Sorg efter skilsmässa

Berättigad fråga utan enkelt svar, ibland upplever jaf att jag träffade min "nya" för tidigt, skulle gjort upp med mitt gamla först, tror dock att det ändå hade slutat i skilsmässa då vi glidit isär för långt som det kändes när beslutet fattades, idag är jag bara glad att få träffa ngn som uppskattar mig och vill ge allt av sig själv för mig, så som svar vill jag ändå säga ja men mitt råd till andra i samma situation skulle vara att göra upp med det gamla först och sen gå vidare, jag känner mig lycklig att jag trots allt lyckades ta mig ur ett dåligt äktenskap både för min samt min frus skull, jag tror även att det lika gärna kunde varit hon som lämnade mig med tiden.

Detta var det första jag tänkte. En ny för tidigt, tyvärr trooor jag många män gör det "felet".

Skilde mig också för 11mån sedan efter 18års förhållande. Ingen av oss har nån ny ännu. Tror absolut man måste hela, sörja, vara bitter o hela känsloskalan med SIG SJÄLV o hitta sig själv FÖRE en ny man/kvinna kommer in i bilden. Annars kommer den biten rfteråt nångång. Man skall separera för sin egen skull o göra rent där först, då blir allt så mycket bättre. Då vet du bättre den dagen du träffar en ny - är det rätt eller är det bara "nån som finns mig nära". Du förstår hur jag menar. Det är ju för sent i ditt fall då hon fanns där redan när ni skildes, men ger en vinkel på varför du känner o tänker som du gör - du hade inte ens börjat din resa i att bli själv o leva själv, vilket alla behöver. Kanske din särbo inte alls är den rätta (när du klättrat gm hela skilsmässokänslobanan), utan fanns där med sin famn o uppskattning när du som bäst behlvde den? Att du introducerat barnen för din nya tycker jag personligen är dumt, varför sådan brådska....bäst att låta barnen o du hitta en vardag tillsammans först, o tid för dom att landa i situationen o traumat efter att deras föräldrar skilde sig. Sorri.

Väl talat.

Alla är vi olika, i den bästa av världar så är man överens att gå skilda vägar och delar livet efteråt som vänner men tyvärr är det ju inte så, i mitt fall hade jag tragglat på i samma spår och förmodligen inte orkat ta mig ur på egen hand, det var den nya som fick mig att inse och öppna mina ögon, åren gick och utåt sett trodde alla vi hade det perfekta livet men inombords så var det en kamp, ofta varje dag sista året, jag är absolut inte rädd för att leva ensam, det var mitt val att ta steget men det känns inte lättare för det även om jag inser att det skulle krävas ett mirakel vid tidpunkten för separationen för att rädda äktenskapet, hade ju försökt så många år att tala med henne, få henne förstå vad som pågick men varenda gång sopades det under mattan och vi blev sura på varann, jag för att hon inte ville kommunicera och för att...ja, vad vet jag..förmodligen kändes det obekvämt när det perfekta livet blev hotat eller nåt från hennes sida, flertalet ggn sa jag att jag kommer att lämna men kom aldrig till sak, efter ett tag var det precis som om hon vande sig vid att jag hotade men aldrig gjorde verklighet av hotet, när det väl hände så kom det som en Chock, hon trodde aldrig det skulle ske och jag kan förstå slaget i ansiktet hon fick när det helt plötsligt över en natt blev verklighet.
Håller inte med att män skulle skulle vara representativa och lämna för fort men kanske är det så, alla har en historia, ofta komplicerad och man försöker så gott det går, ibland blir det bra, vissa ggr bättre men ibland bara skit, jag saknar det vi hade innan det började kännas skit, jag saknar det så in i helvete, kärnfamiljen, att barnen hade en mamma o pappa som i många år älskade varandra i vått o torrt tills ngt hände på vägen som inte riktigt kan beskrivas i ord, försöker iaf vara positiv inför framtiden men det är svårt när gamla minnen jagar en dagligen.

Håller väldigt mycket med signaturen "Sviken" - och sympatiserar med det signaturen beskriver - dvs  bl.a. nödvändigheten att ta avstånd från xfrun ett tag, omstrukturera miljön om det behövs, inte följa på sociala medier osv osv - för att möjliggöra sorgearbete och läkning (kortfattat, du har ju själv läst inläggen :) ). Ett sår man ständigt gräver i läker inte och det är ok att fortsätta älska en människa som man levt med under lång tid och har barn med - även om tiden man kunde leva ihop har passerat. Det är ju detta som är det svåra med en separation från den man skapat familj med! I det svarta så kan man ändå ta sig tid att vara tacksam för de lärdomar man nu får möjlighet att ta till sig, du har ju redan reflekterat mer under denna tid än du kanske gjort de senaste decenniet! Menar detta på ett vänligt sätt. :)  Keep it up! 

