Vad är skillnaden mellan 2-års trots och 3-års trots?

Med mina barn tycker jag ofta att det varit så att de som tvååringar vill väldigt mycket som de saknar förmåga att göra, medan de som treåringar har förmåga att göra medan föräldern inte alltid har tålamod att vänta Exempel: Tvååringen vill ta på sig skorna själv men lyckas inte och blir arg och ledsen. Treåringen kan och vill ta på sig skorna själv men ska bara leka lyftkran med skohornet, rulla boll, prova pappas skor, etc. tills tålamodet är slut och föräldern försöker hjälpa till istället varpå treåringen blir arg och ledsen.

Om man generaliserar grovt, så är 2-åringar arga medan 3-åringar är förvirrade.
Det är väldigt vanligt att 2-åringar slåss och får raseriutbrott. De tänder till för minsta lilla, men det är egentligen ganska enkelt att som vuxen förebygga utbrotten. Eftersom de inte riktigt kan hejda sig när de får en impuls att hitta på något, så gäller det att vara lite vaksam.
En 3-åring är som en tonåring i hjärnan. Lite förvirrat och grötigt och de vet inte riktigt vad de vill. Bara att de helst vill göra tvärtemot vad de vuxna säger. Ofta kör de på och "trotsar" tills föräldern säger stopp.

Tänk dig att en 2-åring vill ha en glass. Du säger nej och barnet får ett utbrott. Du säger ja, ger barnet en glass och barnet blir på bra humör.
Tänk dig i stället att 3-åringen vill ha en glass. Du säger nej och barnet försöker smita i väg till frysen för att ta glassen i alla fall. Hejdar du barnet, så kanske det hotar med ett utbrott om du inte tar fram en glass. Sedan arbetar barnet upp sig till ett gigantiskt raseriutbrott. Om du i stället säger ja och ger barnet en glass, så blir han inte glad. I stället hamnar glassen på golvet för att det var "fel" glass eller för att han nu vill ha godis i stället. Han kommer att fortsätta kräva saker tills du sagt stopp och hållit fast vid det oavsett hur mycket han vrålat.

Att kalla 2-åringens ilska för trots är något ganska nytt. Tidigare var alla överens om att trotsåldern inföll mellan 2½ och 3½ år för de flesta. En del barn glider långsamt in i trotsåldern medan andra slänger sig in i den på bara en dag (det kan bli rätt chockartat för föräldrarna!).

Jag har här något jag skrev när min yngsta var 3 år och 2 månader. Ganska typiskt beteende:

Det är nog inte lätt att vara 3 år!
Lillans dag började bra, och hon följde med först på affären och sedan till morfar för att lösa Melodikrysset. Men sedan skulle vi hem ...
Storebror hann sätta sig först i bilen, och Lillan tyckte att han satt på fel plats. Jag spände fast henne, och hon ylade "Han sitter fel! Han sitter på fel plats!". Men han var fastspänd och klar, så vi körde hem - det är ju bara 3-4 minuters väg med bilen. När vi kom hem, så vägrade hon att kliva ur. Jag skickade in de större för att äta lunch i lugn och ro, så fick Lillan skrika av sig lite i bilen. Bildörren var öppen, så förr eller senare skulle hon nog komma ut hon också! Solen sken och det var rätt skönt att sitta ute en stund och läsa tidningen.

Efter några minuter ville hon att jag skulle lyfta ur henne (kunde plötsligt inte gå själv!), och då bar jag in henne i huset. Hon var förstås hungrig, för det var över 4 timmar sedan hon åt frukost. Men när hon såg det dukade bordet började hon ropa igen: "Han satt fel i bilen! Han var på fel plats!". Storebror kunde förstås inte vara tyst, utan han talade om att han minsann suttit på helt rätt plats och att hon skulle sluta klaga. Suck! Lillan lade sig på golvet och grät hejdlöst i en kvart. Ingen fick röra henne och ingen fick prata med henne, utan hon skulle ligga där ända tills storebror gick med på att gå ut och sätta sig på rätt plats i bilen. Han fnös bara och gick ut och sparkade fotboll i stället ...

