Ingen direkt separationsångest från mig(mamman)?

Hej på er :)

Nu har jag gått och funderat ett tag och behöver höra andras tankar och erfarenheter. Jag har en son på snart 10 månader. Jag(mamman) är hemma heltid och har varit sedan han föddes. Vi är väldigt nära varandra och har kul ihop, och vi samsover (pappan sover i annat sovrum)

Man har ju hela tiden hört om den berömda separationsfasen kring 9 månader. Eftersom han från börjar varit väldigt "krävande" så har jag inte nämnvärt reagerat på det här "man kan inte gå ur rummet utan att han börjar gråta" - för han har sedan start velat bli buren och "underhållen", och så har det blivit ;)

Men sen typ 2 veckor så grät han en dag när pappa skulle gå till jobbet, och när han kommer hem blir han helt lyrisk! Blev så glad att äntligen pappa får känna detta starka och att han vill vara med pappa också.

Det är lixom bara med pappa han gråter när han ska gå, om pappan sätter ner honom så gråter han. Alltså väldigt tydlig separationsfas mot pappan. Om jag har gått och kommit har det inte varit något speciellt, (har aldrig varit borta långa stunder)

Och jag kan inte sluta grubbla på om det är något fel att det inte visas så mycket av separationsfasen mot mig (man hör ju många andra mammor som får uppleva det, men inte jag...?) Eller om det är toppen att han känner att jag finns där hela tiden och är trygg med det?

Bara måste ventilera och vill höra andras tankar och erfarenheter.

(Tycker vi har så bra relation egentligen men är en riktig grubblare så när det blev tydligt mot pappan satte mitt huvud igång...)