Datorspel...

Känner mig så frustrerad. Övergiven och tagen för given! Utnyttjad och ouppskattad.

För att göra en lång historia kort..

Lever med en man som spelar datorspel. Träffades under tonåren och har levt ihop i många år nu. Men det stora intresset för datorspel kvarstår. Tycker ett sådant intresse hör hemma i tonåren, sen är det dags och växa upp..har försökt och respektera och ta hänsyn till hans stora intresse men seriöst?

varje gång man tagit upp detta att det kanske är dags att börja prioritera annat stänger han av. Blir irriterad och förstår inte alls problemet.

Han kan lätt sitta 3-5 timmar efter jobbet.. med headset och knappt kontaktbar., trevligt sällskap. På helgen blir det betydligt mer.

Allt ansvar kring hemmet, matlagning, städ, tvätt samt BARNEN hamnar på mig. Visst kan han hjälpa till men det är först när han märker att jag är irriterad eller frånvarande som han tar tag i det. Eller att jag behöver be om det. Då kan han diska och plocka undan efter sig. Eller byta en blöja eller liknande (Wow..)

Missköter hygienen, träffar knappt någon, pratar/ umgås knappt med oss familjen heller. Jag måste be honom att vara med oss.. Be honom att visa att han är intresserad. Helt sjukt när man tänker på det.

Barnen börjar förstå att pappa gärna hellre spelar än hittar på saker med dem.. är så hjärtekrossande att höra. Snacka om att bli försummad av sin egna pappa.

Har alltid sett det fina i honom och försökt sätta mig in i att han kanske inte mår så bra, han är en fin kille innerst inne, vill väl, tycker om oss.. men man vill känna sig älskad i ett förhållande, bli upplyft och inte nedtryckt.

Vi har som sagt levt ihop under många år och jag känner att jag utvecklats och hamnat i en annan fas än honom.. han lever kvar i tonåren känns det som. Och tro mig.. har försökt gång på gång och försöka prata, förklara mina känslor, barnens känslor, att det inte är hållbart m.m har haft ett extremt tålamod!

Han har förändrats otroligt mycket sen vi träffades.. han försöker inte ens längre.. verkar bara vara nöjd med att ha någon (mig) som tar hand om allt. Jag klarar inte av att leva i smuts och disk och skit överallt så blir att jag gör det tillslut ändå..

Vet inte när jag senast fick en komplimang.. säger aldrig att han älskar mig, har saknat mig, kramas aldrig. Känner mig så ensam i mitt förhållande. Känner mig sårad.

När vet man att det är dags att bryta med sin partner? Vad är det avgörande? Vill inte ge upp för tidigt med tanke på barnen.. och han är en fin kille.. vill verkligen hålla ihop familjen men känner att jag gjort min del.. jag kan inte göra så mycket mer.. har slut på idéer. Känns som inget fungerar. känner mig som världens mest misslyckade förälder om man inte kan hålla ihop.

Finns så mycket mer och skriva men blir bara rörigt. Och blev inget kort inlägg heller..

Vet inte vad jag vill med detta men om det finns någon som varit med om liknande hur gjorde ni och hur gick det?