Hungern talade, och Lillan klev upp och ville ha ett plåster. Hon hade faktiskt ont i fingret (där hon fått lite färg från tuschpennan), och det var därför hon gråtit.
Ett plåster kunde det väl vara värt för att hon skulle äta sin lunch någon gång, så OK. Med plåstret på fingret satte hon sig vid bordet och beställde. En tallrik fil och flingor först ville hon ha. Jag hällde upp, och hon började genast skrika att det var fel. Hon skulle hälla upp - inte jag! Så hon sprang i väg från bordet vilt gråtande, in i vardagsrummet, slog på TV:n ("Jag ska inte äta, jag ska se på TV!"), lade sig i soffan och somnade. Helt slut av allt gråtande och allt som var fel i hennes värld ...

Aha!! Tack, bra svar!!

Ja, det är verkligen ett läskigt humör, man går bokstavligt på tårna! Är helt slut av de där utbrotten...

När försvinner detta?? Vid 4 år eller.... 5 år?

Lövet2: åh herregud så tröttsamt...fruktansvärt att de ska behöva må så!! Och vi föräldrar med.... Huh ja!!!!!!

EXAKT såhär!

Värst tycker jag åldern 4-5 år är! När de är 2 år går det ju ändå att ta ungen under armen och bära bort eller lättare kunna avleda med annat. Min 5-åring väger 23 kg och det är ingen barnlek då han får för sig att göra dumheter och jag knappt rent fysiskt orkar bära bort honom. Klart man kan resonera bättre med en 5-åring än en 2-åring men samtidigt blir dumheterna mer utstuderade =/

Precis så är det (som med glassen). Min 5-åring får ofta liknande utbrott också. Om man frågar vad han vill ha för pålägg och han säger messmör. Då brer jag på messmör - han vrålar då att han ångrat sig och vill ha mjukost. Skulle han då få mjukost så är det lika fel. Frågar jag inte innan vilket pålägg han vill ha är inte det heller rätt om han är på det humöret.....

[quote=77676843][quote-nick]Fru Ve skrev 2017-05-15 09:54:37 följande:[/quote-nick]

Värst tycker jag åldern 4-5 år är! När de är 2 år går det ju ändå att ta ungen under armen och bära bort eller lättare kunna avleda med annat. Min 5-åring väger 23 kg och det är ingen barnlek då han får för sig att göra dumheter och jag knappt rent fysiskt orkar bära bort honom. Klart man kan resonera bättre med en 5-åring än en 2-åring men samtidigt blir dumheterna mer utstuderade =/

[/quote

Ah, är den åldern värre ??

Jag tror det är individuellt. Jag tycker barnens ilska börjar tidigare för varje barn, eller också glömmer man. Lillebror på 1,5 år tycker jag är ilsk för det mesta när han inte får göra saker som han vill. För 4-åringen kör det ihop sig ibland, men hon är mer sur och gör saker sedan ändå med ett surt "Jag gör väl det då". Så hon går ju ändå att vända.
På 6-åringen har det inte gått över än och där blir det verkligen härdsmälta, men henne har jag länge funderat på om hon är som alla andra barn eller bara utmärker sig för att hon är mitt första. Det ska bli intressant att se hur hon klarar ettans utmaningar.

6-åringen är ju dessutom i "lilla tonåren" med det allra första hormonpåslaget vilket ger sin del i det hela. 

Vännens äldsta var till salu när hen var 6 och småsyskonet var 3. Det var så pass att hon gick till BVC för att fråga om det var fel på henne eller fel på barnet. De hade enorma mängder konflikter.

Har två st 3,5-åringar och i synnerhet den ene kan ju få utbrott som inte är av denna värld när det inte går som han vill. För två månader sen (eller var det 3) så fick han total flipp. Först bråkade han när vi skulle ut så då sa vi att han fick vara inne då och började klä av honom. Då blev det världens kaos med att han faktiskt skulle ut men vi fullföljde genom att jag gick ut med brorsan och pappa tog hand om den hemma. Det vrålades rejält, skreks och grät men vi sa det att när han lugnade ner sig så skulle de (han och pappa) prata om vad som hände och sen skulle han få gå ut. Det tog nog närmare 10 minuter innan det skedde varav 7 väldigt ljudliga minuter. 

Vi har pratat en hel del med båda killarna om att det är självklart ok att bli arg men det är inte ok att få flipp bara för att man inte får som man vill. Nu börjar det fungera hyfsat även om det självklart blir bakslag ibland.

Jag tyckte att det var stor skillnad. Tvåårstrotset gick mest bara ut på att bryta ihop och skrik. Det kan jag lätt stänga av och stå ut med. Var vi konsekventa gick det över snabbt. Treårstrotset var något helt annat. Då var det inte så mycket skrik utan mer trots, argumenterande och vägran. Jag höll på att bli tokig av det....