Separera, hög gravid, trött och livrädd!!!

Hej, 

Vilken tråkig situation, jag känner med dig. 
Det verkar dock som din kille inte vill varken ta ansvar för sonen, ha intresse för graviditeten eller har engagemang för att välja dig och eran familj först. Självklart har du rätt att känna dig frustrerad och jag anser att det MINSTA han kan göra är att ta din frustration och ta in det och åtminstone lyssna.

Först när han vet hur du känner kan han ta ställning till hur han vill vara delaktig i det hela. 

Förstår att ni pratat men han verkar lessna ur och lämnar dig. Det är inte att visa respekt, tålamod eller engagemang. Men jag tycker det är viktigt att du markerar att om ni är i det här tillsammans, då får ni (han) skjuta till sin del av engagemanget. 

Vad hände med vänskapen, respekten, tilliten och att vara en hygglig person? 

Mycket ligger på dig nu och det är klart du "går under; det är dags att han steppar upp och både tar ansvar men också visar engagemang för framtiden. 

Man "tar ut" det som man stoppar in, det låter som du är den som ger och han tar och struntar i resten. För att det ska fungera krävs det inte att man delar rätt av men åtminstone har en fördelning som bägge parter har sagt "det där tar jag hand om" och ok'at.

Jag anser att du försöker få den där lägenheten, flyttar och fokuserar på dig och din son och kommande barnet. Vänta inte på honom utan lev nu, agera nu. Om han väljer att ignorera/försumma är det hans val. Men livet är för kort för att vänta på att någon annan ska komma in i matchen. 

Önskar dig all lycka till, men jag tror verkligen du blir starkare med tiden på egen hand. Ditt liv, dina villkor, du väljer själv vad som är ok beteende i ditt hem. Du slipper vänta på någon och en dag kommer någon se dig för den starka, självständiga kvinnan du ändå är deep inside. 

Beklagar din situation. Du och din son, och det kommande barnet förtjänar att må bra och din man verkar inte bidra till ert välmående. Jag förstår att du inte orkar bråka om att få bo kvar i lägenheten, dock tycker jag att du har rätt till boendet. Den som har störst behov av boendet får behålla det vid en separation.

Men om du ändå vill ha den nya lägenheten (byt inte ner dig bara för hans skull!), så anlita en flyttfirma som sköter allt, som står för nedpackning av saker och transport och som fixar kartonger så du slipper tänka på något.

Har du någon som kan flytta in hos dig tillfälligt när du kommer hem med bebisen? Du kommer att behöva hjälp i början, du vet ju inte hur du kommer att må varken fysiskt eller psykiskt. Be om hjälp, någon av dina vänner kanske kan ställa upp, eller en familjmedlem? En släkting? Du kan ju säga att du ställer upp tillbaka som en gentjänst när de behöver hjälp (sen när du återhämtat dig). 

Hoppas allt går bra och att allt löser sig för dig och barnen.

Hur det än blir, så skaffa nån du kan prata med om det här. En kurator kanske? Skulle nog kännas bättre att ha nån att "välla ur sig" allt det jobbiga med.

Arma krake. Och stackars alla inblandade såklart. Men du, jag förstår att det är mycket nu och att du snart har ert nya lilla barn hos dig och att det är en rejäl kris i ett hem. Och jag vet inte hur illa det är, men måste du verkligen flytta alldeles nu på en gång? Kan du inte bo kvar trots att mannen är ignorant, så att du får komma hem till ditt vanliga hen efter förlossningen och inte en hög med flyttkartonger och en orolig femåring och själv inte kunna lyfta mer än ett mjölkpaket? Eller är han fysiskt våldsam, mannen? I så fall ska du inte stanna en sekund längre.

Vad jag försöker säga är väl att du kanske mår bättre av att sitta still i båten just nu även om det är jättejobbigt. Ta det andra sedan när du är på fötter igen. Om separation är lösningen på det hela så är det ju han som ska flytta och inte du, och det kan vara lättare att gå igenom den processen om ett tag istället för nu innan förlossning?

Varför skulle han vara våldsam? Det är ju ts som bråkar och gapar och han som därmed inte orkar vara hemma och sedan bråkar och gapar hon ännu mer över att han inte är tillräckligt mycket hemma?

Jag vet inte varför han skulle vara våldsam hördu, allt framför ju inte alltid i trådstarter, men eftersom en sådan sak skulle vara ett starkt skäl till att lämna på stående fot så tog jag upp det.

*framgår

Men alltså, vänta! Det är ju helt vansinnig för alla inblandade att ta ett sånt beslut nu. Herregud, stackars femåring som ska få syskon och föräldrar som separerar samtidigt. Lägg ner, skärp er och skärp dig! Sitt still i båten, föd barnet, landa i tvåbarnslivet osv.

Nej, det är förvisso sant. Jag tycker nog trots det att problemet här verkar vara ett annat.

Jag skulle tro det också, ja.

Kan ts inte lägga band på sig så är det i så fall skadligare än att de särar på sig. Femåringen kan ju vara kvar hos pappan tills dess att ts är på fötterna igen och har hittat sätt att normalisera tillvaron på. 

Förstår att du är trött och bara vill lämna allt men jag tror det blir väl mycket att göra det inom en månad efter kejsarsnitt. Även med flyttfirma som gör "allt" kommer du behöva göra massor. Du vet väl att du inte får lyfta tungt ett tag efter snittet? Inget tyngre än bebisen. Det blir svårt att flytta då.
Jag föreslår att du stannar tills du mår bättre. Flytta mentalt, dvs sluta irritera dig på killen. Sluta fixa åt honom och ta bara ansvar för dig och barnen. Som att du redan flyttat alltså och han bara dyker upp ibland. Du får ju ändå ingen hjälp och stöttning så skillnaden blir att allt blir lugnare för dig.

Det minsta man kan göra innan beslut om separation med barn inblandade är familjerådgivning. Helst nu på en gång! Ta ansvar för er relation och era barn!