Måste man spara till barnen?

Jag tycker att man kan ge sina barn ett grundsparande, men undvika alltför stora summor.
Det är exempelvis rimligt att barnen får spara ihop till kontantinsatsen själv (via jobb där de kanske får bo inneboende eller fortfarande hemma medan de jobbar och på så sätt hålla nere kostnaden), men att föräldrar kan hjälpa till att täcka upp för att få bort exempelvis de högsta räntelånen (oftast över ca 75 %) via sparande för barnen eller också via privatlån.

När jag sålde min förra lägenhet var många spekulanter föräldrar som skulle köpa den för sina barn. För mig kändes det lite väl tilltaget att ge sina barn en bostadsrätt. Även om det inte är rimligt att en ung vuxen ska kunna spara ihop till hela summan för en bostad i Sthlm kan man ändå kräva att de ska jobba ihop till en del av den själv.

Jag kan även tycka att det känns lite skevt att en generation unga vuxna får så otroligt olika förutsättningar. Under den tiden då åtminstone de flesta barn bara hade ett grundsparande och resten hängde på dem själva kändes det som om en majoritet åtminstone hade hyfsat likartade chanser i livet.
Idag har en hel del 90 meters försprång i ett 100-mesters lopp, när de får bostad, buffert, körkort och ibland även en del pengar för studielivet av sina föräldrar, medan andra gör hela eller största delen av jobbet själva.

Fast det är inte så enkelt att vissa får det serverat och andra fixar det lika bra av egen kraft. Många bor kvar hemma mot sin vilja och det tär på både självständighet och förhållandet förälder- vuxet barn. Andra bor i andra hand och flyttar sen in hos pojkvän / flickvän med br eller hyreskontrakt och är helt utan trygghet när förhållandet tar slut. Jag instämmer att det vore bättre om alla hade samma goda möjligheter men resonerar man så att man inte ska hjälpa sitt barn för att inte alla kan, så ska man väl inte hjälpa dem med läxor, övningsköra eller ens ta dem på en utflykt till gröna lund- det är minsann inte alla som har det så bra.

Jag tror att folk som påstår att det är en björntjänst att spara till sina barn enbart försöker rättfärdiga sitt snåla beteende. Om något är det en björntjänst att tvinga sina ungdomar bo kvar hemma tills de är 25, hur ska man bli en vuxen, ansvarstagande individ när man bor hemma med lilla mamsen?

Jag och min man är under 25, studerar och arbetar parallellt eller om vartannat och har två barn (som vi sparar till!). Anledningen till att vi kunnat starta våra vuxna liv med familj och barn är för att vi haft de ekonomiska förutsättningarna i form av en bostadsrätt i Stockholm utan lån. De flesta av våra jämnåriga vänner bor hemma hos sina föräldrar och alla är singlar. Jag vet några som längtat efter barn som unga men hur är det överhuvudtaget möjligt såsom de bor? De har ju ingen som helst möjlighet att flytta till varken bostadsrätt eller hyresrätt.

Argumentet att det skapar klyftor är väl inte vårt problem? Jag menar, ska vi som sparar försämra förutsättningarna för våra barn för att andras föräldrar inte kan eller vill hjälpa sina barn på den punkten? Sedan, med facit i hand, innebär en möjlighet till att flytta hemifrån verkligen inte att man blir bortskämd. Tvärtom är vi oändligt tacksamma över vår lägenhet och våra liv vi kunnat skapa för oss själva pga det. Man mognar otroligt mycket av att flytta hemifrån. Dessutom tror jag inte att en enskild händelse avgör om man blir bortskämd eller inte, det får man ju jobba med under hela uppväxten.

CSN-lån tycker jag personligen inte är något negativt, vi kommer köpa lägenheter till våra barn men de får skaffa inkomster själva. Och att alla inte har råd att spara är såklart sant, men de allra flesta skulle kunna. Vi har som sämst haft 7000 kr/mån till räkningar, avgifter, mat och övrigt men ändå kunnat spara barnbidraget (i aktier/fonder). Vi klarar oss alltså på en knapp halvtidslön, allt utöver det är plus! För oss innebär det långa föräldraledigheter och korta dagar på förskola framförallt pga låg avgift iom bostadsrätt, men också att vi lärt oss hushålla med pengar.