Skrev ett inlägg om att det inte är säkert livet blir bättre för att man skiljer sig. Många som var kritiska till mitt inlägg. Men det är tuffare än vad många inser att bryta upp en kärnfamilj. Jag gjorde det för flera år sedan och skulle inte göra det om jag fick välja idag. Och det är inte för att jag vill ha tillbaka mitt ex utan för att värdet i en kärnfamilj är större än kärleksrelationen.

Läst ditt inlägg om och om igen och det ligger mkt i det du skriver såvida det inte har förekommit våld och andra tråkigheter, mår själv ganska dåligt nu och saknaden är enorm just efter det där vardagliga familjelivet, samma vardagliga som gjorde det möjligt för att falla för ngn annan.
Berättade för min nuvarande att jag mår psykiskt riktigt dåligt och har svårt att fungera och hon tog det naturligtvis hårt och blev ledsen, tankarna har gått att försöka återförena familjen men blir nedstämd när jag tänker på hur ledsen hon skulle bli om det skulle bli så eller ens om jag försökte och det känns som en mardröm som börjar om på nytt så fort dagen gryr, har svårt att leva med att jag försatt så många människor och mig själv i denna situation, sakta men säkert börjar det sjunka in att vi skulle träffats i ett annat läge än det som rådde.
Tanken på en återförening i all ära men men tanken på om så skedde och man skulle hamna i samma gamla spår skrämmer mig mest, ja det är komplicerat.

Hur troligt är det att ditt ex skulle ta dig tillbaka efter det du gjort?

Personligen hade jag ALDRIG gjort det så jag tror nog du lätt kan släppa den tanken och stå ditt kast med "språngbrädan" ett tag till.

Ja, och för att du inte hade gjort det betyder det att alla andra skulle gjort som du ?, fantastisk trångsynt syn på livet, som jag skrev är det bara en tanke som slog mig men naturligtvis kommer det aldrig bli så, ja faktum är att jag vet att mitt ex skulle vilja att allt skulle bli bra igen mellan oss men själv tror jag inte det skulle funka just för att jag är kär och det är inte i henne, dock är jag en sentimental idiot som arbetar på att komma över 17 års minnen som stundtals var fina och som aldrig kommer igen men att gå tillbaka bara för minnena vore att lura sig själv och alla andra.

Efter en så pass lång relation så kommer sorgen förr eller senare. Iom att det var du som träffade en annan och fick dig att lämna så betydde det att du, när du ville skiljas att du hade ett mentalt försprång och redan hade funderat igen om vad det skulle innebära för dig och er relation. Det du underskattar är vad du utsatte ditt ex för. En sån dumpning är inte att leka med. Att hon stod upp på benen genom processen (om hon nu gjorde det) så är det ju ett under, även om varningssignalerna har kommit under åren innan att det kanske svajade. Det mest osexiga om man lämnar är ju om exet som man dumpade kommer krälande tillbaka.  det kanske hon fattar och dels ignorerar dig för att du ska komma krälande tillbaka, men också för att hon fullt ut hatar dig för det du gjort mot henne och familjen. Du ska nog vara glad om ni kan ha en vettig relation för barnens skull. Vad gäller din dumpning så får du inte glömma att du var förälskad i din nya, det gjorde att du hade styrkan att lämna istället för att ni tillsammans hade tagit tag i era problem för flera år sedan. Som sagt, hon fick sin sorg och en fet mental käftsmäll direkt och brutalt medan din käftsmäll kommer nu även om den ett tag var inlindad i små rosa moln med den nya. MEN, man kan inte rå för om man blir förälskad i någon annan. Att du blev det hade sina orsaker och skäl. Jag tror att du ska försöka låta bli att skuldbelägga dig själv, men som att du bor kvar i huset så kommer du ju alltid att bli påmind om ditt ex och det liv som ni en gång när ni var kära köpte och såg er eviga framtid tillsammans i. Du ska nog låta situationen lugna ner sig och det kommer att bli bättre. Jag tror att du behöver jobba med dig själv och fokusera på att sina barn och dina andra nära och kära ska må bra i din närhet. Du kommer att bearbeta detta, antingen ensam eller med ditt ex, ensam så tar det väl lite längre tid, men gör dig själv en tjänst och skuldbelägg inte dig själv. Ni var två i ert förra förhållande och ni var egentligen båda skyldiga varandra att hålla liv i den relationen vilket ni uppenbarligen inte lyckades med. Med den dumpningen så ska du nog räkna med att hon inte vill ha med dig att göra. Så take a "chill pill" och låt det ta sin tid och vårda ditt nuvarande förhållande om du inte vill kännas hur det är att bli dumpad, om än inte så brutalt som du dumpade ditt ex.

