Var du en s.k. pojkflicka som barn och hur har det i så fall påverkat dig? (Långt)

Jag är lite av en flickpojke och skulle nästan säga att det är värre. Pojkflicka kan ha en positiv klang. Det signalerar styrka och att ta för sig, detta medan statusen för en flickpojke är så låg att det knappt finns ett etablerat namn för det haha..

Som liten lekte jag med bilar och lego och så vidare. Jag gillade inte tjejer och lekte aldrig med dom. Jag gick verkligen inte ihop med flickor och tyckte inte dom lekte roliga lekar. Antingen var det mamma pappa barn, eller hästlekar. Under skolåren hade jag mycket svårt för tjejernas tisslande och tasslande. Det var skvaller och intriger och sånt har verkligen aldrig intresserat mig. Fortfarande som vuxen är jag totalt ointresserad av skvaller och prat om andra människor. Ägnar mig inte åt sånt, med undantag för med nån ytterst nära vän möjligen.

Jag kan också tillägga redan nu att jag är helt hetero. Jag tänder inte på killar!

Men som pojke var jag aldrig intresserad av våldsamma lekar. Jag hatade lagidrott och onödigt tävlande hela tiden. Kände igen mig i tjuren färdinand för jag hatade allt knuffande och stökande med killarna i klassen, där man skulle dra i varandra o knuffas och kliva varandra hårt på fötterna när man stod i kö. Alltid skulle det knuffas hela tiden, och de andra skulle tränga sig genom dörrar. Många tyckte också om att vara destruktiva. Slå sönder saker, klotttra och förstöra. Sånt såg jag aldrig någonsin nåt roligt i när jag växte upp. Jag ville skapa nåt! Inte ha sönder.. Min syn på konflikter var att diskutera och komma på gemensamma lösningar. Det krockade hårt med verkligheten kan jag säga haha! Jag var väldigt lillgammal och inte särskilt grabbig.

Pappa nästan mobbade mig för det, och mamma tyckte jag skulle vara mer framåt. Men om jag försökte så bromsade dom samtidigt mig! Det var "inte typiskt mig" fick jag höra. Jag blev väldigt förvirrad av de här dubbla signalerna, men mina föräldrar var väldigt mycket mer stöttande mot min syster som var utpräglad pojkflicka. Även om det för hennes del innebar att hon faktiskt ofta var elak mot andra och var oärlig och använde vassa armbågar för att ta sig fram. Det var bra att hon stod på sig hette det då!?

Som vuxen föredrar jag att umgås med kvinnor. Normala kvinnor alltså! Inte extremt feminina och kvinnliga kvinnor, och inte heller grabbiga och manhaftiga kvinnor som har dåligt tålamod.

Men jag har generellt sett lättare att kommunicera och prata med kvinnor. Har vansinnigt svårt för att umgås med killar och män. Med undantag för ett fåtal iofs. Jag har trots allt några kompisar!

Men jag jobbar på en mansdominerad arbetsplats och jag har så svårt att prata med folk. Viss kan jag kallprata med de flesta så det är inte det, men jag tycker det är så meningslöst och onyanserat. Samma gamla utslitna standardskämt som går på repeat. Tycker att tjejerna är lättsammare och både djupare och bredare i sina samtal. De lägger märke till detaljer på ett annat sätt. Det blir helt andra samtal.

Jag kan för egen del tillägga att jag som fd, flickpojke egentligen inte utmärkte mig genom att vara extremt flickig på nåt sätt, utan mer o-pojkig.

Har aldrig identifierat mig särskilt starkt med det manliga könet om man säger så. Kille? Javisst! Hetero? Absolut!

Men jag har aldrig haft nåt behov av att visa det för hela världen! Som barn hade jag en del ganska pojkaktiga intressen för all del, men det var MINA intressen. Det var aldrig nåt som jag förknippade med en större identitet.

(Har heller inte Asperger det vet jag.)

Inte heller som vuxen så går jag runt och känner mig som en man med stort M. Jag är jag, och jag trivs med mig själv. Jag identifierar mig nästan aldrig med män som grupp!!!

Manliga intressen har jag några stycken, men det är intressen var för sig känner jag. Det avgör inte vem jag är.

Men jag är inte gay eller trans eller nåt sånt. Varför ska jag behöva gå och tala om för hela världen att jag är man genom hur jag pratar eller uppför mig? Det ser väl alla ändå tänker jag?

Tycker folk att jag på olika sätt är fjollig så stör faktiskt inte det mig så mycket.

Om någon, och det spelar ingen roll om det är en man eller kvinna*, däremot angriper mig och manlighet med det uttänkta målet att faktiskt såra och skada mig och min självkänsla?

Ja då tar jag ju naturligtvis väldigt illa vid mig. Självklart!

*Kvinnor kan faktiskt ibland vara värst. Tro mig!