Det är inget onormalt att vara orolig, drabbar nog de flesta i någon form till och från.
Vad är det som för in dig på sådana tankar? Vad säger hon om det?
Har du någon aning om var ångesten kan komma ifrån? Pratar du med någon professionell?
Jag tror ens barndom påverkar en mycket och att det inte är något man kan kontrollera. Menar inte att efter som du hade det tufft som barn kommer du ha tvångstankar som vuxen men mer att man behöver erkänna och konstatera hur det påverkat en och se mönstrerna för att kunna kontrollera det.
Det bästa du kan göra är att vara ärlig med henne om dina tankar och din ångest. Annars blir nog relationen lidande i slutändan. Men kom ihåg att oavsett hur bra och fantastiskt det känns så måste du själv må bra för att kunna få någon annan att må bra.
Vad gör du när tankarna kommer? Finns det något du kan göra för att skingra dem? Kan vara att till exempel att sortera någon klädlåda eller ringa någon avlägsen släkting du sällan pratar med? Bara så fokus skiftar.