När sa ni "Jag älskar dig" till ert barn första gången?

Första gången var väl barnen ngn timme gammal. Sedan varje dag. Många kramar/gos och mys också, så inte bara orden som sägs slentrianmässigt.

Ingen fara! Om du visar det på andra sätt, genom närhet och ömhet så är det ingen fara. Men om det bekymrar dig så är det bara att börja säga det? Eller?

Det har nog aldrig hänt, såvitt jag kan påminna mig. Mina barn har dock aldrig tvivlat. De vet att jag älskar dem mer än något annat i världen.

Nej, jag tycker inte orden är viktiga. Det är handlingarna som betyder något. Min erfarenhet har nog varit att många föräldrar försöker kompensera barnet för ett dåligt föräldraskap genom att kläcka ur sig kärleksfraser så ofta som möjligt.

Och jag har aldrig stött på det; att folk säger det men inte "menar det".

Det viktiga är att barnen vet. Men man ska inte vara för säker på att det gör det heller om man är generellt dålig på ömhetsbetygelser (vilket ts inte verkar vara).

Redan när de låg i magen har jag sagt det och klappat magen samtidigt.

Oj.

Har inga som helst problem med att man väljer att inte säga det. Jag minns inte att mina föräldrar så det speciellt ofta under uppväxten, numera säger min mamma det dock då o då :)

Som sagt, inga problem med att man väljer att inte säga det men varför "räcka ner" på de som säger det och för det ofta? Har aldrig hört någon som säger det för att kompensera eller inte mena det. Vad för sorts människor känner du som beter sig så?

Känns väldigt mkt som om du måste trycka ner ändra för att du inte sagt det själv. Som om du bortförklarar..

TS. Jag så det förmodligen så fort jag orkade öppna munnen efter förlossningen och efter de5 säger jag det flera gånger varje dag. Jag menar det innerligt varje gång och jag kompenserar INTE för dåligt föräldraskap (så ingen får för sig det...). Jag tror att man både behöver få höra det och uppleva det genom handlingar. Men sen tror jag inte det måste sägas heller, om man inte är bekväm med det. Men då får man kanske visa det lite extra :)

Och inte säga det till sin partner kanske... Blir ju lite snett om barnet gör att man säger det till ändra men inte till barnet :)

Du ska inte ha dåligt samvete för att du inte sagt det. Är det ngt du vill kunna säga ofta till ditt barn är det ju jättebra att du börjat nu :)

Oj.

Har inga som helst problem med att man väljer att inte säga det. Jag minns inte att mina föräldrar så det speciellt ofta under uppväxten, numera säger min mamma det dock då o då :)

Som sagt, inga problem med att man väljer att inte säga det men varför "räcka ner" på de som säger det och gör det ofta? Har aldrig hört någon som säger det för att kompensera eller inte mena det. Vad för sorts människor känner du som beter sig så?

Känns väldigt mkt som om du måste trycka ner ändra för att du inte sagt det själv. Som om du bortförklarar..

TS. Jag så det förmodligen så fort jag orkade öppna munnen efter förlossningen och efter de5 säger jag det flera gånger varje dag. Jag menar det innerligt varje gång och jag kompenserar INTE för dåligt föräldraskap (så ingen får för sig det...). Jag tror att man både behöver få höra det och uppleva det genom handlingar. Men sen tror jag inte det måste sägas heller, om man inte är bekväm med det. Men då får man kanske visa det lite extra :)

Och inte säga det till sin partner kanske... Blir ju lite snett om barnet gör att man säger det till ändra men inte till barnet :)

Du ska inte ha dåligt samvete för att du inte sagt det. Är det ngt du vill kunna säga ofta till ditt barn är det ju jättebra att du börjat nu :)

Haha

Ja såklart. Det gjorde ju jag med :)

Sånt där är så olika, i min killes familj säger de aldrig sånt till varandra. I min familj är vi mer frikostiga med att säga det till varandra.

Jag föredrar ju att faktiskt få höra det ibland även om det självklart betyder mkt hur man visar det också. Men jag tycker att om man vill att ens barn ska kunna visa känslor och känna sig trygga i det så bör man visa med gott exempel.

Jag kopplar ihop i hans familj att de är lite återhållsamma med känslorna och inte gärna pratar klarspråk om sånt över lag, vilket i sin tur leder till frustrationer i vissa lägen. Det är bättre tycker jag då att man säger vad man tycker och känner och bearbetar..

Klassiskt exempel:
Mamma som hotar barnet med det ena och det andra. "Om du inte kommer nu, så lämnar jag dig här och går", "Om du inte äter upp maten blir det inget barnprogram", "Om du inte städar ditt rum, så slänger jag bort dina leksaker" osv. Som säger "Du kan då aldrig uppföra dig! Det var sista gången du får följa med!", "Nu har jag fått ont i huvudet och det är ditt fel!". Som skriker åt barnet. Kanske svär då och då. Men när mamma är på bra humör, då ska det minsann vara "Mamma älskar dig!" hela tiden - naturligtvis med krav på att barnet ska svara samma sak.

För mig är det ett obegripligt beteende. Antagligen för barnen också. Ändå talar jag här om mammor som älskar sina barn väldigt mycket. De kan bara inte uttrycka den kärleken annat än då de själva är på bra humör.