Varför ska jag som far/morförälder alltid förväntas ställa upp?

Jag?

Vi träffades som jag tidigare skrivit då och då. Bodde inte på samma ort som mina föräldrar kom ifrån.

Och inte för att jag vet vad mina minnen av far-morföräldrar kan ge dig att läsa, men visst, varsågod:

Jag minns tex hur vi, när jag var barn, umgicks med föräldrar och mor-farföräldrar. Middagar då de vuxna satt och pratade och vi barn sprang fram och tillbaka mellan våra lekar och deras prat. Vi gick i skogen, tre generationer, och letade svamp. Jag hjälpte farmor lösa korsord medan min pappa stekte pannkakor. Jag körde morfars rullstol på promenad mm. Jag brevväxlade med morfar och pratade i telefon ibland med farmor och farfar. Jag samlade på frimärkena från vykorten de skickade när de var ute och reste.

Jag kan inte minnas att de någon gång var barnvakt, men de var genuint intresserade av det jag berättade om och de delade gärna sina tankar med mig.

När jag som vuxen flyttade närmare platsen där de bodde kunde jag åka över och hälsa på, fika med dem, hjälpa till med handling, fönstertvätt mm. Vi sågs alltså inte jätteofta under min barndom, men de betydde mycket för mig.

Naturligtvis har jag många fler minnen än såhär, men du får nöja dig med ett litet axplock.

Men du, bara för att du ska inse hur befängt det blir att göra sig till tolk för någon du inte känner har jag gjort en variant på ditt brev från ett barn vars förälder är du.

Hej!

Jag är barn till "narcissist". Jag vet att jag är i vägen. Jag vet att jag är jobbig och tar upp min förälders tid. Jag vet att min förälder inte vill vara med mig och mormor utan hellre gör andra saker. Jag skulle så gärna vilja göra roliga saker med min förälder tillsammans med min mormor, och visst har vi gjort det ett par gånger, men jag känner på mig att min förälder ser det mer som en plikt, och inte ett nöje. Jag är bara ett litet barn, jag har inte ordets förmåga än, men jag har känslans, och jag känner mig oönskad av min förälder.

Jag önskar så att min föräldrar inte drog som en avlöning så fort vi kom till mormor utan att vi kunde umgås hela familjen men jag känner på mig att de inte vill, jag känner mig i vägen och de har så bråttom att få "egentid" utan mig och det är därför som mormor förväntas ställa upp. Men jag är så liten, jag kan inte riktigt säga det än, det enda sättet jag kan säga det på är att vara ?jobbig?, vilket troligtvis gör att mormor kommer att få sitta barnvakt ännu mer.

De säger att de längtat efter barn som ett bevis på deras kärlek, men jag känner mig oälskad som skall lämnas bort så fort jag kommer till mormor.

Åren går fort, imorgon är jag en tonåring, och mormor behöver inte sitta barnvakt längre, kommer jag att få en femhundring till pizza då varje gång mina föräldrar drar på egentid?

Och ganska snart är jag själv mamma, med egna barn, som förhoppningsvis får egna barn, mina barnbarn. De finns inte än, men jag ser redan fram emot att få träffa dem, att vara med dem, busa och umgås. Jag hoppas verkligen att mina barn kommer att vilja umgås över generationsgränserna med både mig och sina barn istället för att alltid lämna barnen som min förälder narcissist gör. Något jag har lärt mig är att jag vill uppfostra mina barn så att de inte blir som min förälder var mot mig.

Narcissists barn

Så, tycker du själv att det känns bra? Den som vill tolka din ståndpunkt att far-/morföräldrar och barnbarn måste träffas utan barnens föräldrar för att bygga viktiga relationer kan ju lägga de här orden i ditt barns mun (om du är förälder) och "bara föra ett oskyldigt barns talan"

När jag var liten var det aldrig några problem med att mor och farföräldrar ställde upp som barnvakt till oss ungar. Nu när jag själv fått barn så får man mer eller mindre boka tid månader i förväg för att ev kunna få barnvakt några timmar.

Den dagen mina egna barnbarn väl börjar använda så kommer jag att ställa upp så ofta barnen vill att jag ska passa deras små troll

Älskade den tiden och kunskaperna jag fick som liten av bl a min farmor. Sörjer lite att mina barn inte får tiden och lärdomar av våra föräldrar som gärna nyttjade sina föräldrar. Och tänker inte bli som dem.

tja, folk läser väl vad de vill ta in för att ha något att gnälla över.
Hoppsan fan vad jobbigt det var att ha 2-3 småungar mammaaaaa hjälp!!!!!!, ta ansvar och umgås med dina barnbarn jag vill ha ledigt!!!.
Vinet var ett exempel, hon bor själv och har bara ansvar över sej själv och sitt jobb.

