• Anonym (kvinna)

    Sorg efter skilsmässa

    Tja - för de flesta är det en jäkla sorg att gå igenom en skilsmässa! Det är den enkla sanningen! Man kommer inte undan sorgearbetet vare sig man är den som tog 1a steget eller inte. I en längre relation så har skilsmässan oftast varit "på gång" under några år före en av parterna tar steget till att faktiskt bryta upp! Så vare sig det var du eller din fru som lämnade relationen först (känslomässigt) så är det nu ett faktum att ni idag är skilda och ni får ta itu med sorgearbetet på var sitt håll! Att skiljas känns, men man kan inte ha kakan kvar och äta den samtidigt! Man blir ett par av en anledning, man blir förälder av en anledning och man bryter upp av en anledning - livet händer, saker sker, det betyder inte att man nödvändigtvis gjort fel, oftast gör man så gott man kan!

    Var empatisk mot dig själv, var empatisk mot dina val och var empatisk mot din familj - vi är alla bara vanliga människor som gör så gott vi kan! 

  • Anonym (kvinna)

    ... ursäkta - ser att jag inte eg svarat på din frågeställning! Det är svårt när man inte ser inlägget samtidigt som man kommenterar.... Jo, jag tänker så här - du har fattat ett beslut att lämna, då är det det du ska göra - dvs lämna! Lämna spekulationer om ditten och datten gällande en annan människa - du styr bara över dig själv och ditt liv. I min skilsmässa så bestämde jag mig för att det som skulle styra mina val var tankarna gällande hur mitt "nya" liv skulle formas! Att jag själv kunde ta kontrollen över mitt liv och göra det så bra som möjligt. Att inte hänga upp mig på xmaken var ett medvetet val, för att inte bli knasig - bryt ihop och kom igen, enskilt! Let bygones be bygones - det tar tid, men det måste få ta tid! Visst fasen gör det ont, men thats life! Hur vill du att ditt liv ska se ut? Fokusera på det - och låt tankarna på xet blåsa vidare, du är inte i hennes liv längre mer än som barnens far - gilla läget! Hur skapar du ditt eget liv härifrån och framåt?? Enda frågan du behöver.

  • Anonym (kvinna)
    TTMoon skrev 2017-07-20 06:57:38 följande:
    Jag försöker tänka på det positiva men 17 år är en lång tid och att försöka anpassa sig till det nya även om det känns rätt är det inte lätt, jag rannsakar mig själv dagligen för att jag krossade mitt Äktenskap samt min familj i en enda stor explosion, det stämmer som du skriver att det hade grott ngr år men det känns inte lättare för det, jag träffade en ny och blev kär men har insett att jag på ngt sätt som jag inte kan förklara fortfarande älskar min fru, detta är iaf vad jag försöker komma underfund med men vet samtidigt att det aldrig kommer bli vi två som ett par igen, jag tänker inte skylla på ngn för det kan likagärna varit jag som gjorde att min exfru blev tillknäppt men såhär idag kan jag känna att jag skulle dragit i handbromsen och gjort allt för att rädda äktenskapet istället för att ge mig in i ett nytt förhållande trots att det känns rätt, låter märkligt men så är det och det kan jag hata mig själv för, jag hoppas att det blir bra för alla i slutändan men det finns kanske inga genvägar utan det får ta den tid det tar, nu är iaf saker o ting som dom är och man inte dra tillbaka klockan, jag tycker inte på ngt sätt synd om mig själv men det är känslorna som nu i efterhand dyker upp som jag försöker förstå och bearbeta, i många år var vi ett par i ur och skur och nu är kontakten nästan obefintlig fastän jag skulle vilja finnas där för henne när hon mår dåligt.
    Hon var och är mitt livs kärlek även om jag inte var med i matchen på ett känslomässigt plan och jag hatar mig själv för vad jag utsatt henne för samt även barnen men jag kunde inte kontrollera mina känslor när jag väl träffade min nuvarande kärlek.Det är väl som dom säger, man saknar inte kon förrän båset är tomt, jag ser ett hem utan en komplett familj och det plågar skiten ur mig.
    Håller väldigt mycket med signaturen "Sviken" - och sympatiserar med det signaturen beskriver - dvs  bl.a. nödvändigheten att ta avstånd från xfrun ett tag, omstrukturera miljön om det behövs, inte följa på sociala medier osv osv - för att möjliggöra sorgearbete och läkning (kortfattat, du har ju själv läst inläggen :) ). Ett sår man ständigt gräver i läker inte och det är ok att fortsätta älska en människa som man levt med under lång tid och har barn med - även om tiden man kunde leva ihop har passerat. Det är ju detta som är det svåra med en separation från den man skapat familj med! I det svarta så kan man ändå ta sig tid att vara tacksam för de lärdomar man nu får möjlighet att ta till sig, du har ju redan reflekterat mer under denna tid än du kanske gjort de senaste decenniet! Menar detta på ett vänligt sätt. :)  Keep it up! 
Svar på tråden Sorg efter skilsmässa