Var du en s.k. pojkflicka som barn och hur har det i så fall påverkat dig? (Långt)

Intressant läsning! Jag både känner igen mig och känner inte igen mig. Jag står nämligen nånstans i mitten, för mycket kvinna för att ha kallats pojkflicka men för mycket man för att fungera bra socialt alltid.

Till personligheten är jag relativt kvinnlig (känslomässig, medlande, inte så tuff) så det kanske är det som "räddat" mig från pojkflickestämpeln. Annars var och är jag precis som du beskriver: stor pappas flicka, bara "manliga" intressen som jakt och tv-spel och en stor oförståelse för många kvinnliga saker som shopping och smink och inredning.

Under uppväxten började jag få stora problem med vänner från ca 10 år och uppåt, i takt med att folk kom i puberteten. Då började det märkas på riktigt att de andra tjejerna och jag hade få gemensamma intressen och att jag inte alls förstod det allt mer komplicerade sociala spelet (med bästisar, skvaller, tjejkvällar, utfrysning, prata om kändisar och sånt) men samtidigt vågade jag inte umgås med killarna så jag hamnade helt utanför i båda grupperna.

I vuxen ålder upplever jag också att jag liksom faller mellan stolarna - att jag varken är en tillräckligt bra kvinna eller en tillräckligt kompetent man - men som tur är inte lika ofta. Eftersom jag är lite manligt asocial sådär och helst inte jobbar med folk har jag sett till att få ett sånt arbete där jag jobbar hemifrån och slipper träffa random folk eller förhålla mig till arbetskamrater, så mina utvalda vänner och familj är de enda jag träffar och det håller problematiken på ett minimum. (Har lyckats gräva fram tjejkompisar med samma intressen som jag.)

De gånger jag som mest känner att min "okvinnlighet" är ett hinder är i vardagliga släktsammanhang, för vi bor ute på landet och här är alla de andra kvinnorna så hiiiiimla kvinnliga - det ska bakas pajer och plockas blommor och göras handarbeten hit och dit och jag upplever att det förväntas av mig också fastän det (förstås!) inte förväntas av min sambo. Han kan ju snickra... vilket jag så klart aldrig lärt mig, eftersom jag är tjej... Som sagt, man faller mellan stolarna en del, men det går att leva med. Får väl lära mig nåt handarbete antar jag.