De första inläggen:

Hej på dig lilla amatörförfattare!
Kul att du tog dig tid att förgylla min tråd som jag faktiskt hade glömt.

Jag fick syn på den i går kväll när jag var barnvakt åt ett av barnbarnen, satt och slösurfade efter att den lilla somnat och jag inväntade min son med hustru,

Så, nej mitt barnbarn är du inte. Mina barnbarn är nämligen inte i vägen. Jag ger dem av min tid, när det passar in i mitt schema. När jag inte jobbar, vilar, umgås med vänner eller något annat som jag planerat in i mitt singelliv. Wow, ja du läste rätt! MITT singelliv, som jag personligen styr över. Surt va? 

Mina barnbarn är små förstår du, de "gör" inte saker, de förstår inte att man kan planera saker på tu man hand. Och det behöver man inte göra heller, det går alldeles utmärkt att umgås tillsammans allihop. 
Hade du dessutom bemödat dig att läsa vad jag skrivit så hade du vetat varför jag helst inte är barnvakt. Det tänker jag inte upprepa, det känns som meningslöst då din lilla novell redan är klar. 
Det är tur att andra har bättre läsförståelse än du.

Vem är förresten "de" som säger det där med efterrätten? Och vem är du att klistra på mig vidriga åsikter som jag inte har? Vet du vad empati är? Vet du hur det känns när axlarna värker som att det sitter taggtråd i musklerna? Vet du hur det känns att ringa sig sjuk, förlora pengar, sätta kollegor i skiten för att ta hand om ban för att deras föräldrar vill göra annat? Nej, jag tror inte att du vet det. Och nu skrev jag mer information är jag tänkte men det skit samma.

Jag tror att du är en bitter ung, ensamstående morsa. Bitter och övergiven. Och här såg du chansen att skriva det som du inte vågar säga till din egen mor. Din mor som har ett eget liv och vägrar låta sig utnyttjas så att du ska få komma ut och roa dig. Det skulle du tänkt på innan du skaffade barn.

Mitt råd till dig är att verkligen få din unge att förstå att inte ta den äldre generationen som en given barnvakt. 
Vi hyfsat unga mor- och farföräldrar har ett aktivt liv. Vi arbetar ofta heltid och vill ägna vår fritid åt det vi önskar. Ibland inkluderar det barn och barnbarn, ibland inte. Och alltid på våra villkor. Vi tog hand om er när ni var små, nu får ni ta hand om era små.
Det måste man acceptera.

De äldre mor- och farföräldrarna som gått i pension kanske orkar mer, om de är pigga. En del är redan uppe i 75 -80 år ålder när barnbarnen är små. Då kanske man inte orkar. Då kanske fysiken säger nej. Det måste man också acceptera.

Du, som min son eller dotter, har ingen som helst rätt att kräva något av mig när det kommer till din familj. Du kan ha förmånen att få min tid men kom inte med några krav som du inte äger rätten till.

Till sist vill jag bara informera om att du inte är en vidare skicklig skribent, visst går budskapet fram men det är rätt illa skrivet. 

Bättre lycka nästa gång, både med producerad text och skiclighet i ironi.

Hej!

Tack för att du tog dig tid att sammanställa mina kommentarer!

Ser inte mina antagonister nu att min vilja finns men inte alltid min förmåga, ja då kommer de aldrig att göra det.
Dagen egoföräldrar upphör aldrig att förvåna mig.

Hej,

 

Jag är TS barnbarn som nu har vuxit upp, och jag råkade hitta denna tråd. Det gör ont att läsa att jag orsakade min farmor sådan smärta när jag var liten, att hon var tvungen att sjukskriva sig pga mig, att hon förlorade pengar pga mig. Jag önskar verkligen att det inte var så, det kan inte vara ett kul minne hon har över mig som liten. Jag är heller inte så glad över att min pappa bad henne att sitta barnvakt, förstod han inte vilken smärta det orsakade henne, vilket företag det var för henne att sitta barnvakt och att hon egentligen inte ville? Varför förstod han inte, det var hans egen mamma det handlade om, mamman som har uppfostrat honom? Farmor ger själv rådet att ?verkligen få din unge att förstå att inte ta den äldre generationen som en given barnvakt,? men hon lever knappast som hon lär, tydligen har hon inte uppfostrat sin son, min förälder, att förstå detta?och för det fick jag betala priset.

