Var du en s.k. pojkflicka som barn och hur har det i så fall påverkat dig? (Långt)

Jag känner också igen mig precis i beskrivningen, på alla punkter. Är född på 60-talet - kanske spelar det en roll. Jag har fortfarande svårt att hitta gemensamheter med kvinnor, kan prata bättre med män ofta. Men inte om tekniska saker, så långt går det inte. I skolan hade jag nog den typiska "tjejprofilen", bra på språk, intresserad av SO, helt ointresserad av NO. Men annars var jag mycket som en kille.

Jag skulle fortfarande föredra att ha kort hår, men jag har gett mig i den punkten. Min man är - som de flesta män - helt frälst av långt hår. Det går bara inte att klippa av det. Han tjatar också om kvinnliga kläder - det hatar jag. Trivs i jeans och t-shirt och gympaskor. Eftersom jag har en lindrig Asperger också kan jag inte vara helt säker på hur mycket det spelar in, och det kanske finns fler som inte har tänkt på det. Kan du utesluta Asperger, TS?

Det som är irriterande dock är om män säger att man ska "våga" visa sin kvinnlighet/kvinnliga sida. Jag fattar inte var de har fått det ifrån? Man kan inte visa det som inte finns. Nu menar jag inte att det inte finns något alls, med det som finns är det som jag visa. What you see is what you get.

Men såna är väl trevliga! Min äldste son är lite sån. Man kan prata djupt med honom och han har alltid funderat över känslor och sånt, och han brukade/brukar umgås mycket med tjejer.  Det som brukar funka bra då är kommunikationen med kvinnor och då borde man vara ganska attraktiv som partner. I alla fall när om man inte hänger sig upp på ytligheter.