Inlägg från: Anonym (-.-) |Visa alla inlägg
  • Anonym (-.-)

    Körkort på receptbelagda mediciner

    Nej, det känns för osäkert. Speciellt gällande tyngre preparat. Min morfar samlade på sig tabletter under en längre tid och begick därefter självmord. En uppföljning och regelbunden kontakt med läkare hade kanske kunnat förhindra detta. Så riskerna är för stora, även om antagligen de flesta hade skött sin medicering exemplariskt.

  • Anonym (-.-)
    Anonym (Körkort) skrev 2017-07-15 21:42:37 följande:

    Det här blir ju lite av en annan debatt, men jag tycker att gamla och mycket sjuka människor ska ha rätt att få avsluta sina liv om dom vill det. Jag tycker att dessa personer sa kunna få utskrivet preparat för att på ett så smärtfritt sätt som möjligt få lämna jordelivet.

    Att din morfar har samlat på tabletter under en längre tid tyder på att han har planerat att göra ett avslut. Detta var ingen impulsiv handling. Jag tror inte att ett möte med en läkare hade gjort någon skillnad. Jag tror kanske inte att läkaren skulle fått veta något om dessa planer...

    Hade din morfar skrivit testamente eller på annat sätt förberett för er som skulle ta över efter honom?


    Ja, det blir lite av en annan debatt, men tycker du även då att det är okej att exempelvis unga med psykisk sjukdom ska kunna avsluta sitt liv med? Min morfar var inte fysiskt sjuk, utan en alkoholiserad deprimerad man som ville hämnas på min mormor för att hon inte lät honom dricka mer eller hänga med sina otaliga älskarinnor längre. Det är en komplicerad och infekterad historia så det är inte det lättaste att kortfattat förklara.

    Medicinerna som han överdoserade var antidepressiva som han tog både för att lindra hans missbrukssug och depression. Visst var självmordet till viss del planerat, men det berodde på psykisk ohälsa och inte fysisk, så han hade kanske kunnat bli hjälpt för jag tror inte psykisk ohälsa (som depression) är helt obotbart. Frågan blir, ska psykisk ohälsa räknas som en relevant anledning att få ta sitt liv? Ska exempelvis jag då som har samma psykiska grundsjukdom som min morfar (dock inget missbruk) få ta mitt liv under en depressiv period? Jag är under 30 och min morfar tog sitt liv slutet av 50-årsåldern (samma år som jag föddes).

    Nej, han hade inte skrivit något testament eller ens självmordsbrev.

    Jag tror verkligen att vi behöver regelbunden uppföljning från läkare och att få självmedicinera känns oerhört riskfyllt. Jag såg nyligen en dokumentär om läkemedelsmissbruk i USA och där verkar det vara mycket lättare för individen att få recept utskriva och mindre kontroll på hur individerna sköter sin självmedicinering. Tydligen så är kraftiga missbruk av läkemedel vanliga där och dödsration från överdoser högre än från knark
  • Anonym (-.-)
    Anonym (Körkort) skrev 2017-07-16 17:18:45 följande:

    Om nu läkarna är så professionella som en del av er här skriver att dom är, då är dom så pass duktiga att dom utfärdar inget körkort till en person med tex borderlinediagnos och missbruksproblematik. Men då ska man också hjälpa en sådan person. Inte bara lämna den att gå hem.Och nej. Jag tycker att man ska hjälpa unga desperata personer med psykisk ohälsa. Det är synd att det satsas så lite pengar på psykiatrin och att så få läkare väljer att specialisera sig inom detta område.


    Varför ska inte en person med borderlinediagnos få det hypotetiska körkortet om man får fråga?

    Om vi säger att ditt förslag går igenom angående "körkortet", vad ska krävas för att man ska få detta körkort? Ska körkortet vara permanent utan någon uppföljning, eller hur ofta måste det omprövas? Likväl ska alla mediciner vara möjliga för den med körkort eller finns det mediciner som man aldrig ska få körkort för? Och vem ska avgöra om man får detta körkort?

    Jag känner personligen att ett sådant körkort skulle bli långt mer komplicerat än att träffa en läkare en gång om året. Dessutom känns osäkerheten och riskerna tyngre vägda än fördelarna. Även om alla läkare inte är exemplariska så har de ändå en utbildning inom området som en lekman saknar. Reglerna kring rekommendationer gällande läkemedel ändras, nya läkemedel kommer på marknaden kontinuerligt och gamla slutar användas då långsiktiga biverkningar kommer fram osv. Det är en väldans massa att hålla koll på som lekman, så om man vill ha möjlighet att skriva ut recept så antar jag att man helt enkelt kan gå läkarutbilningen istället. Inte ens farmaceuter eller ssk kan skriva ur recept, så steget att lekmän ska kunna göra det känns väldigt långt borta.

    Så vitt jag vet ska inte läkare kunna skriva ut recept till sig själva eller anhöriga. Jag vet inte hur det fungerar inom hela vården, men inom psykiatrin får läkarna inte ens behandla sina bekanta. Jag var tvungen att byta läkare då det visade sig att hon bodde i samma hus som min mammas bästa kompis (så ingen min familj direkt umgåtts med eller ens känner), vilket känns lustigt men tydligen är en praxis inom psykiatrin.
  • Anonym (-.-)
    Dumbledore skrev 2017-07-17 01:06:08 följande:

    Men om läkaren säger "du behöver trombyl" så har ju läkaren ordinerat det, och läkaren är ansvarig. Hur ska man som lekman veta vilken medicin man behöver? Ligger det på individens ansvar att se till att dosen är rätt och att medicinen inte krockar med andra mediciner? För du menar att man ska kunna hämta ut vilken medicin som helst utan recept? Vi kommer få ett gigantiskt problem med multiresistenta bakterier eftersom folk kommer hämta ut antibiotika vid minsta förkylning.


    Jag tänkte precis samma om just antibiotikan :P dessutom kommer nog missbruk av lugnande, smärtstillande osv stiga till skyarna. Det finns ju en anledning till att preparaten är receptbelagda.
Svar på tråden Körkort på receptbelagda mediciner