Anonym (anette)

Äldre 20 Jul 08:55

23 svar

Fråga till er "äldre" som aldrig fick några barn...

Jag är väldigt orolig över min framtid. Jag kan inte få barn, varken biologiskt eller genom adoption/familjehem. Orsaken till detta är dock inte relevant för tråden. När man är inne i en kris av detta slag så är det ofta svårt att se klart. Barnönskan tar över allt, och man känner sig så säker på att ens liv är förstört och aldrig kan bli bra igen. Jag och min kille har dessutom gjort slut, och det gör att min självkänsla är på botten eftersom jag känner att jag inte direkt är eftertraktad på singelmarknaden när jag inte kan få barn. Inte många killar vill kanske ha en infertil kvinna i denna fasen av livet? Hur hanterar man känslan av att vara oönskad av andra på det sättet? Hoppas ingen känner sig kränkt av dessa tankar, menar inte att det absolut är på detta sättet utan det är mer att mina tankar låst sig kring det, just för jag inte kan se klart just nu.

Det jag är intresserad av är att höra från er som har lite mer livserfarenhet och kan se tillbaka på hur livet faktiskt blev för er utan barn. Oavsett om det var självvalt eller oönskat. Känner ni att ert liv blivit ensamt? Känner ni att ni saknar något? Eller är ni nöjda med hur det blev? Har ni hittat annat att fylla livet med som inte känns som ett "tröstpris"? Hur resonerar ni kring barnfrågan med facit i hand? Har det påverkat era relationer till partners, vänner, övrig familj?

Vill tydliggöra att jag INTE vill ha några förslag på hur jag ska kunna ha barn i mitt liv på andra sätt. Såna kommentarer är oftast välmenande men för någon som redan gått genom allt det och av olika skäl kommit fram till att dörren är stängd, då vill man inte att andra försöker ge en mer hopp kring en fråga som man istället behöver bearbeta och lägga bakom sig. Så hoppas att ni respekterar mitt önskemål.

Fjäril kär

Äldre 20 Jul 09:25

#1

Det finns många män som inte vill ha barn så självklart kan du leva ett fullgott liv ändå i en parrelation.

Min bror och hans fru fick ofrivilligt avstå barn pga hälsoskäl hos frun. De har istället fyllt sitt liv med meningsfulla intressen och gått all in på den fronten. Efter 26 års äktenskap saknar de inte barn och det är inte längre en sorg. De kan idag skämta om saken.

Anonym (r)

Äldre 20 Jul 09:34

#2

Anonym (anette) skrev 2017-07-20 08:55:05 följande:

Jag är väldigt orolig över min framtid. Jag kan inte få barn, varken biologiskt eller genom adoption/familjehem. Orsaken till detta är dock inte relevant för tråden. När man är inne i en kris av detta slag så är det ofta svårt att se klart. Barnönskan tar över allt, och man känner sig så säker på att ens liv är förstört och aldrig kan bli bra igen. Jag och min kille har dessutom gjort slut, och det gör att min självkänsla är på botten eftersom jag känner att jag inte direkt är eftertraktad på singelmarknaden när jag inte kan få barn. Inte många killar vill kanske ha en infertil kvinna i denna fasen av livet? Hur hanterar man känslan av att vara oönskad av andra på det sättet? Hoppas ingen känner sig kränkt av dessa tankar, menar inte att det absolut är på detta sättet utan det är mer att mina tankar låst sig kring det, just för jag inte kan se klart just nu.

Det jag är intresserad av är att höra från er som har lite mer livserfarenhet och kan se tillbaka på hur livet faktiskt blev för er utan barn. Oavsett om det var självvalt eller oönskat. Känner ni att ert liv blivit ensamt? Känner ni att ni saknar något? Eller är ni nöjda med hur det blev? Har ni hittat annat att fylla livet med som inte känns som ett "tröstpris"? Hur resonerar ni kring barnfrågan med facit i hand? Har det påverkat era relationer till partners, vänner, övrig familj?

Vill tydliggöra att jag INTE vill ha några förslag på hur jag ska kunna ha barn i mitt liv på andra sätt. Såna kommentarer är oftast välmenande men för någon som redan gått genom allt det och av olika skäl kommit fram till att dörren är stängd, då vill man inte att andra försöker ge en mer hopp kring en fråga som man istället behöver bearbeta och lägga bakom sig. Så hoppas att ni respekterar mitt önskemål.

För det första: det finns många män som inte vill ha barn, alternativt inte vill ha fler barn, så dina tankar om att det kommer vara omöjligt att hitta någon kan du lägga bort.

