Vi som börjar med IVF hösten 2017
Idag (eller rättare sagt igår kväll) gick det inte längre. Bröt ihop totalt. Har känt mig väldigt positiv eller ja, iaf inte negativ. Men nu gick det inte längre.. Igår kände jag i hela kroppen att detta inte kommer funka. Bara vet det. Varför skulle det? Alla dessa hormoner man trycker i sig som man inte ens vet om det leder till ett barn.. Känner mig just nu som nån maskin som man stoppar en peng i (läs piller) och så ska jag dansa runt i ett par veckor, går det eller går det inte?
Jag pallar inte mer! Vill bara slänga all medicin i soptunnan, gräva ner mig och vakna om några veckor. Bara gråter. Grät i bilen till jobbet och sambon tyckte jag skulle stanna hemma men känner att det inte går. Varit borta en del redan iom alla läkarbesök och vi är redan kort om folk.. Jobbar i en specialgrupp på högstadiet, ungdomar med adhd och annan problematik. Nu sitter jag på kontoret och bara gråter :( Hoppas jag kan hålla min när ungarna och kollegorna snart ramlar in..
Jag tror det bästa är att acceptera att det här inte är en "spännande resa" som det ibland känns som att man ska uppleva det som och att det får kännas piss ibland. En tröst i det hela är att vi har varandra. <3