Var du en s.k. pojkflicka som barn och hur har det i så fall påverkat dig? (Långt)
Det var väldigt intressant att läsa. Tack för att du delar med dig. Jag upplever samma problem - än idag - och jag känner igen mig i stort sett i allt du skriver. Även jag är född på 70-talet. Visst har jag haft en väninna redan som barn, men hon var som jag och grabbarna som blev vårt gäng: Vi klättrade i träd, spelade ishockey på sjön på vintern, lekte med fjärrstyrda bilar och tränade kampsport.
Jag har än idag i stort sett inga större kvinnliga intressen. Jag har tenderar att vilja bli vän med män och har precis som du svårt i kvinnodominerat umgänge. Jag är inte mycket för shopping (heja för online-shopping!) och tenderar som du att vilja hitta lösningar snarare än att bara ventilera. Av någon för mig obegriplig anledning är det något med samtalsämnena i kvinnodominerade grupper som jag ofta inte kan relatera till/har svårt för.
Även jag har väldigt kvinnliga former, och jag gillar min kropp, att klä upp mig i en fin klänning då och då och fixa till mig. Även om jag generell har mer en sportig och enkel klädstil än en romatisk/lekfull. Jag håller i och för sig sminkandet till ett minimum. Går inte heller i högklackat, men det beror nog på att jag blev rätt lång och inte ville förstärka det ytterligare i tonåren och tidig vuxentid. Dessutom kan man ju inte göra spontana utflykter i skogen om man råkar ha högklackat på sig till vardags... 
Jag har ofta känt mig ensam. Det beror på att jag inte har lärt känna särskilt många kvinnor som funkar som jag. Jag har några väninnor, men de delar inte mina fritidsintressen och är inte särskilt lika mig. Det har aldrig varit några problem i mina kontakter med män, däremot. Varken i relationer eller vänskap. Jag har flera nära vänner som är män, en del är kvar sedan barndomen och andra kom till i vuxen ålder. Problemet är att många ser snett på vänskap mellan könen här i Sverige. En av mina närmaste vänner och jag delar ett fritidsintresse som våra respektive inte delar. Vi skulle mer än gärna vilja resa iväg tillsammans för att ägna oss åt detta intresse under en helg, men hans fru accepterar det inte alls och till och med min annars väldigt toleranta man skulle säkert reagera. (Vi har inte ens tagit upp det hemma, min vän och jag. Det är dömt att misslyckas.) Det är sånt som jag saknar. En weekendresa med vännerna. Det är ju relativt uteslutet för mig, det skulle bli jag och 3 killar som drar till Barcelona, varav jag skulle behöva dela hotellrum med en...
Jag har inte upplevt att någon man som jag haft en relation med att tyckt att jag varit konstig till sättet, men jag söker mig väl till en viss typ av man också. Jag har inte haft alltför många relationer heller, min nuvarande är inne på sitt 18:e år. Även jag är hetero, om det nu har någon betydelse.
Äh, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här! Jag tänker rätt ofta på det, faktiskt.
För visst sticker jag ut från normen många gånger. Det märks ofta. När jag pratar med kollegorna till exempel. Jag har vant mig vid det och folk har accepterat mina egenheter på många håll trots att jag fortfarande märker att de hajjar till då och då. (Folk på jobbet har kommenterat att jag hade blivit en bra man... Det var menat som en komplimang, men det säger ju en hel del om hur jag uppfattas trots ett i övrigt kvinnligt yttre.) Jag älskar mitt liv, att vara nyfiken och prova på saker, så jag vill inte ha något annat liv. Men jag känner mig ofta lite utanför, udda. Och det är då de där känslorna av att vara lite ensam kan smyga sig på.
Precis som du drar jag paralleller till min uppväxt. Jag är inte uppvuxen i Sverige, utan växte upp i en annan europeisk kultur. Jag ser lite skillnader i genustänk, uppfostran mm i båda kulturer som säkert påverkar. Men det är inte allt. För det är inte så att jag passar in till 100% i den kulturen heller.