Sorg efter skilsmässa

Något händer med mig, vet ej vad, går ej att kontrollera, kommer från ingenstans och känns som det äter upp mig inifrån.......

Efter 17 år och 2st småbarn tog jag det jobbiga beslutet att skilja mig från min fru runt nyår, vi hade det bra i vardagen med ekonomi,jobb etc men kände sista åren att det saknades passion och vi verkade leva våra liv tillsammans men ändå åtskilt, min ex fru är en underbar person, varm, kärleksfull, vacker men ändå gick jag sista åren och tänkte på hur det skulle vara att leva med ngn annan, och så blev det till slut, träffade en ny kvinna som enligt mitt tycke hade allt som tilltalade mig och vi blev ett par strax efter, att medd min fru att jag ville skiljas med allt vad det innebar var mitt livs värsta samtal, även när barnen skulle få veta...trodde jag skulle dö när jag såg deras reaktion men vad hade jag väntat mig...

Idag drygt ett halvår efter har min exfru skaffat ny bostad och hon är utköpt ur vårt gemensamma hus, barnen har tagit till sig sin bonusmamma fullt ut och vice versa och i min nya relation känns det mesta bra på alla sätt och vis..

Men..sista månaderna har minnena från förr jagat mig som spöken och jag blir inte av med dom, när jag sitter ensam i vårat gemensamma hus (jag och min nya är särbo då jag inte vill flytta ihop ännu) så känner jag bar en stor jädra sorg över att detta hände oss och följen blev som den blev, fastän jag försöker slå bort tankarna så omfamnar dom mig nästan som ett slags straff över att jag initierade detta, det är nästan som huset tycker synd om att vara så tomt, jag har barnen så ofta jag kan och då känns det bättre om inte helt bra men bättre iaf, jag valde att behålla huset just för att barnen inte skulle dras upp med rötterna från sitt hem där dom växt upp och har sin trygghet, barnen mår idag bra och det känns iaf väldigt bra men problemet verkar ligga hos mig som sent omsider verkar ha vaknat upp och insett vad som hänt trots att jag har en ny kvinna som vill leva resten av sitt liv med mig.

Jag och min exfru hade svårt att prata om känsliga saker som rörde oss båda, svårast var det att prata om sex och samlevnad, jag ville mer men hon förträngde vilket gjorde att jag mer och mer gled bort, när skilsmässan var ett faktum frågade hon varför jag inte flaggat att jag mådde dåligt vilket jag naturligtvis hade gjort när jag försökt att prata med henne otaligt många ggr, hon frågade även varför jag inte sagt eller visat ngt så att vi kunde gå i terapi och det kan jag ångra bittert, jag hade aldrig kunna falla ngn ny om allt hade känts rätt, är inte en sådan person helt enkelt.

Jag kan känna idag att vi inte fått ett riktigt avslut, inte en enda gång har hon sagt att hon ville att det skulle bli vi igen, jag har sagt att om det var hon som träffade ngn ny så hade jag gjort allt för att visa min kärlek och försöka få tillbaka henne, stundtals har hon varit mkt ledsen och jag har försökt att närma mig och prata med henne men hon är så tillknäppt och jag når henne bara inte och detta är just en anledning till att jag tillät mig att falla för ngn annan som kommunicerar med mig på alla plan.

Allt detta påverkar mig på ett negativt sätt och jag har märkt att jag drar mig undan och även från min nya kärlek, avsaknaden av ett riktigt avslut och minerna som plågar mig dagligen gör att det är svårt att tillåta att känna sig lycklig.

Funderar på att gå till en Psykolog men har svårt att se att det skulle vara en lösning, möjligen skulle det fungera som en värktablett.

Tror inte att jag är ensam dock att känna såhär, att tro att bara för man är den som lämnar så skulle saker och ting kännas bättre är en villfarelse, det är iaf vad jag tror, ni som upplever liknade, hur har ni hanterat det? hur har ni kommit vidare?