Egentligen borde din fråga omformuleras till: "Ni som inte fick er livsdröm uppfylld, hur känner ni?". För jag, som frivilligt barnlös - men med en annan dröm, som aldrig kommer att uppfyllas, känner jag mycket igen mig i din fråga och dina tankar om framtiden. Ibland verkar det som om vissa ofrivilligt barnlösa (jag menar nu inte att du är sådan, jag bara kom att tänka på det) tror att om man är frivilligt barnlös, alternativt har barn, kan man inte sörja något annat lika djupt. Många går runt med krossade drömmar, det kan vara bra att inse.

Men visst är det så att barnnormen är extremt stark, speciellt om man själv inte uppfyller den, eftersom man ständigt blir påmind om den.

Anonym (Kenneth)

Äldre 20 Jul 10:06

#3

Som kille upplever jag att det är betydligt fler killar som inte vill ha barn än tjejer.

Jag har svårt att hitta tjejer som inte vill/kan få barn.

Min röriga barndom gjorde att jag tidigt avstod från barn och när jag blev tillräckligt gammal steriliserade jag mig.

Periodvis jobbar jag utomlands och trivs med det och skulle jag hitta en tjej att leva med vore mitt liv komplett.

Kjell2

Äldre 20 Jul 10:15

#4

Klart vi saknar egna barn men vi har fyllt livet med annat. Jobb, fritidsintressen, välgörenhet, resor mm. Sen lånar vi lite barn då och då.

Anonym (Singelkillar..)

Äldre 20 Jul 11:54

#5

Nu är inte jag i samma situation men jag har lite input kring "singelmarknaden" där jag inte tror du behöver oroa dig så mycket. Jag har själv dumpat två killar för att de antingen inte ville ha barn eller ville ha det någon gång i en avlägsen framtid.

Hur det skulle gå till när den ena tänkte sig barn om sisådär 15 år vet jag inte för jag skulle ha varit närmare 50 då (honom dumpade jag lika mycket för att han var så korkad). Men den andra killen var en skärpt, reko snubbe som helt enkelt inte ville ha barn och som säkert hade blivit lättad om han träffat någon som du.

Tänk också på att när man börjar komma upp i 35+ åldern så finns många frånskilda med barn som inte är så sugna på att börja om på ny kula med fler barn men som ändå vill ha en partner.

Anonym (anette) Trådstartaren

Äldre 20 Jul 12:29

#6

Anonym (r) skrev 2017-07-20 09:34:52 följande:

För det första: det finns många män som inte vill ha barn, alternativt inte vill ha fler barn, så dina tankar om att det kommer vara omöjligt att hitta någon kan du lägga bort.

Egentligen borde din fråga omformuleras till: "Ni som inte fick er livsdröm uppfylld, hur känner ni?". För jag, som frivilligt barnlös - men med en annan dröm, som aldrig kommer att uppfyllas, känner jag mycket igen mig i din fråga och dina tankar om framtiden. Ibland verkar det som om vissa ofrivilligt barnlösa (jag menar nu inte att du är sådan, jag bara kom att tänka på det) tror att om man är frivilligt barnlös, alternativt har barn, kan man inte sörja något annat lika djupt. Många går runt med krossade drömmar, det kan vara bra att inse.

Men visst är det så att barnnormen är extremt stark, speciellt om man själv inte uppfyller den, eftersom man ständigt blir påmind om den.

Det har du såklart rätt till. Det finns många saker man kan sörja i livet, många drömmar som inte blir uppfyllda. Men egentligen tänker jag inte att det bara är sorgen som jag undrar över, utan jag är även nyfiken på de som aldrig velat ha barn. Jag trivs på många sätt med att vara "fri". Jag kan sova länge på morgonen, jag kan gå ut och träna när jag vill, resa vart jag vill osv. Jag behöver inte ta hänsyn till någon annan. Och det är trevligt för stunden. Men jag är rädd att det ska kännas otillräckligt i framtiden. Livet är trots allt långt. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag är rädd för att känna mig ensam, inte känna någon mening. Rädd att livet som gammal kommer bli väldigt svårt, inga anhöriga kvar som kommer hälsa på en och bry sig när man dör osv.

Anonym (anette) Trådstartaren

Äldre 20 Jul 12:33

#7

Anonym (Kenneth) skrev 2017-07-20 10:06:29 följande:

Som kille upplever jag att det är betydligt fler killar som inte vill ha barn än tjejer.

Jag har svårt att hitta tjejer som inte vill/kan få barn.

Min röriga barndom gjorde att jag tidigt avstod från barn och när jag blev tillräckligt gammal steriliserade jag mig.

Periodvis jobbar jag utomlands och trivs med det och skulle jag hitta en tjej att leva med vore mitt liv komplett.

Känns bra att höra att flera här verkar tro att det ändå finns "många" killar som kan tänka sig att träffa en tjej som inte kan få barn. När jag dejtat eller haft relationer så har det varit med killar som inte velat ha barn nu, men som kanske kan tänka sig det i framtiden.Men då långt fram, så jag hade ändå varit alldeles för gammal då.

