Var du en s.k. pojkflicka som barn och hur har det i så fall påverkat dig? (Långt)

Det var väldigt intressant att läsa. Tack för att du delar med dig. Jag upplever samma problem - än idag - och jag känner igen mig i stort sett i allt du skriver. Även jag är född på 70-talet. Visst har jag haft en väninna redan som barn, men hon var som jag och grabbarna som blev vårt gäng: Vi klättrade i träd, spelade ishockey på sjön på vintern, lekte med fjärrstyrda bilar och tränade kampsport.

Jag har än idag i stort sett inga större kvinnliga intressen. Jag har tenderar att vilja bli vän med män och har precis som du svårt i kvinnodominerat umgänge. Jag är inte mycket för shopping (heja för online-shopping!) och tenderar som du att vilja hitta lösningar snarare än att bara ventilera. Av någon för mig obegriplig anledning är det något med samtalsämnena i kvinnodominerade grupper som jag ofta inte kan relatera till/har svårt för. 

Även jag har väldigt kvinnliga former, och jag gillar min kropp, att klä upp mig i en fin klänning då och då och fixa till mig. Även om jag generell har mer en sportig och enkel klädstil än en romatisk/lekfull. Jag håller i och för sig sminkandet till ett minimum. Går inte heller i högklackat, men det beror nog på att jag blev rätt lång och inte ville förstärka det ytterligare i tonåren och tidig vuxentid. Dessutom kan man ju inte göra spontana utflykter i skogen om man råkar ha högklackat på sig till vardags...

Jag har ofta känt mig ensam. Det beror på att jag inte har lärt känna särskilt många kvinnor som funkar som jag. Jag har några väninnor, men de delar inte mina fritidsintressen och är inte särskilt lika mig. Det har aldrig varit några problem i mina kontakter med män, däremot. Varken i relationer eller vänskap. Jag har flera nära vänner som är män, en del är kvar sedan barndomen och andra kom till i vuxen ålder. Problemet är att många ser snett på vänskap mellan könen här i Sverige. En av mina närmaste vänner och jag delar ett fritidsintresse som våra respektive inte delar. Vi skulle mer än gärna vilja resa iväg tillsammans för att ägna oss åt detta intresse under en helg, men hans fru accepterar det inte alls och till och med min annars väldigt toleranta man skulle säkert reagera. (Vi har inte ens tagit upp det hemma, min vän och jag. Det är dömt att misslyckas.) Det är sånt som jag saknar. En weekendresa med vännerna. Det är ju relativt uteslutet för mig, det skulle bli jag och 3 killar som drar till Barcelona, varav jag skulle behöva dela hotellrum med en...

Jag har inte upplevt att någon man som jag haft en relation med att tyckt att jag varit konstig till sättet, men jag söker mig väl till en viss typ av man också. Jag har inte haft alltför många relationer heller, min nuvarande är inne på sitt 18:e år. Även jag är hetero, om det nu har någon betydelse.

Äh, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här! Jag tänker rätt ofta på det, faktiskt.

För visst sticker jag ut från normen många gånger. Det märks ofta. När jag pratar med kollegorna till exempel. Jag har vant mig vid det och folk har accepterat mina egenheter på många håll trots att jag fortfarande märker att de hajjar till då och då. (Folk på jobbet har kommenterat att jag hade blivit en bra man... Det var menat som en komplimang, men det säger ju en hel del om hur jag uppfattas trots ett i övrigt kvinnligt yttre.) Jag älskar mitt liv, att vara nyfiken och prova på saker, så jag vill inte ha något annat liv. Men jag känner mig ofta lite utanför, udda. Och det är då de där känslorna av att vara lite ensam kan smyga sig på.

Precis som du drar jag paralleller till min uppväxt. Jag är inte uppvuxen i Sverige, utan växte upp i en annan europeisk kultur. Jag ser lite skillnader i genustänk, uppfostran mm i båda kulturer som säkert påverkar. Men det är inte allt. För det är inte så att jag passar in till 100% i den kulturen heller.

Här är ytterligare en pojkflicka men har inte haft några problem med det.

Var nog inte förren jag var över fem jag kom på att jag inte var en kille men det var mest pga där vi bodde fanns det inga tjejer jag kunde leka med så jag hängde med min storebror och hans kompisar.

Och tack vare det blev jag ju ganska tuff.

Men har aldrig haft problem med tjejkompisar ja jag har ju inte blivit bästis med jättetjejiga tjejer för de har jag ju inte haft något gemensamt med. Precis som jag inte har blivit bästis med konstnärliga människor inget gemensamt där heller.

Samma däremot med väldigt feminint utseende.

Men jag har aldrig brytt mig om smink och sånt alldeles för jobbigt.

Brukar säga till min man att det är tur jag ser ut som en kvinna i alla fall.

Är född 65.

Jag är väldigt duktig socialt och kan smälta in överallt om jag måste. Är expert på kallprat.

