Sorg efter skilsmässa
Något händer med mig, vet ej vad, går ej att kontrollera, kommer från ingenstans och känns som det äter upp mig inifrån.......
Efter 17 år och 2st småbarn tog jag det jobbiga beslutet att skilja mig från min fru runt nyår, vi hade det bra i vardagen med ekonomi,jobb etc men kände sista åren att det saknades passion och vi verkade leva våra liv tillsammans men ändå åtskilt, min ex fru är en underbar person, varm, kärleksfull, vacker men ändå gick jag sista åren och tänkte på hur det skulle vara att leva med ngn annan, och så blev det till slut, träffade en ny kvinna som enligt mitt tycke hade allt som tilltalade mig och vi blev ett par strax efter, att medd min fru att jag ville skiljas med allt vad det innebar var mitt livs värsta samtal, även när barnen skulle få veta...trodde jag skulle dö när jag såg deras reaktion men vad hade jag väntat mig...
Idag drygt ett halvår efter har min exfru skaffat ny bostad och hon är utköpt ur vårt gemensamma hus, barnen har tagit till sig sin bonusmamma fullt ut och vice versa och i min nya relation känns det mesta bra på alla sätt och vis..
Men..sista månaderna har minnena från förr jagat mig som spöken och jag blir inte av med dom, när jag sitter ensam i vårat gemensamma hus (jag och min nya är särbo då jag inte vill flytta ihop ännu) så känner jag bar en stor jädra sorg över att detta hände oss och följen blev som den blev, fastän jag försöker slå bort tankarna så omfamnar dom mig nästan som ett slags straff över att jag initierade detta, det är nästan som huset tycker synd om att vara så tomt, jag har barnen så ofta jag kan och då känns det bättre om inte helt bra men bättre iaf, jag valde att behålla huset just för att barnen inte skulle dras upp med rötterna från sitt hem där dom växt upp och har sin trygghet, barnen mår idag bra och det känns iaf väldigt bra men problemet verkar ligga hos mig som sent omsider verkar ha vaknat upp och insett vad som hänt trots att jag har en ny kvinna som vill leva resten av sitt liv med mig.
Jag och min exfru hade svårt att prata om känsliga saker som rörde oss båda, svårast var det att prata om sex och samlevnad, jag ville mer men hon förträngde vilket gjorde att jag mer och mer gled bort, när skilsmässan var ett faktum frågade hon varför jag inte flaggat att jag mådde dåligt vilket jag naturligtvis hade gjort när jag försökt att prata med henne otaligt många ggr, hon frågade även varför jag inte sagt eller visat ngt så att vi kunde gå i terapi och det kan jag ångra bittert, jag hade aldrig kunna falla ngn ny om allt hade känts rätt, är inte en sådan person helt enkelt.
Jag kan känna idag att vi inte fått ett riktigt avslut, inte en enda gång har hon sagt att hon ville att det skulle bli vi igen, jag har sagt att om det var hon som träffade ngn ny så hade jag gjort allt för att visa min kärlek och försöka få tillbaka henne, stundtals har hon varit mkt ledsen och jag har försökt att närma mig och prata med henne men hon är så tillknäppt och jag når henne bara inte och detta är just en anledning till att jag tillät mig att falla för ngn annan som kommunicerar med mig på alla plan.
Allt detta påverkar mig på ett negativt sätt och jag har märkt att jag drar mig undan och även från min nya kärlek, avsaknaden av ett riktigt avslut och minerna som plågar mig dagligen gör att det är svårt att tillåta att känna sig lycklig.
Funderar på att gå till en Psykolog men har svårt att se att det skulle vara en lösning, möjligen skulle det fungera som en värktablett.
Tror inte att jag är ensam dock att känna såhär, att tro att bara för man är den som lämnar så skulle saker och ting kännas bättre är en villfarelse, det är iaf vad jag tror, ni som upplever liknade, hur har ni hanterat det? hur har ni kommit vidare?
Tack