuell, jag gillar att titta på mannen jag är tillsammans med och tänder verkligen på mäns kroppar. Det är det jag menar med att jag är 100% straight.
Däremot tror jag inte att de flesta män vill ha en kvinna som är som hans bästa vän i en kvinnas kropp, även om jag är feminin i sättet. På fester gillar män att prata med mig, jag hamnar ofta i manliga sällskap, och de blir sexuellt intresserade men de flesta väljer konventionella kvinnor som partners.
De män jag har haft relationer med har sett mig som lite udda fast på ett rätt befriande vis. Jag tror att jag har en annan förståelse för hur det är att växa upp som pojke. Det är betydligt tuffare än många kvinnor inser, kraven på män hårda och det finns en manlig ensamhet som är svår att leva med.
Fast samtidigt är det kanske spänningen mellan mäns och kvinnors olikheter som gör det intressant och det kan jag inte erbjuda.
Jag är fullt medveten om att jag generaliserar. Som jag skrev har jag hittat väninnor som funkar som jag och som jag verkligen uppskattar. Jag försöker bara beskriva mina egna erfarenheter och de har sett ut såhär. Även om många vill motverka konventionella könsroller så är samhället fortfarande präglat av dem och det blir särskilt tydligt när man bryter mot de konventionerna. Det har visserligen inneburit vissa fördelar men ibland känner jag mig missanpassad.
Du som var en s.k. pojkflicka, känner du igen något av det jag beskriver? Hur är du idag och hur har dina erfarenheter påverkat dig?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-04-26 12:30
Jag kan tillägga att jag är född på 70-talet och det är nog mycket som har förändrats sedan dess. Även om 70-talet var en tid av genusexperiment ungefär som nu så växte jag inte upp i en sådan miljö, utan i en mer konservativ småstad och en släkt där de flesta män gick på internat (tänk "Ondskan").