Äldre barn som sover med sina föräldrar?

Ja det är vanligt.

Min dotter på nio år sover fortfarande hos mig och mannen. Hon är extremt mörkrädd och vi har inget emot att hon sover hos oss. Sex kan man ha på andra ställen.

Jag tänkte som du innan jag själv fick barn och ett barn som vaknar stup i kvarten om denne inte ligger bredvid oss - för då sover hen bra. Men barn är olika. Min kompis barn har sovit själv sen 1 års ålder och det har tydligen aldrig varit några större problem. har när jag tänker efter det nog fler vänner i bekantskapskretsen vars barn sover själva än de som sover med föräldrarna. Jag tänker att när mitt barn är större och vi har råd med större lägenhet där barnet kan få eget rum så ska vi sats på att få denne att sova själv. Men jag tror inte det är hela världen om det inte går. Sex kan man ju ha i soffan eller duschen. men ja, det blir mest snabbisar för oss förutom när vi har barnvakt och sover på hotell eller barnet sover borta och vi har egen tid.  

Vår nioåring kommer in till oss ibland på natten, det är inte alls konstigt. Vi sover ju ihop och det känns tryggt och mysigt så varför skulle inte barnen få sova ihop med någon när det behövs? Varför kräva saker av barn som du själv inte gör? För jag antar att du och din partner inte sover i olika rum, eller?

Nej, uppenbarligen för att vi är gifta?

Hade vi skaffat ett till barn tätt så hade det barnet gärna sovit i samma rum som min dotter, eftersom de är syskon.

Är inte alls orättvist att två gifta sover tillsammans.

Vår dotter har varit en samsovare från dag ett. Hennes kusiner har alltid sovit i egna rum och mig veterligen kommer de heller inte över till sina föräldrar på nätterna.
Väldigt olika det där.

Har två av varje. Två som sover som grisar i sina egna sängar och aldrig vaknat och velat ha sällskap och två som sover oroligt, vill ha närhet och gärna sover så nära de bara får (vilket i mitt fall är en säng bredvid så de kan sträcka ut handen och känna mig för jag sover uselt med man eller barn som rör i mig)

Så varför är det ok för dig som vuxen att sova med någon men det är inte ok för ert barn att sova med någon för att känna sig trygg?

Man tänker en väldans massa innan man får barn och sen blir det inte så. Jag skulle aldrig för mitt liv ha barnen i min säng, men tji fick jag.

Sex kan man ha på andra platser än sängen, dessutom så lägger vi barnen i sina rum på kvällen så kommer dom över någon gång på natten så då hinner man sexa endå.

Det finns mycket man som förälder inte kunde tänka sig innan att man skulle acceptera men som man sen gör för att det bara är så, för att man förstår att det blir bäst för barnet, för att man vill ge barnet den trygghet och närhet de behöver..

Att barn kommer till föräldrarna under natten är nog mer än vanligt, skulle nog säga att det är så vanligt att det får räknas som normalt och ingår i föräldraskapet att leva med. Rätt vad det är så slutar de.

Och det stämmer ju att man sover lite sämre med en 5-åring i sängen. Men det kanske inte blir varje natt, det kanske inte blir hela natten och inte hur länge som helst. Ofta går det lite i perioder att barnet behöver mer närhet, och har mer mörkrädsla/mardrömmar. Om det är ok för dig nån gång vid en mardröm - hur ska du förmedla när det inte är ok? Mardrömmen nästa natt, ska barnet inte få komma då? 

Privat/sexliv får man ibland sköta på annan plats än i sin säng. Eller så dröjer det ett par timmar innan barnet kommer till en på natten så man hinner innan. Den biten går ju alltid att få till om man bara vill.

Jag delar inte din åsikt om inga barn i sängen utan har alltid tyckt att barnen ska få det de behöver i närhet och kärlek. Ibland blir det lite jobbigt för mig men det ingår i mitt föräldraskap. Skulle aldrig kunna neka en ledsen 3-åring att somna om i min famn efter en mardröm.

Tycker också att de har kommit lite mindre ofta när de vetat att de alltid är välkomna. När de blivit lite större och tar mer plats i sängen har jag burit tillbaka dem till deras säng när de somnat, då har de fått tryggheten och vi får mer plats.

Det var bra mycket jobbigare när sonen hade nattskräck en period. Han skrek rakt ut i panik ca 20 min, otröstlig, liksom okontaktbar. Varje natt i flera månader.. Men sen går det över och man går vidare med livet.