Var du en s.k. pojkflicka som barn och hur har det i så fall påverkat dig? (Långt)

Jag har aldrig tänkt på det på det sättet, det har bara varit en normal del av min uppväxt, men jag var nog lite av en pojkflicka. Var alltid ute med pappa och fiskade, hjälpte honom att mecka med bilen, spelade fotboll, lekte mycket med mina kusiner (pojkar) o.s.v. Jag hade dock även tjejkompisar redan från tidig ålder, och i något skede föll pojkarna omedvetet bort och jag gick över till endast tjejkompisar (8-årsåldern?). Känner igen det där med att man inte fick grina om man slog sig, det var bara att borsta av dammet och upp på benen igen. Pappa försökte nog härda mig lite. Jag hade sällan klänning eller kjol, utan bara när jag var tvungen och måste vara fin. Brydde mig inte ett dugg om hur jag såg ut förrän jag blev 11-12 år ungefär.

Som vuxen har jag dock blivit "kvinnlig" fullt ut, kan inte umgås med män som vänner, de är en främmande art.. Det går inte. Kan ha något att göra med att jag blivit mobbad och pikad uteslutande av pojkar genom hela högstadiet, har extremt svårt för killar i högstadieåldern än idag. Trots det får jag ofta höra att jag är lite "manlig" av mig i sättet, jag kommer också alltid med lösningar på problem om någon väninna bara vill ventilera o.s.v. Är väl lite "typisk manlig" i och med att jag hatar att laga mat, avskyr att städa, tvätta och diska och kan ha det rätt stökigt utan att det stör mig. Ironiskt nog har jag en man som är tvärtom, han är lite "kvinnlig" i stället, så jag tror vi väger upp varann rätt bra. Till skillnad från er andra är jag 90-talist, med en pappa som är född på sent 40-tal.