Deprimerad sambo utan känslor

Usch låter som du är terapeut till honom på något vis? Fixat terapi och läkartid? Tycker det låter bra att han bor någon annans stans ett tag och får klara sig själv. Se till att göra något kul du! Var är dina känslor i detta? Tycker du låter mannen leva om och så står du där som en terapeut? Nej passa på att ta hand om dig själv och dina känslor så märker han nog att han har ganska mycket att förlora!

Jag håller helt med dig om att inte ta stora beslut nu. Det har både jag och terapeuten sagt, men han säger att han inte klarar av att vara hemma utan att få ångest för att han inte har känslor. Jag har sagt till honom att lägga bort det kravet, att jag inte har några krav och förväntningar på honom men han köper inte det, säger att han inte kan.

Att ligga hemma och se film eller så är inte något problem, han känner inga krav på att han måste göra något aktivt men känner krav för att han är känslokall, får dåligt samvete för att han är arg osv. Emellanåt får han sån ångest, speciellt på kvällar och nätter att han tar bilen och bara åker i flera timmar för att få någon ro i kroppen.

Jag ska försöka ta upp det du säger om att relationen får vänta tills han mår bättre och kommer ur värsta depressionen men han resonerar väldigt enkelspårigt. Han tycker som sagt att han har outtalade krav på sig som han inte kan lägga bort.

Att prata om att det är depressionen som gör att han är som han är just nu gör honom mest arg och irriterad, han tycker att alla andra (mest jag) kommer med påståenden om hur han ska göra och inte göra ( t ex att inte ta stora beslut) att det han säger är ingen som bryr sig om. Han förstår inte att han inte tänker rationellt.

Vissa dagar mår han bättre och vissa dagar vill han bara sticka från hus, hem och jobb.

Min enda ömskan är att han ska bli frisk så fort som möjligt, detta är jobbigt för alla inblandade.

Att leva loppan är knappast aktuellt, har linsom inte lust till det för tillfället.

Ett stort problem är att han har svårt att ta emot hjälp, han är oerhört rädd för att ses som en börda.

Men om man är deprimerad behöver man väl inte bete sig barnsligt för det? Verkar vara i sådan offer-position?

Nelj: Detta du skrev hjälpte mig/oss jättemycket. Min sambo har sagt att han känner krav från mig när han är hemma, han har inte riktigt kunna säga vad för krav och jag har inte förstått för jag har inte tyckt att jag ställer några krav. Men det du skrev om att bara vara, äta middag själv, sova eget rum osv fick mig att börja tänka.  I min iver att vilja hjälpa så blir det istället för mycket, när jag föreslår att vi ska göra saker till helgen så blir det istället en börda/krav för honom att han måste leva upp till det för min skull, små saker som jag inte tänker på omvandlar han till krav, självklart skulle han inte göra det om han vore frisk men nu blir det så. Om jag säger att det är han som får komma på vad vi ska ha till middag blir det ett krav, han vill kanske som du skrev, inte ens äta middag, att jag säger hur mycket jag älskar honom eller kallar honom för hjärtat osv blir jobbigt förstår jag nu.

Vi hade ett jättebra samtal tack vare dig! Han har tidigare sagt att jag inte förstår honom, vilket jag inte gjort, men nu kom vi mil närmare varandra.

Menar du att det tog en månad från det att du fått dosen höjd eller från det att du började med medicinen?