Mår dåligt av att allt ansvar ligger på mig

Det låter så enkelt..

Våra äldsta döttrar är 6 och 7 år och yngsta är 4 år. Min dotter och sambons yngsta går på förskola (ej samma) och hans äldsta går i skolan. Barnen går i olika delar av kommunen dessutom, så det är mycket körande varje morgon. 

Barnen bor varannan vecka, alla 3. Det går inte att byta dagar/tider därför att 1. Sambons har ett domstolsbeslut som ej går att bryta eller ändra. Hade mamman varit förhandlingsbar så hade de förstås inte behövt gå till rätten alls och 2. Mina barns pappa är ett kontrollerande svin som inte heller går att prata med. Han styr och ställer precis så som han vill ha det och jag är rädd för honom. 

Ibland gör sambon saker med sina barn och jag med min dotter om vi är lediga alla samtidigt, men det händer inte så ofta. Barnen vill vara tillsammans när de väl är lediga och vi vill såklart få vara tillsammans som en familj. Om det inte infaller röda dagar på våra veckor så har vi ju bara 2 dagar i månaden att umgås som en familj allihop.. Det är ofta kalas och annat också just på lördagarna.

Fast de gör inte saker med sin mamma. Hon har varken bil eller körkort och inga ekonomiska förutsättningar heller. Hon åker förstås och badar eller ser bio med barnen då och då men det gör ju vi också. Mamman har inte heller några intressen direkt som hon involverar barnen i. Jag älskar hästar och det gör samtliga barn i familjen också. Min dotter följde jätteofta med mig och pysslade med detta och det gjorde de andra barnen så fruktansvärt svartsjuka. Både mamma och pappa är väldigt rädda för hästar nämligen så jag är deras enda väg in i det livet. Förr hjälpt jag alltid till vid tävlingar och åkte ibland utomlands med min syster som är tävlingsryttare. Jag åker iväg ibland på kvällarna med min dotter men vet att sambons döttrar blir ledsna om de vet att vi ska till min syster och rida.

Bor vi särbos skulle alla må dåligt. Barnen älskar ju varandra. Det är bara jag som känner att jag mår dåligt av att jag MÅSTE göra allt. Om jag inte finns så går familjen under. Det är så tungt att bära det ansvaret bara. 

Och jag fattar att jag är en idiot och allting. Jag kan inte ge upp. Men orkar inte vara kvar heller. Vill sluta jobba.

Han kan inte byta arbetstider och det är svårt för honom att hitta ett nytt jobb. Han försöker... tror jag.

Alltså, du är ingen idiot. 

Ok, så det går inte att byta veckor. Och du måste ha med alla barn när du ska göra något? 
Men om du åker och rider med din dotter, då kan ju din man följa med och hjälpa till att ta hand om sina egna barn om de ska med till stallet. Att han är rädd är ingen anledning att inte följa med, han behöver inte vara nära hästarna, bara barnen. Han slutar ju ändå så tidigt och borde absolut kunna följa med!

Annars om din man nu inte kan byta jobb så kan han kanske gå ner i tid. Går han ner i tid kan han jobba färre dagar, alternativt kortare dagar. Kanske kan han lägga krutet på jobbet de veckor ni INTE har barnen, och jobba mindre de veckor ni har barnen.

Att åka utomlands själv med din dotter ska du absolut kunna göra, och det tycker jag att du ska. Din man får hänga med med sina barn eller stanna hemma med dem, men det är hans val.

Den enda lösning här som jag kan se är ju helt enkelt att din man börjar ta mer ansvar för sina barn genom att
1, byta jobb
2, gå ner i tid
3, hjälpa barnen att förstå att även om ni är en familj så är du endast mamma till ditt barn och han pappa till dem, och att du och ditt barn ibland måste göra egna saker. 
4, han får helt enkelt följa med med sina barn ibland när du gör saker med din dotter, så att du slipper ta hand om alla 3 samtidigt.

Obs att han har laglig rätt att gå ner i tid så det kan han inte argumentera mot heller.

(sen håll ut! Om några år är åtminstone äldsta tjejerna så stora att de börjar klara sig mycket på egen hand, och nog borde de väl kunna åka skolbuss sen så att du slipper all körning på morgonen?)

Mamman tröttnade på att ta hänsyn till en pappa som bara ville ha sina barn varannan helg, aldrig vabbande och prioriterade sitt jobb framför barnen. Så hon ville flytta utomlands för att få en bättre tillvaro och tänkte att pappan lika gärna kunde åka och hälsa på dom ibland ( varannan helga är att träffa sina barn jävligt sällan iallfall.)

Pappan ville fortfarande inte ändra på någonting och ville fortfarande inte prioritera sina barn framför sitt jobb.

Sedan dök du upp och kunde ta hand om hans barn varannan vecka. Du hamnar i samma sits som exet i den mån att du blir ensam ansvarig varannan vecka precis som exet tidigare var ensam ansvarig alltid.