För mig är detta som en stor hemlighet, en skam som jag inte vågar berätta om när jag dejtar. Frågar ibland lite löst kring tankar på familj i framtiden osv. Om killen då säger att han vill ha barn (vilket de alltid gjort) så brukar jag sluta träffa honom direkt utan att berätta om min problematik. Det känns som att den grejen raderar alla andra bra sidor som man har att erbjuda. Så det känns hoppfullt att det inte bara finns såna killar där ute.

nevermind

Äldre 20 Jul 12:34

#8

Jag är lyckligt barnfri. Visserligen bara 33 år men ändå... Mitt liv är underbart. Känner mig inte ett dugg ensam men kanske hade gjort det om jag inte hade haft föräldrar, syskon och syskonbarn med flera. Har en stor familj och vi är väldigt tighta.

Min vän är ofrivilligt barnlös. Hon har skrivit en lista med annat bra i livet. Särskilt sånt som blir krångligare med barn. Hon har skrivit ner alla fördelar helt enkelt, och andra glädjeämnen i livet.

Anonym (r)

Äldre 20 Jul 14:04

#9

Anonym (anette) skrev 2017-07-20 12:29:05 följande:

Det har du såklart rätt till. Det finns många saker man kan sörja i livet, många drömmar som inte blir uppfyllda. Men egentligen tänker jag inte att det bara är sorgen som jag undrar över, utan jag är även nyfiken på de som aldrig velat ha barn. Jag trivs på många sätt med att vara "fri". Jag kan sova länge på morgonen, jag kan gå ut och träna när jag vill, resa vart jag vill osv. Jag behöver inte ta hänsyn till någon annan. Och det är trevligt för stunden. Men jag är rädd att det ska kännas otillräckligt i framtiden. Livet är trots allt långt. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag är rädd för att känna mig ensam, inte känna någon mening. Rädd att livet som gammal kommer bli väldigt svårt, inga anhöriga kvar som kommer hälsa på en och bry sig när man dör osv.

Ja, argument om hur ensam man ska bli som gammal hör man ju ofta. Jag tänker såhär... För det första vet vi inte alls om vi blir gamla. För det andra har vi ingen aning om hur världen ser ut när vi är gamla (själv är jag väldigt pessimistisk angående klimathotet, vilket gör att jag har svårt att förstå varför man vill sätta barn till världen). För det tredje är det under en del av livet troligen _lättare_ att som barnlös skapa värdefulla relationer med andra människor (eftersom man inte har barn som tar tid). Jag tror helt enkelt att det är dumt att se på hur människor som är gamla idag har det, och extrapolera till hur det blir när vi är gamla. Dessutom: de flesta gamla som är ensamma idag har barn, som sällan hälsar på. Är det roligare att få ett besök om året än att aldrig få det? Som vuxen kan man dessutom vara en värdefull resurs för barn i sin omgivning, just för att man inte har egna. Jag vet till exempel att jag inte hade varit en så bra moster som jag är idag, om jag hade haft egna barn.

Men absolut - att skaffa barn är ett "lätt" sätt för många att uppleva någon slags mening i livet. Det betyder inte att man inte kan ha ett meningsfullt liv ändå. Men man måste skapa sin mening själv.

Anonym (r)

Äldre 20 Jul 14:10

#10

Anonym (anette) skrev 2017-07-20 12:33:47 följande:

Känns bra att höra att flera här verkar tro att det ändå finns "många" killar som kan tänka sig att träffa en tjej som inte kan få barn. När jag dejtat eller haft relationer så har det varit med killar som inte velat ha barn nu, men som kanske kan tänka sig det i framtiden.Men då långt fram, så jag hade ändå varit alldeles för gammal då.

För mig är detta som en stor hemlighet, en skam som jag inte vågar berätta om när jag dejtar. Frågar ibland lite löst kring tankar på familj i framtiden osv. Om killen då säger att han vill ha barn (vilket de alltid gjort) så brukar jag sluta träffa honom direkt utan att berätta om min problematik. Det känns som att den grejen raderar alla andra bra sidor som man har att erbjuda. Så det känns hoppfullt att det inte bara finns såna killar där ute.

Jag tror att du kanske inte ska vara så snabb att sålla bort män som säger att de vill ha barn. Min erfarenhet är att många män inte funderat särskilt mycket på frågan överhuvudtaget. De har ju inte direkt samma press som kvinnor på att bestämma sig... När jag träffade min sambo och efter ett tag började diskutera såna frågor visade det sig att barn var något han hade tagit för givet, men mer som något ofrånkomligt än något han faktiskt ville ha. Det finns förstås män som verkligen vill ha barn, men det finns definitivt män som säger "ja, det vill jag nog ha, någon gång i framtiden..." som mest säger det för att det förväntas av dem.

Fråga till er "äldre" som aldrig fick några barn...

INNEHÅLL