Så jag tror inte det beror på uppväxten utan hur man är som människa.

Vilken intressant trådstart!
Känner igen mig mycket i det ni skrivit ovan. Växte delvis upp utomlands med föräldrar som jobbade på Eriksson och flyttade mycket. Hade bara killkompisar och stora intresset var lastbilar och telefonsystem.
Har några få kvinnliga vänner, men de är ganska lik mig och vi har varit vänner sen sent 70-tal. (Är född -68)

Under tonåren märktes skillnaden, men eftersom jag var ganska ful så platsade jag inte bland killarna heller.

Efter skolan har jag i princip alltid arbetat på mansdominerade arbetsplatser, jobbade något år inom sjukvården men då inom psykiatrin.
I vuxen ålder har jag mycket lättare att umgås och kommunicera med den manliga delen av befolkningen. Är värdelös på kallprat och normalt tjejskvaller, och får ofta kommentarer om att jag är för rak i min kommunikation. många kvinnor anser att jag är alldeles för burdus.

Män har även svårt att läsa av mig på det romantiska planet, de är ofta vana att kvinnor egentligen menar/önskar mer än de säger. Att man ska tolka in antydningar etc. i en kvinnas språk.
Tror även att en karl hellre vill ha en "riktigt" kvinna som partner, och inte bästa kompisen i BH och högklackat, för jag gillar att klä mig kvinnligt.
Eller, som en av mina bästa (manliga) vänner brukar säga; ditt yttre är en paradox mot din personlighet

Jag känner också igen mig precis i beskrivningen, på alla punkter. Är född på 60-talet - kanske spelar det en roll. Jag har fortfarande svårt att hitta gemensamheter med kvinnor, kan prata bättre med män ofta. Men inte om tekniska saker, så långt går det inte. I skolan hade jag nog den typiska "tjejprofilen", bra på språk, intresserad av SO, helt ointresserad av NO. Men annars var jag mycket som en kille.

Jag skulle fortfarande föredra att ha kort hår, men jag har gett mig i den punkten. Min man är - som de flesta män - helt frälst av långt hår. Det går bara inte att klippa av det. Han tjatar också om kvinnliga kläder - det hatar jag. Trivs i jeans och t-shirt och gympaskor. Eftersom jag har en lindrig Asperger också kan jag inte vara helt säker på hur mycket det spelar in, och det kanske finns fler som inte har tänkt på det. Kan du utesluta Asperger, TS?

Jag var definitivt det man kallar pojkflicka, mycket för att både mina syskon och andra barn omkring mig var pojkar. Jag tyckte det var jobbigt att komma i pubertet men fogade mig sen och gillade t.o.m. mina nya former. Upp till över 20 trodde jag också att jag föredrog killars och mäns sällskap.
Men resten - era otroligt nergörande omdömen och beskrivningar av "kvinnlighet" där ni själva sticker ut som något enastående... nä känner inte igen en bokstav.
Samma generation.

Det som är irriterande dock är om män säger att man ska "våga" visa sin kvinnlighet/kvinnliga sida. Jag fattar inte var de har fått det ifrån? Man kan inte visa det som inte finns. Nu menar jag inte att det inte finns något alls, med det som finns är det som jag visa. What you see is what you get.

Jag har aldrig tänkt på det på det sättet, det har bara varit en normal del av min uppväxt, men jag var nog lite av en pojkflicka. Var alltid ute med pappa och fiskade, hjälpte honom att mecka med bilen, spelade fotboll, lekte mycket med mina kusiner (pojkar) o.s.v. Jag hade dock även tjejkompisar redan från tidig ålder, och i något skede föll pojkarna omedvetet bort och jag gick över till endast tjejkompisar (8-årsåldern?). Känner igen det där med att man inte fick grina om man slog sig, det var bara att borsta av dammet och upp på benen igen. Pappa försökte nog härda mig lite. Jag hade sällan klänning eller kjol, utan bara när jag var tvungen och måste vara fin. Brydde mig inte ett dugg om hur jag såg ut förrän jag blev 11-12 år ungefär.

Som vuxen har jag dock blivit "kvinnlig" fullt ut, kan inte umgås med män som vänner, de är en främmande art.. Det går inte. Kan ha något att göra med att jag blivit mobbad och pikad uteslutande av pojkar genom hela högstadiet, har extremt svårt för killar i högstadieåldern än idag. Trots det får jag ofta höra att jag är lite "manlig" av mig i sättet, jag kommer också alltid med lösningar på problem om någon väninna bara vill ventilera o.s.v. Är väl lite "typisk manlig" i och med att jag hatar att laga mat, avskyr att städa, tvätta och diska och kan ha det rätt stökigt utan att det stör mig. Ironiskt nog har jag en man som är tvärtom, han är lite "kvinnlig" i stället, så jag tror vi väger upp varann rätt bra. Till skillnad från er andra är jag 90-talist, med en pappa som är född på sent 40-tal.