Tack

... ursäkta - ser att jag inte eg svarat på din frågeställning! Det är svårt när man inte ser inlägget samtidigt som man kommenterar.... Jo, jag tänker så här - du har fattat ett beslut att lämna, då är det det du ska göra - dvs lämna! Lämna spekulationer om ditten och datten gällande en annan människa - du styr bara över dig själv och ditt liv. I min skilsmässa så bestämde jag mig för att det som skulle styra mina val var tankarna gällande hur mitt "nya" liv skulle formas! Att jag själv kunde ta kontrollen över mitt liv och göra det så bra som möjligt. Att inte hänga upp mig på xmaken var ett medvetet val, för att inte bli knasig - bryt ihop och kom igen, enskilt! Let bygones be bygones - det tar tid, men det måste få ta tid! Visst fasen gör det ont, men thats life! Hur vill du att ditt liv ska se ut? Fokusera på det - och låt tankarna på xet blåsa vidare, du är inte i hennes liv längre mer än som barnens far - gilla läget! Hur skapar du ditt eget liv härifrån och framåt?? Enda frågan du behöver.

Att du inser att du älskar henne är bra för det tror jag att du gör. Även fast kärlelskänslorna falnar så älskar du henne som en familjemedlem och kanske du alltid kommer att känna så. Det är okej. Hon känner kanske så för dig med även om hon just nu har för mycket negativa känslor pga sveket, kanske ilska och sorg, så att hon inte är medveten om det. Eller så kanske de känslorna försvunnit iom det. På det sättet kan det vara svårast att vara den som lämnar. Den andra får mycket gratis iom ilska och sorgen och omgivningen är förstående och tröstar men har man lämnat förväntas man vara glad och nöjd i det, speciellt om man har en ny kärlek. Omgivningen är inte så förstående. Men att du är det mot dig själv hjälper mycket. Det är okej att älska exfrun som människa även fast du inte vill vara med henne. Men då måste du också se att distans från dig är vad hon behöver mest just nu och att få vara arg och ledsen ensam (eller med andra). Även fast det gör ont måste du ge henne det för hennes skull.

Det är svårt att ha de känslor du har och sedan inte ha utrymme att visa dem iom att du måste vara glad och lycklig inför din nya kärlek. Det är väl det man menar med att vara redo att gå vidare. Du var nog inte det. Men din nya relation går inte att pausa och gräver du ner dig i avslutandet av relationen med exfrun för mycket riskerar du att förlora din nya. Så jag skulle nog faktiskt råda dig att gå och prata med någon - behöver kanske inte vara en psykolog utan en kurator går nog också bra - iom att du faktiskt har mycket insikt själv. Sedan hos den personen kan du lufta alla känslor och prata om exfrun men när du inte är där så har du 100% fokus på den nya relationen och skjuter undan tankarna på exfrun.

En sak till som kommer göra ont. Din exfru kommer vara ledsen ett bra tag och sedan kommer hon att komma över dig och kunna gå vidare. Då kommer hon träffa någon ny och inte ha dessa funderingar och tankar som du har nu iom att det är vad hon arbetar med nu innan hon hittar någon ny. Det kommer göra att hennes nya relation kommer få en bättre start än din nya iom att du gör bägge saker samtidigt. Det är nackdelen med att lämna för någon annan. Man får en skjuts iom att det blir lättare men egentligen blir det svårare. I ditt fall kanske det var nödvändigt för att du skulle klara att lämna men risken finns att den nya blir bara en rebound iom det om man inte är försiktig. Så var försiktig och bli inte avundsjuk pga exfruns nya "rena" relation när den väl kommer. Odla din egen med din nya tills dess så att den är bra och stark då så du inte behöver ångra något. Och unna exfrun det.

Din nya är ingen kärlek utan enbart en rebound/språngbräda när ditt äktenskap gick på sparlåga.
Dumpa henne omgående och lev ENSAM ett par år så du kan sörja och reda ut dina känslor och tankar.
Därefter är du redo att träffa en ny partner!