Fler som fått depression av lång föräldraledighet?

Nej du är inte ensam om det, jag tyckte att det var jobbigt och segt.

Varför får du ingen avlastning bara för att du är föräldraledig?
Jag hade inte orkat vara ledig så länge utan mått dåligt 6-9månader räcker för mig.

Jag trivdes inte heller att vara ledig. Vi tog varsitt halvår på heltid men sen var vi lediga halvtid båda två. Att jobba 2-3 dagar i veckan och vara hemma med barnen resten av tiden fick både mig och min man att uppskatta hemma-tiden mer

Vi har ju två barn tätt.... och jag hade väl en illusion om att inte lämna dem för små till förskolan...men istället har jag blivit fullkomligt nedgången... Jag får inte ens 15 sekunders lugn hemma för antingen bråkar barnen, behöver hjälp eller så är det annat runt dem. När sambon kommer hem går jag ut i skogen men den timmen räcker inte!! Jag har blivit irriterad, sur, otrevlig och konstant ledsen...är vresig och arg mot sambon... Han har varit hemma också tillsammans med mig korta perioder, och tyvärr behöver han också umgås med vuxna människor för att må bra...

Jag är helt slut i tålamodet och av att betrakta löv och myror och fläckar och annat barn fascineras av.... Jag orkar inte längre! Men jag känner att kärleken till barnen borde vara större???? Borde jag inte älska att vara med mina barn varje minut? Är så ledsen!!!!

Grälen med sambon är nu på högsta nivån någonsin....

Det du upplever är helt NORMALT. Det som inte är normalt är samhällets syn på hur mammor ska vara. Även mammor behöver egen tid och umgås med andra vuxna, för att orka vara en bra mamma. Vem mår bra av att umgås med småbarn JÄMT?

Jag blev oxå deppig av att vara hemma.

Herregud. Förlåt jag kommer här och... men blir så ledsen för er skull när jag läser vad ni skriver och samtidigt jävligt nojjig för egen del som är gravid med värt andra barn.

Och jag Vet att jag kommer va den som är hemma tills det vänder för mannen jobbar röven av sig. Försöker avskaffa bäst han kan väl hemma men...

Har inga konkreta råd så här upp och ner. Men hejar på er kämpar.

Men oj vad jag känner igen mig. Du är INTE ensam! Jag har visserligen inte fått nån diagnos av läkare iof, men har inte heller uppsökt någon... men dina känslor hade kunnat vara mina. Jag blev supersur om min man kom 5 min "för sent" från den tiden jag tyckte han skulle komma hem (som dessutom var en tidig tid och jag själv aldrig håller när jag jobbar) och dumpade barn/barnen plus matlagning på honom så fort han kom hem, och större delen av helgerna. Tack och lov gick jag tillbaka och jobbade mellan barnen, efter 9 månader med varje, annars hade jag blivit fullständigt galen. Tyckte det var som en dröm att börja jobba igen. Nu är det snart dax för tredje att titta ut och vi har inte bestämt hur vi ska göra med ledigheten än. 9 månader blir strax innan sommaren och det känns som en dum tid att komma tillbaka. Efter sommaren är ju ett helt år och känns sinnessjukt länge och jag vet inte om jag pallar. Vi har pratat om att jobba 2-3 dagar/v var från efter nyår, men vi får se hur vi ska göra. Min man trivs som tur är mkt bättre hemma än vad jag gör. Första ledigheten kallade han för bästa tiden i livet. Nu när han är hemma med två har det väl varit lite kämpigare men han tycker fortfarande det är grymt.

Vad gör sjukvården åt din depression? Får du terapi, medicin, behandlingsplan? Kan ni inte byta så att din man är hemma istället? Det kan ju inte vara värt det att du ska behöva känna så här och er relation tar säkert mkt stryk.

Ingen av er gillar att vara hemma så dela på det under korta perioder. Han har inte mer rätt till vuxensällskap än du har!

Grejen är att jag alltid tyckt att barn ska ha det lugnt och bra i början av livet, VILLE orka vara hemma och skapa en bra miljö för dem.... Tyvärr hatar jag varje sekund!! De är uppe och vill dricka på nätterna, vaknar förskräckligt tidigt, gnäller så fort de vaknar och ska båda va i famnen, gnäller om jag inte läser bok, gnäller om jag föreslår att vi äter - fel mat! Tar fram ny mat, då är den också fel och de kastar sig på golvet...försöker vara pedagogisk men det går ju inte... tar fram ny mat då kommer tjat om glass...gråt och skrik... Sen att klä på sig!! Då vill jag bara rymma! Tur der är sommar!! Båda vägrar blöja, skor, strumpor, byxor, tröja.... kvar är att gå naken och helst skrika i porten... Jag blir helt slut!!! Tyvärr tyvärr avskyr jag att va hemma! Om en kompis ringer avbryter barnen 500 gånger, gett upp att prata. Gå i affär funkar inte blir skrik efter godis...

