Var du en s.k. pojkflicka som barn och hur har det i så fall påverkat dig? (Långt)

Vilken intressant trådstart!
Känner igen mig mycket i det ni skrivit ovan. Växte delvis upp utomlands med föräldrar som jobbade på Eriksson och flyttade mycket. Hade bara killkompisar och stora intresset var lastbilar och telefonsystem.
Har några få kvinnliga vänner, men de är ganska lik mig och vi har varit vänner sen sent 70-tal. (Är född -68)

Under tonåren märktes skillnaden, men eftersom jag var ganska ful så platsade jag inte bland killarna heller.

Efter skolan har jag i princip alltid arbetat på mansdominerade arbetsplatser, jobbade något år inom sjukvården men då inom psykiatrin.
I vuxen ålder har jag mycket lättare att umgås och kommunicera med den manliga delen av befolkningen. Är värdelös på kallprat och normalt tjejskvaller, och får ofta kommentarer om att jag är för rak i min kommunikation. många kvinnor anser att jag är alldeles för burdus.

Män har även svårt att läsa av mig på det romantiska planet, de är ofta vana att kvinnor egentligen menar/önskar mer än de säger. Att man ska tolka in antydningar etc. i en kvinnas språk.
Tror även att en karl hellre vill ha en "riktigt" kvinna som partner, och inte bästa kompisen i BH och högklackat, för jag gillar att klä mig kvinnligt.
Eller, som en av mina bästa (manliga) vänner brukar säga; ditt yttre är en paradox mot din personlighet