Anonym (Körkort) skrev 2017-07-16 17:18:45 följande:
Om nu läkarna är så professionella som en del av er här skriver att dom är, då är dom så pass duktiga att dom utfärdar inget körkort till en person med tex borderlinediagnos och missbruksproblematik. Men då ska man också hjälpa en sådan person. Inte bara lämna den att gå hem.Och nej. Jag tycker att man ska hjälpa unga desperata personer med psykisk ohälsa. Det är synd att det satsas så lite pengar på psykiatrin och att så få läkare väljer att specialisera sig inom detta område.
Varför ska inte en person med borderlinediagnos få det hypotetiska körkortet om man får fråga?
Om vi säger att ditt förslag går igenom angående "körkortet", vad ska krävas för att man ska få detta körkort? Ska körkortet vara permanent utan någon uppföljning, eller hur ofta måste det omprövas? Likväl ska alla mediciner vara möjliga för den med körkort eller finns det mediciner som man aldrig ska få körkort för? Och vem ska avgöra om man får detta körkort?
Jag känner personligen att ett sådant körkort skulle bli långt mer komplicerat än att träffa en läkare en gång om året. Dessutom känns osäkerheten och riskerna tyngre vägda än fördelarna. Även om alla läkare inte är exemplariska så har de ändå en utbildning inom området som en lekman saknar. Reglerna kring rekommendationer gällande läkemedel ändras, nya läkemedel kommer på marknaden kontinuerligt och gamla slutar användas då långsiktiga biverkningar kommer fram osv. Det är en väldans massa att hålla koll på som lekman, så om man vill ha möjlighet att skriva ut recept så antar jag att man helt enkelt kan gå läkarutbilningen istället. Inte ens farmaceuter eller ssk kan skriva ur recept, så steget att lekmän ska kunna göra det känns väldigt långt borta.
Så vitt jag vet ska inte läkare kunna skriva ut recept till sig själva eller anhöriga. Jag vet inte hur det fungerar inom hela vården, men inom psykiatrin får läkarna inte ens behandla sina bekanta. Jag var tvungen att byta läkare då det visade sig att hon bodde i samma hus som min mammas bästa kompis (så ingen min familj direkt umgåtts med eller ens känner), vilket känns lustigt men tydligen är en praxis inom psykiatrin.