Hej,

 

Jag är TS barnbarn som nu har vuxit upp, och jag råkade hitta denna tråd. Det gör ont att läsa att jag orsakade min farmor sådan smärta när jag var liten, att hon var tvungen att sjukskriva sig pga mig, att hon förlorade pengar pga mig. Jag önskar verkligen att det inte var så, det kan inte vara ett kul minne hon har över mig som liten. Jag är heller inte så glad över att min pappa bad henne att sitta barnvakt, förstod han inte vilken smärta det orsakade henne, vilket företag det var för henne att sitta barnvakt och att hon egentligen inte ville? Varför förstod han inte, det var hans egen mamma det handlade om, mamman som har uppfostrat honom? Farmor ger själv rådet att ?verkligen få din unge att förstå att inte ta den äldre generationen som en given barnvakt,? men hon lever knappast som hon lär, tydligen har hon inte uppfostrat sin son, min förälder, att förstå detta?och för det fick jag betala priset.

Jag önskar dig lycka till, hoppas att du slipper värkande kroppsdelar som tar upp till en vecka att få hyfsad ordning på igen efter att du barnvaktat dina framtida barnbarn.

Ni unga verkar ha svårt att ta till er vilka konsekvenser det får för t ex mig att "ställa upp" om föräldrarna bara vill "hitta på något".

Som sagt så ställer jag upp om det verkligen kniper, t ex som att föräldrarna måste till BB när ett småsyskon ska födas. Eller ett par timmar hit och dit om de ska iväg på något planerat, men då ser jag helst att de åker efter att de lagt de små då SOM SAGT (tusen gånger) mina axlar inte orkar bära omkring eller, ännu värre, lyfta de små från golvet. Men jag tror inte att du ens kan sätta dig in i hur det känns.

Ung är jag inte och kroppen gör sig påmind ofta med värk och krämpor men inte fan låter jag det styra mitt liv eller att jag gnäller om det! Min farmor levde med cancer i flera år, behandling och mediciner. Hon tog ofta på eget initiativ oss barn ändå . Så du kanske skulle vara lite mindre gnällig och ta tillvara på tiden du har med att skapa en bra relation till dina barn och barnbarn. Att bara ställa upp när det kniper... Misstänker att din vänskapskrets är ganska snäv med. Vem vill umgås med en fullblodsegoist? Men du tillhör mina föräldrars generation så är inte ett dugg förvånad. Nått gick snett då

Tack för att du tog dig tid att sammanställa mina kommentarer!

Ser inte mina antagonister nu att min vilja finns men inte alltid min förmåga, ja då kommer de aldrig att göra det.
Dagen egoföräldrar upphör aldrig att förvåna mig.

Vilka har uppfostrat dem

Hej,

 

Jag är TS barnbarn som nu har vuxit upp, och jag råkade hitta denna tråd. Det gör ont att läsa att jag orsakade min farmor sådan smärta när jag var liten, att hon var tvungen att sjukskriva sig pga mig, att hon förlorade pengar pga mig. Jag önskar verkligen att det inte var så, det kan inte vara ett kul minne hon har över mig som liten. Jag är heller inte så glad över att min pappa bad henne att sitta barnvakt, förstod han inte vilken smärta det orsakade henne, vilket företag det var för henne att sitta barnvakt och att hon egentligen inte ville? Varför förstod han inte, det var hans egen mamma det handlade om, mamman som har uppfostrat honom? Farmor ger själv rådet att ?verkligen få din unge att förstå att inte ta den äldre generationen som en given barnvakt,? men hon lever knappast som hon lär, tydligen har hon inte uppfostrat sin son, min förälder, att förstå detta?och för det fick jag betala priset.

Ung är jag inte och kroppen gör sig påmind ofta med värk och krämpor men inte fan låter jag det styra mitt liv eller att jag gnäller om det! Min farmor levde med cancer i flera år, behandling och mediciner. Hon tog ofta på eget initiativ oss barn ändå . Så du kanske skulle vara lite mindre gnällig och ta tillvara på tiden du har med att skapa en bra relation till dina barn och barnbarn. Att bara ställa upp när det kniper... Misstänker att din vänskapskrets är ganska snäv med. Vem vill umgås med en fullblodsegoist? Men du tillhör mina föräldrars generation så är inte ett dugg förvånad. Nått gick snett då

Vilka har uppfostrat dem

Hej,

 

Jag är TS barnbarn som nu har vuxit upp, och jag råkade hitta denna tråd. Det gör ont att läsa att jag orsakade min farmor sådan smärta när jag var liten, att hon var tvungen att sjukskriva sig pga mig, att hon förlorade pengar pga mig. Jag önskar verkligen att det inte var så, det kan inte vara ett kul minne hon har över mig som liten. Jag är heller inte så glad över att min pappa bad henne att sitta barnvakt, förstod han inte vilken smärta det orsakade henne, vilket företag det var för henne att sitta barnvakt och att hon egentligen inte ville? Varför förstod han inte, det var hans egen mamma det handlade om, mamman som har uppfostrat honom? Farmor ger själv rådet att ?verkligen få din unge att förstå att inte ta den äldre generationen som en given barnvakt,? men hon lever knappast som hon lär, tydligen har hon inte uppfostrat sin son, min förälder, att förstå detta?och för det fick jag betala priset.