Trist att höra att du kände behovet av att göra saker med ditt yttre som inte passade dig (men jag förstår dig, så tolka det inte som att jag ifrågasätter dig.)

Jag har alltid varit en grabbig tjej, lekte mest med killarna, har för det mesta klassats som för rå för att vara med tjejerna men har å andra sidan alltid varit ganska känslig och nära till känslor. Idag är jag 24, använder smink 2 gånger om året (oftast som en kul grej på fest osv) men vägrar använda minsta lilla smink till vardags. Har mest killkompisar, min bästa vän är en tjej, min kusin, och enligt min man är hon och jag extremt lika vilket antagligen är anledningen till att vi får ihop så väl.

Jag har absolut blivit pressad till att bete mig mer feminint, sminka mig och helt enkelt "act like a lady", oftast av folk i skolan. Blev ofta retad och utfryst för att jag inte var intresserad av att vara som de andra, men mina föräldrar har alltid stöttat mig att ta den vägen som passar mig.

Jag hoppas verkligen att tiderna förändras, jag har inget behov av att vara en hen eller en han, jag vill bara inte sminka mig och behöva bete mig som en brud!

Jag var enda barnet och pojkflicka tills jag började bli mer flickig lite sakta under högstadietiden. Som liten älskade jag fysiska lekar. Mamma klädde mig ganska typiskt flickigt och rev sitt hår när jag hela tiden rev sönder strumpbyxor för att jag klättrade träd. Har fortfarande traumatiska minnen av en knallrosa outfit med massa spets. Haha Hade väl några få tjejkompisar under min uppväxt men har alltid klickat mycket snabbare med män.

Klippte håret killkort i mellanstadiet och ville va kille då för "killar är så mycket roligare än tjejer". Har alltid tyckt män är mycket enklare att umgås med än kvinnor och jag har än i dag enormt lätt för att klicka med män som vän. Fått höra många gånger att de öppnar sig snabbare för mig än för andra kvinnor pga jag är avslappnad och öppensinnad. De får väldigt fort förtroende för mig. Inbillar mig att det har att göra med att jag aldrig enbart sett män som de där mystiska varelserna man bara lär känna när man är attraherad av dem (som mina andra tjejkompisar upplevde i tonåren). Enda nackdelen med att bli så lätt vän med män som jag upplevt det är att jag på tio sekunder brukar hamna i friendzone. Jag har alltid varit tjejen man är bästa vän med men inte blir kär i. Först på universitetet män började lägga märke till mig som kvinna och det är fortfarande något av en chock för mig varje gång någon man finner mig attraktiv...

Kvinnliga vänner kom mest in i mitt liv när jag blev äldre. Var förvånad när jag närmare 30 hade fler kvinnor jag umgicks med än män. :p

I högstadiet blev jag mer tjejig och numer kan jag vara ganska tjejig på flera sätt, men inombords finns pojkflickan fortfarande kvar. Det är något jag alltid kommer identifiera mig mer med hur mycket tjejiga saker jag än gör. Har dock fortfarande lite svårt för hur jag ibland tycker tjejer i grupp är för mycket mean girls. Män är enklare, mer rak kommunikation och gillar en man mig visar han det till mitt ansikte istället för låtsas som han gillar mig... Har alltid ogillat tanken på kvinnodominerade arbetsplatser, så skall bli intressant hur det kommer kännas när jag skall börja på en snart.

Jag var en sk pojkflicka i andras ögon för jag gillade "tuffare" lekar. Bygga kojor ute och liknande...

Men det fick mig att må dåligt att jag ej fick va flicka som gillade det utan var tvungen att kallas pojkflicka istället.

Jag hade alltid begagnade kläder för jag var yngst och vi var fattiga och min önskan var att få.känna mig fin men alla andra bestämde att jag bryr mig inte om sånt. Fina kläder eller leka fina lekar.

Så jag fick liksom leva som andra uppfattade mig.

Min högsta önskan som barn var att få ha långt hår och vackra klänningar men mina föräldrar tyckte att JAG INTE gillade det alls utan vi en pojkflicka så jag hade kort hår och jeans.

Vågade inte säga något heller för sättet mina föräldrar pratade på var så självklar och övertagande typ.

"Du gillar ju inte klänningar!" "Visst är det skönt med kort hår!"

Pratade över mig när jag var med "Lisa är en sån pojkflicka, hon bryr sig inte om fina kläder och sånt."

Fast jag ville bara va fin..

I vuxen ålder sitter detta kvar. Jag kan inte umgås med tjejer alls nästan. Känner mig inte värd fina kläder, det är ju onödigt och opraktiskt. Varför gå till frisören när jag kan klippa mig hemma gratis?

Jag känner mig aldrig fin.

Bara för att de vuxna i min närhet antog att jag inte brydde mig för jah gillade att bygga kojor eller elda och liknande.