Ändå vill du framställa din sambo som någon som älskar sina barn och vill vara med dom och exet som någon som inte vill/kan göra saker med sina barn osv. Jag förstår inte hur exet kan bli den som gör fel här? Hon gjorde som hon gjorde för att hon var trött på att vara den enda föräldern som tog ansvar. Han hindrade henne men vägrar fortfarande ta föräldraansvar.

Kräv att han tar ansvar nu! För barnens skull! Annars blir ni särbo för din skull, ditt barns skull och hans barns skull.

Din sambo måste byta jobb. Finns det absolut inga jobb eller har han för höga krav på tex bibehållen inkomst trots bättre tider?

Varför har han så svårt att hitta jobb?

Behöver ni flytta, behöver han utbilda sig, är han för kräsen?

Jag lever själv i bonusfamilj och vet att det kan vara svårt att få ihop det. Men jag tror att du övertolkar barnens reaktioner lite och det verkar som att det helt ligger på dig. Du gillar hästar och det gör barnen också. Men du ska kunna göra detta med DITT barn och om pappan inte klarar det får han göra något ANNAT med sina barn istället. Och väljer han att inte göra det får HAN hantera om de blir ledsna. Det är inte era gemensamma barn. Ansvaret kan därmed inte fördelas helt jämnt.

Och det blir inte lika: tex Mina barn får äta mer godis. Hans barn har mer träning. Det är två familjer i en med lite olika regler och det har barn inga problem att fatta om man förklarar att "jag är din förälder och detta bestämmer jag. Han är deras förälder och detta bestämmer han för dem".

Jag tycker du verkar himla snäll och omtänksam - men det går för långt när du känner att din dotter inte får den tid med dig hon behöver. Där måste du göra ett val. Kan ju också vara värt att tänka på att han funkar som förälder i nuläget enbart för att du finns där. Inte konstigt du känner dig tyngd. Och, en annan grej; kan det vara så att barnen är hos honom varannan vecka och inte utomlands för att DU stöttat, pushat, fixat och dragit i saker? Kan det vara så att om du inte gjort det så hade han låtit flytten ske och att det som är nu faktiskt inte riktigt är vad han själv valt? Kanske är han inte den pappan du vill se honom som? Ett föräldraskap som bara funkar genom curling och att någon annan tar ansvar är liksom inte ett fullvärdigt föräldraskap. Med det inte sagt att han är ett svin eller att du bör göra slut. Men tänk över hur DU vill ha det och anpassa dig inte efter honom hela tiden.

Det här är det jag kommer att tänka på också. Är mamman i en motsvarande situation. Jag hade haft våra barn själv i ett par år efter skilsmässan och pappan dök upp och träffade sina barn ett par gånger i veckan. Faktum är att både han, jag och barnen var nöjda med den lösningen även om ett större engagemang hade varit bättre för barnen. Sen träffade han en ny och inom loppet av två veckor skulle han ha varannan vecka enligt samma schema som hans nya hade med sitt barn. Så blev det inte utan vi har varannan helg sen ett par år tillbaka. Men det är så tydligt att pappans engagemang är för att tillfredsställa sin nya och det har visat sig på många sätt.

Den nya tror säkert att hon gör en god gärning genom att få pappan att ta större ansvar men tyvärr funkar det inte så eftersom barnen märker att engagemanget inte finns där på riktigt.

Mitt tips är att backa helt från att ta ett föräldraansvar för hans barn. Var en bra och närvarande vuxen när han har sina barn och du delar tid med dem. Men låt honom vara föräldern och klarar han inte det kanske barnen ska vara hos mamman.

Jag lever också i en bonusfamilj (5 barn av olika åldrar) Vi försöker se alla barnen som bådas helt enkelt. Behöver ett barn skjuts och bioföräldern inte kan så gör helt enkel den andre det. Det ska däremot givetvis inte vara någon slags snedfördelning så  att en får göra väldigt mycket och den andre väldigt lite. 

Ts, kanske blir det enklare om du försöker se er som en kärnfamilj? Hur skulle du/ni hanterat det om de tre barnen var helsyskon? 

På sikt kanske pappan helt enkelt måste byta jobb så att han får smidigare med arbetstiderna. Det är den endal lösningen jag kan komma på. Om nu de andra barnens mamma faktiskt flyttar iväg så lär ju barnen vara hos er ännu mer, om boendet går till pappan, vilket det ju låter logiskt att det gör. 

Det allra allra viktigaste är ju att du och pappan är överens och att ni kan prata öppet om detta sinsemellan så att ingen av er blir frustrerad och får nån slags utbrott mot varandra, när ni i detta måste samarbeta kanske mer än andra föräldrar.
Ni kanske tex skulle bestämma att ni utvärderar varannan söndag? Hur har de sista veckorna fungerat? vad var bra/dåligt och vad kan vi överföra till nästa 2 veckor?