Ciao  

Om jag vore du skulle jag sälja bostaden och flytta till nytt (om det går). Sen skulle jag söka professionell hjälp. Du kommer som flera skrivit ha det tufft en tid framöver och du behöver verktyg som kan hjälpa dig när det är som värst.
  

Hej! Jag lämnade min man efter mycket lång betänketid plus parterapi och egen terapi. Det var ändå mycket svårt för mig känslomässigt. Ramlade ner i ett svart hål. Har haft svårt att helt släppa relation till mitt ex. Det har gått i steg. Även fast jag absolut inte vill leva med honom igen.

För mig hjälper det att prata med psykolog. Det ger en bekräftelse och förklaring till alla svåra känslor. Finns liksom ingen annan som orkar lyssna på alla problem och funderingar och som kan ge ett vettigt svar.

Men det du känner är nog normalt annars. Du sörjer väl ditt äktenskap och det som varit med ditt ex

Samt kanske att ni inte fick ett 'bra' avslut?

Blir tagen av att läsa ditt inlägg - för dina känslor liknar mina till stor del. Har också lämnat en relation efter mååånga år, och har hamnat i ett bottenlöst hål av sorg. Skrivit här några gånger, men orkar inte ta alla kommentarer kring att man får skylla sig själv när man lämnar utan rätt anledning (våld eller otrohet från partnern). Jag har inget svar till dig, men funderar själv på att söka hjälp/terapi efter sommaren. Flera års försök, ältande och gråt har tärt så mycket - att när separationen skedde fanns inte kraft kvar att få till ett bra avslut. Jag är den onda boven och jag har inte kraften att hjälpa mitt ex. Alltså lever vi i ett vakum som varken leder framåt eller bakåt. 

Den krossade kärnfamiljen kan aldrig återskapas i annan tappning. Och även om jag försöker backa tillbaka så kommer det aldrig att bli bra. Mitt ex är en bra person som jag verkligen älskar. Men är inte en person som jag vill umgås med dagarna i ända (olika intressen, olika sätt att vilja sköta hemmet, oförmåga att kunna prata om personliga/känsliga/intressanta saker) och vill inte vara intim med. Om mina orsaker är "nog" eller om jag skulle bitit ihop och nöjt mig kommer jag aldrig få svar på....

Förut var jag olycklig i en familj, nu är jag olycklig i en splittrad familj. 

Mina tankar är ändå: 
- Man gör så gott man kan i varje givet ögonblick (det man förmår just då).
- Man er inte hela pusslet från början, så efterkloka kommentarer är jävligt lätta för andra att komma med.
- Det är sällan en persons fel att en relation inte fungerar.
- Alla är inte gjorda för varandra. Passade man ihop i sena tonåren så kanske man inte passar ihop i medelåldern....
- Det går inte backa bandet, man måste göra det bästa utifrån hur det är just nu (just detta är det jag själv har svårast med - ältar och fantiserar om hur jag skulle gjort annorlunda).

Hoppas att du hittar kraft att återfå glädjen. Och hoppas att du kan prata öppet med din nuvarande partner. För är det något jag tror kan rädda en relation så är det förmågan att prata med varandra!

Detta är så välformulerat så att jag blir tagen, precis så känns det och tycker att du är spot on.
Har iaf tagit mig i kragen och gått till en Psykolog, kan inte direkt säga att jag mår bättre men en del av svaren jag fick där överraskade mig, spontant känner jag att jag på ngt sätt som du skriver älskar min Fd. men när vi träffas och det oftast vid hämtning eller lämning av barnen känner jag bara som du skriver att jag inte skulle vilja vara intim eller på ngt sätt försöka igen för jag tror helt enkelt inte på det och just den motsatta känslan av att ena delen av mig älskar medans den andra bara vill lämna det som var och i mitten finns all sorg över att man sårat barnen och splittrat kärnfamiljen gör mig konfunderad.
Tack för att du delade med dig.