Var du en s.k. pojkflicka som barn och hur har det i så fall påverkat dig? (Långt)

Jag var väl i så fall också en pojkflicka. Hade bara killkompisar ända upp i högstadiet, då blev det lite konstigt. Var inte intresserad av killar förrän då.

Tjejer kunde jag också umgås med, och lärde mig det mer och mer ju äldre jag blev.
Har alltid varit storasyrran i killgänget, dvs mina pojkvänners kompisar har helt tagit in mig i gruppen och "accepterat" mig på ett annat sätt än andra flickvänner. En kille jag gjorde slut med för många år sedan hade fyra vänner som vi var väldigt tighta med, och de tappade helt intresset av att umgås med honom när jag inte var med längre, tyvärr får jag nog säga för hans del.

Men jag träffade en man från en annan kultur som inte accepterade killkompisar alls. Vi skaffade barn och fick tre pojkar ;)

Efter 11 år så gick vi skilda vägar, och jag bor med mina tre grabbar i vårt lilla kollektiv och är ensam tjej, vilket jag trivs våldsamt mycket med. Inga tjejkonflikter att handskas med.

Min pappa var den som var hemma mest med oss när vi var små, det kan kanske ha något med saken att göra. Mamma jobbade mycket kvällar och helger.

Enda nackdelen med detta är att jag har lite svårt att förstå vissa grejer. Som att det är pinsamt att visa sig naken. Gummituttar. Löshår. Plastnaglar. Fläskläppar. Det retar mig, men jag försöker att ignorera det.
Och så män... jag har svårt för gränssättning. Jag fattar inte alltid att de förutsätter att jag vill ligga om jag är trevlig och kamratlig. Vilket jag är. Jag dansar, pratar, flamsar, skålar, kan gå på toa samtidigt som en killkompis om vi är mitt uppe i en diskussion (likaväl som med en tjejkompis. OBS! Det har hänt en gång och jag insåg att det inte såg bra ut alls, så jag har inte gjort om det).
Det kan vara svårt för tjejer också att fatta att jag INTE är ute efter deras gubbe, han är bara roligare än du att umgås med.
Jag hänger helst vid grillen med en öl med grabbarna. Gå du in i köket om du vill, det är ett fritt land ;)
Men jag har anpassat mig, jag vet vad som lämpar sig. Jag ser normalt tjejig ut på jobbet, med smink och klänningar, men går bara i Dr Martens och sandaler, är stark som en oxe och klättrar ibland på lagerhyllor eller skruvar ihop möbler och drar grova skämt med grabbarna på rasten (jobbar på kontor, vi är bara tre tjejer och femton killar. Passar utmärkt).

Man kan anpassa sig, men ränderna går aldrig ur ;)