Förlåt!!!! Att jag är så negativ. Älskar mina barn. Men det är bara för mycket och ingen vila!! ???

Att ha två små barn hemma på heltid är inte lätt och att göra det mer eller mindre själv i över två år är oroligt.

Släpp dina idéer på hur det ska vara och utgå från verkligheten. Och offra dig inte för din partners skull, dela lika.

Nej, nej, nej, du är absolut inte ensam! Och man behöver inte älska varje stund av föräldraskapet, eller tycka lika mycket om varje ålder. Det gör dig inte till en dålig mamma. Det låter som att du har varit hemma mer än nog nu, så det är ju toppen att ni har fått förskoleplats.

Jag har trivts jättebra på min ledighetet MEN vi tog första tre månaderna tillsammans och kunde hjälpa varandra genom den värsts perioden av sömnlösa nätter, sen jobbade vi halvtid båda två under våren, och nu under sommaren är vi lediga båda två igen. Jag vet att många vill ha sina barn hemma så länge som möjligt, men vi kommer att ha sonen på förskola från drygt ett år, fast på halvtid. Jag älskar att vara med bebisen, men jag hade aldrig orkat om det inte fanns en balans i mitt liv, med ensamtid, tid med vänner, stimulans från arbete och då och då en fika eller lunch på tu man hand med partnern.

Jag är hemma med min 10-månaders, och har absolut känt mig nedstämd, lättirriterad och som världens ensammaste. Så ja, jag tror att man kan bli deprimerad av att vara hemma med barn, det har inget med kärleken till sina barn att göra. Vissa är i större behov av vuxet socialt umgänge än andra.

Har du besökt sidan rullavagn.nu? Annars kan jag rekommendera den! Där kan man hitta andra föräldralediga som vill ses. Även öppna förskolan är ett bra ställe att träffa andra vuxna att prata med ett tag.

Lycka till!

Hej.

Jag känner igen mig. Förstå åren med små barn var som en dimma. Min man o jag var hemma 8 månader var med båda barnen o sedan fick de börja på dagis rätt så korta dagar men det blev ändå skönt att få vara bland vuxna några timmar per dag. Jag blev bättre mamma av det. O jag tror inte barnen tog någon skada av det.

En bekant till mig mådde dåligt av att vara hemma med två små som sov så dåligt o hon hade det jätte tufft. Hon gick till kurator o sade att hon känner sig så stressad över att alla säger åt henne att hon ska njuta av småbarns åren medan hon hade fullt upp att ta sig igenom dagar o njöt inte alls.

Då sade kurator till henne: "Vet du varför alla säger att du ska komma ihåg att njuta. För att de inte njöt själva." De hade också fullt upp att ta sig igenom.

Lycka till

Åh vad jag behövde läsa detta. Googlade just på "mammaledig depression" och kom in på detta inlägg. Var tvungen att bli medlem så att även jag kunde få skriva av mig. 
Jag har nu varit mammaledig för andra gången i 1,5 år och ska äntligen få börja jobba igen. Jag känner att jag mått dåligt under stor del av mammaledigheten och ångrar att jag inte försökt komma ifrån och jobba något då min man jobbat hela tiden. Vi har två små killar, en på 4 år och den lille på 16 månader. Min plan var att kunna ha den store 15 timmar på förskolan men han har knappt varit där pga Covid och smittor som ständigt har gått där.
Det var har varit och är så galet intensivt. Jag kan inte göra någoting utan att någon drar i mig, ropar efter mig eller att jag måste springa och "rädda" den lille som helt plötsligt klättrat upp någonstans där han inte får vara. Det känns som det enda dagarna går ut på är komma ut, laga mat, torka kladd och lösa konflikter. Jag vill inget hellre än att komma hemifrån och bara vara jag. Ha tyst omkring mig alt. träffa någon vän. Jag är trött och känner mig nedstämd och har ingen lust med sådant som jag annars älskar att göra. Dessutom är det väldigt tufft ekonomiskt att gå hemma. Jag håller på att bli smått galen och jag känner mig som en tickande bomb. 
Nu har jag iallafall äntligen börjat jobba igen (igår). Ett nytt jobb där huvudet behöver komma igång. Känner ändå att det är jobbigt att jag är ledig vissa dagar, är den som tar upp tidigt på morgonen och lämnar/hämtar på förskolan.
Saknar möjligheten att kunna få göra vad jag känner för vilket lär dröja många år till...
Min tanke har också slagit mig många gånger att gå och prata med någon men jag känner att det kanske inte är lönt. Tänker att det är väl såhär det är att vara småbarnsförälder, men som ni andra skriver så kan jag inte njuta av det även om det självklart finns ljusglimtar i tillvaron. 

Det låter väldigt förståeligt att du känner som du gör. De flesta vuxna har behov av mer intellektuell stimulans än vad som erbjuds när man är hemma med småbarn.

Jag var hemma ca ett år med vardera barn och det räckte gott och väl för mig. Jag gillar att jobba, träffa andra vuxna och få vara för mig själv lite då och då.