• Äldre 2 Jun 08:18
    4386 visningar
    13 svar
    13
    4386

    Är jag psykisk sjuk? Missfall v 17

    Kan någon snälla säga ärligt om det var fel av mig att känna som jag gjorde? Är jag psykisk störd?

    Min man och jag har varit ihop i 16 år. Han är underbar. Jag är ett maskrosbarn och har en god del problem pga det. Stora problem att lita på min man är ett av de största problemen vilket han tycker är enormt påfrestande för han gör verkligen ALLT för mig.

    Vi har ett barn ihop och efter 7 års våntan lyckades vi igen så jag har varit gravid nu. En sån lycka.

    Jag är nyss fyllda 40 år så vi blev så glada. Vecka 17 kom vi till

    I måndags fick jag verkar efter lite blödningar och så. Det slutade med att jag födde en liten pojke som inte klarade sig. Han var precis en liten liten bäbis. Helt perfekt med öron, näsa, tio små fingrar och tio små tår. Förkrossande.

    Min man har varit så stärk och stödjande dessa tre dagar efter vår olycka. Han har varit så snäll vilket han alltid är.

    Nu kommer jag till min fråga ovan: vi tog en promenad ihop dagarna efter missfallet. Pratade om allt möjligt. Han arbetar på ett konsultbolag där de brukar ha sommar/julfest. Under promenaden sa han då att "ikväll är det sån sommarfest med bolaget som jag hade glömt att jag tackat ja till"

    Jaha sa jag sen pratade vi inte mer om det. Vi fortsatte vår promenad och pratade om annat.

    Dagen efter sitter jag på vår gemensamma dator. Jag håller bla a på med mail då det är studenttider för vår mellanson.

    Då fick jag se ett mail mellan min make och hans nya chef/handledare som ordnar med fakturor och nya uppdrag etc. Huvudsyftet med mailen var en fråga om faktura. Men under så skrev min man "hörde det var bra igår (festen) och han frågade om hon chefen hade varit där - (han har fått ny chef så de har aldrig treffat varandra än)

    Jag blev så ledsen över detta. Att han ens brydde sig om den festen. Det känndes som att han nästan hade velar vara där fick jag för mig och att han redan hade "kommit vidare" från vårt missfall 3 dagar tidigare. Det fick mig att känna mig så ensam med min sorg och jag blev arg. Jag tänkte att jag behöver inte känna så här oxå utöver sorgen så jag skrev till honom och anklagade honom. Han tolkade som att jag menade han inte brydde sig om det som hänt och är djupt besviken på mig över att jag kunde skriva/säga så. Jag förstår honom och ångrar så att jag sa detta till honom. Men lik väl känner jag mig fortf. besviken och förvirrad över att han frågade/ens brydde sig om det evenemanget med jobbet.

    Varför gör jag det? Är jag sjuk i huvudet? Varför blev jag så knäckt över att han skrev så?

    Hon svarade tillbaka att hon hade varit där och det var en lyckad träff. Att hon oxå ville träffa honom och skrev att de kanske får till en lunch ihop i sommar. Sen skrev hon att hon förstod att han inte kom pga omständigheterna. (Han hade berättat tidigare för henne om vårt missfall, så hon visste om detta)

    Hennes svar gör mig oxå ledsen. Det är ju fint skrivet av henne men ändå känner jag att det är inte så att hans pojke bröt ett ben och han var hemma av den anledningen men jag fick föda vårt döda barn. "Vad synd att du inte kunde komma pga er pojke bröt benet" "vad synd att du inte kunde komma då din pojke dog"

    Jag är i ingenmannsland nu känns det som. Vet inte hur jag skall överleva detta. Vill ha en paus och få stanna där lite, men allas liv går vidare så även mitt. Jag måste tömma diskmaskinen ändå och ta hand om vår familj och för varje sekund som går kommer jag längre och längre bort från mitt barn jag inte kan ta hand om.

    Hjälp mig snälla

  • Svar på tråden Är jag psykisk sjuk? Missfall v 17
  • Äldre 2 Jun 08:28
    #1

    Du behöver proffshjälp!

    Både din man och hans chef agerade helt normalt. Ingen av dem förminskade sorgen.

    Och låt bli och läs din mans mail, speciellt hans jobbmail.

