Frågor till andra i dött äktenskap

Jag lever i en relation sedan många, många år och inte f*n har det sprudlat av liv alla gånger. Vi har haft flera svåra kriser, även otrohet, samt åratal av tristess och parallella liv.
Vad jag inte fattar är hur ni som skriver här kan gå med på att se så Ior-aktigt på era liv?! Nog finns det mer konstruktiva känslor än självömkan?
Livet är ju här och nu, just det, här och nu. Vill man inte bryta upp får man väl kavla upp ärmarna och gräva där man står. Se det ni har istället för att stirra tomt på det som saknas. Tänk på vad ni har att vara tacksamma för just nu - det finns alltid något.
Att hoppas att någon annan ska komma svepande på en vit springare och rädda en är inte realistiskt. Att byta man/fru är liksom inte som att byta bil eller köpa sommarstuga.
Skilsmässa är heller ingen genväg till lycka, även om det ändå är det rätta att göra ibland. Men det blir man klarare över när man blir mer aktiv och offensiv.
Kom igen nu!