Vi gjorde (iallafall jag) misstaget att inte ta upp den frågan när ungarna växte upp. Nu är min ena väldigt förstående, den andra inte lika och påhejas ivrigt av sin äkta hälft.

Jag kan väl ändå få ge ett tips i all välmening så nästa generation mor- och farföräldrar inte behöver känns sig lika utnyttjade?

jo, det får du. Har du pratat med den andra så hon lär sig att säga ifrån?

Dagens ungar, dagens föräldrar, dagens far och morföräldrar. Det finns så mycket humor i min generation är bäst.

jo, det får du. Har du pratat med den andra så hon lär sig att säga ifrån?

Dagens ungar, dagens föräldrar, dagens far och morföräldrar. Det finns så mycket humor i min generation är bäst.

Tack för att du tog dig tid att sammanställa mina kommentarer!

Ser inte mina antagonister nu att min vilja finns men inte alltid min förmåga, ja då kommer de aldrig att göra det.
Dagen egoföräldrar upphör aldrig att förvåna mig.

Vilka har uppfostrat dem

Vi gjorde (iallafall jag) misstaget att inte ta upp den frågan när ungarna växte upp. Nu är min ena väldigt förstående, den andra inte lika och påhejas ivrigt av sin äkta hälft.

Jag kan väl ändå få ge ett tips i all välmening så nästa generation mor- och farföräldrar inte behöver känns sig lika utnyttjade?

jo, det får du. Har du pratat med den andra så hon lär sig att säga ifrån?

Dagens ungar, dagens föräldrar, dagens far och morföräldrar. Det finns så mycket humor i min generation är bäst.

Trams. Det är väl självklart att uppfostran och de uppsättningar värderingar man gett sina barn under uppväxten har stor betydelse för vilken sorts människor det blir av dem. Men med det sagt så är det naturligtvis också så att de senare utsätts för enormt stor påverkan av en rad andra människor, faktorer, upplevelser, erfarenheter och så vidare. 

Det är givetvis begränsat vilket inflytande man kan ha på vuxna människor oavsett om de råkar vara ens barn. De flesta föräldrar knatar knappast hem till vuxna människor som själva har fått barn och "lär dem säga ifrån". I de fall någon mamma tar sig för att göra så brukar det leda till minst en arg tråd på Familjeliv författad av det vuxna barnets partner som ondgör sig över hur hårt navelsträngen sitter och annat i samma stil.

Brukar din mamma berätta för dig hur du ska bete dig, vilka vanor du bör uppmuntra och vilka du bör styra undan och så vidare, KlunsSmurfen? Eller har det kanske aldrig skett någon utveckling - vare sig den är positiv eller negativ - hos dig? Du fick en uppsättning bra värderingar av mamsen och papsen och efter det har intet annat lyckats påverka dig eller göra sig hörd i ditt liv? Det verkar i mitt tycke mer än bara en smula underligt i så fall. 

1.  Det är väl självklart att uppfostran och de uppsättningar värderingar man gett sina barn under uppväxten har stor betydelse för vilken sorts människor det blir av dem.

2. Men med det sagt så är det naturligtvis också så att de senare utsätts för enormt stor påverkan av en rad andra människor, faktorer, upplevelser, erfarenheter och så vidare.

3. Det är givetvis begränsat vilket inflytande man kan ha på vuxna människor oavsett om de råkar vara ens barn

De flesta föräldrar knatar knappast hem till vuxna människor som själva har fått barn och "lär dem säga ifrån

Det där hade jag inte ställt upp på. VAB tog jag när mina ungar var sjuka, då fick jag ta inkomstbortfallet. Det kan de glömma att jag skulle göra nu, dels för ekonomin och dels för att det inte är min skyldighet och att min kropp säger nej.

Jag har som tur är inte svärdöttrar/söner som beter sig så illa.

Jo då, de vet om mina problem.

Den äldsta tar mer hänsyn till det och ber inte ofta eller om det inte är verkligen nödvändigt. Den yngre däremot har lite svårare att respektera det. Men men, tids nog ramlar nog polletten ner där också.