  • Äldre 2 Jun 08:30
    #2

    Jag håller med. Det var inte jobbmail. Men jag håller med

  • Äldre 2 Jun 08:31
    #3

    Beklagar verkligen ditt missfall. Det är fullt naturligt att känna som du gör. Finns de någon i din närhet som du har förtroende för förutom din man? Någon bra vän du kan prata med? Annars om du vill prata med någon utbildad så kan det finnas kuratorer på vårdcentralerna.

  • Äldre 2 Jun 08:35
    #4

    Tack för svar. Det är så svårt att prata med någon om mina problem som jag har för jag skämms för det jag tänker och blir arg för. Vet inte varför jag tolkar allt så fel och jag önskar jag vore normal.

  • Äldre 2 Jun 08:36
    #5

    Du har inte blivit psykiskt sjuk men du mår otroligt dåligt.
    Har du inte erbjudits någon hjälp?
    Vi förlorade vår dotter i v25. Det tog mig flera år innan jag kunde hantera smärtan.
    Blev aldrig erbjuden någon hjälp och såhär i efterhand hade jag önskat det.
    Det kan vara bra att få prata om sina känslor och hur man hanterar dem.
    Din man hsr int gjort något fel.

  • Äldre 2 Jun 08:37
    #6

    Nej jag förstår att han inte har gjort fel och jag förstår inte mitt eget agerande och känslor. Nu vet jag inte om det går att laga hans förtroende för mig heller. Allt är fel nu

  • Äldre 2 Jun 08:47
    #7

    Beklagar så innerligt LillaJag06.

  • Äldre 2 Jun 09:36
    #8

    Oj det är du som behöver prata med någon. Din man och chefen har inte gjort fel här. Beklagar ditt sena missfall. Förstår att du är väldigt ledsen.

  • Äldre 2 Jun 10:06
    #9

    Du ska inte skämmas för hur du agerar med om du fortsätter såhär ska du skämmas för att du inte tar hjälp.

  • Äldre 2 Jun 12:02
    #10

    Han skrev inte så för att han ville vara på festen. Det är sånt man skriver för att bibehålla bra jobbrelationer fast det inte finns något bakom och bra att göra då chefen var ny. Det är som att han skulle sagt tack och ha en bra dag i kassan på Ica när han handlade. Det betyder inte att han bryr sig om kassörskans dag eller att han ville på festen. Vissa gör sånt automatiskt om de har hög social kompetens. För andra kan det verka som det finns en betydelse i det (speciellt om man kanske själv inte är lika social) men det gör det inte. Han är nog lika ledsen som du. Men proffshjälp är bra för man kan fastna i ett sorgstadium och isolera sig och det känns som det finns en risk för det när du börjar söka fel hos din man som är den som är dig närmast och som delar din sorg. Ibland fastnar man och behöver hjälp och det är okej. Ta hand om dig <3

  • Äldre 2 Jun 12:30
    #11

    Tack så otroligt mycket Meriall. Det betyder all världen för mig att du skriver så. Du förklarar så jag förstår och det var exakt det samma min man förklarade för mig som du säger. Jag förstår att jag verkligen behöver hjälp. Det är så svårt att vara en sån person som jag är, jag har inte lärt rätt från första början. Alla sånna som mig skulle verkligen behöva ha någon som dig Meriall i sitt liv som kan visa vägen ibland. Vad som är rätt och fel - för sånna som jag vi vet inte allt för ofta.

    Jag är precis en sån som du beskriver - en som isolerar sig och går ned i mörkret. Tack för att du hjälpte mig.

  • Äldre 2 Jun 13:12
    #12

    Vad glad jag blir att jag kunde hjälpa dig och göra en skillnad :) Men det är svårt för oss alla att se saker utifrån när det gäller oss själva och mycket känslor är inblandade. Alla behöver hjälp ibland och det är helt okej, det är så vi är som människor. Jag tänker också fel när det gäller mig själv ibland. Men det är bra att vi kan hjälpa varandra att se det vi inte ser själva. Du är bra som du är även om du inte är perfekt <3

  • Äldre 2 Jun 14:08
    #13

    Du hjälpte mer än du kan ana Meriall. Tack!

    Hoppas jag kan hitta förmågan att titta utifrån som du gör.

    Och tack alla för svar.

    Första gången jag har skrivit här, och nästa gång skall jag skriva här först så min man blir skonad från mina dumma upptåg.

Svar på tråden Är jag psykisk sjuk? Missfall v 17