Jag kan inte känna igen min bebis :/

Hon är snart ett år så inte helt ny... ja jag känner igen personer jag känner väl men då är det ju oftast vuxna som har ganska distinkta utseenden eller rörelsemönster. Vissa kan jag inte skilja på trots att jag sett dem ofta. Jag har svårt att känna igen mig själv på foton tex. Ser jag välkända i "fel" sammanhang så känner jag ofta inte igen dem. Kan inte se skillnad på min systers barn fast de är några år gamla :/ Det är främst ansikten som är problematiska. Är någon tex väldigt lång eller har illrött hår går det bra... tills personen färgar håret.Ja jag kanske måste berätta men usch vad pinsamt det känns av någon anledning :/ Det är säkert som du säger att förändringen nu gör det svårare och att det blir lättare sedan när utseendet stabiliserats lite.Jag ska prova det och se om det hjälper. Rörelsemönster och röster går ju bra men de förändras också mycket i hennes ålder. Jag har läst något av Sacks, ska se om jag hittar mer. Konstig grej detta. Känns nästan som att alla andra människor har en superförmåga som jag inte har.

Om jag inte träffat någon jag känner väl på ett tag så försvinner de också ur minnet. Ansiktet försvinner på några dagar och jag kanske minns något specifikt typ bara ett par buskiga ögonbryn... i några månader till och sedan är det också borta och jag får ingen bild alls i huvudet när jag tänker på personen.

Om ditt barn har hår så kan du ju färga en slinga till exempel illröd. Det kan kanske hjälpa dig så länge, tills hon blivit större och mer karaktäristisk i sitt sätt att vara. 

Jag tycker också att du ska berätta. Det är inget pinsamt alls. Anledningen till att du tycker så är förmodligen för att du - troligen också med rätta - misstänker att det finns människor som förväxlar detta med dålig anknytning, psykisk ohälsa och dylikt. Och sådana personer finns det förstås, så det kommer sannolikt att hända. Men låt dig inte hindras av det, det är bättre för dig att andra vet om hur det ligger till än att de inte gör det även om en och annan förstås inte har kunskap om området. Se till att själv vara påläst så att du tryggt kan förmedla det du vet.

Jag har en mild variant av ansiktsblindhet så jag förstår dig faktiskt. Jag ser hur folk ser ut, men kan inte minnas från gång till gång om det är sällan och ser jag folk jag borde känna på "fel" ställe har jag oftast ingen aning vem de är. De hälsar glatt och jag hälsar tillbaks typ! Krävs åratal av möten för att minnas ansikten och namn. Makens brorsbarn går jag bet på fortfarande, så pinsamt! Folk med väldigt speciella utseenden går rätt bra. Då minns jag just det. Men ändra inget för jösse namn, en vi känner skaffade skägg i vintras, jag kände inte igen honom alls!
Jaja, inga tips egentligen, bara full sympati!

Om du vet att din mamma har samma problem är det väl bara att söka hjälp. Kanske inte på VC utom på närmaste sjukhus.
Det är inte normalt att inte känna igen sitt eget barn. 

Men förstår du inte - det finns inget bot för detta. Om du träffar en blind person, föreslår du ett besök på vårdcentralen för att rätta till det onormala då också?

Jo, det är alldeles normalt om man är ansiktsblind. De med total ansiktsblindhet ser bokstavligen inte ansikten ö.h.t! Det är alldeles blankt där ansiktet är. Jag såg ett tv-program om det där och han kände aldrig igen sina barn fast de var vuxna och han sett dom hela livet. Han gick på kläder så när de bytte kläder med varann trodde han det var den andre sonen för det var allt han såg. Vilken hjälp är det du anser ts ska få? Eller som du tror finns?

Min bästa vän känner inte igen sin fru om de oväntat möts på platser utanför hemmet. Så kan det vara för en del.

Mitt tips är att du ser till att ditt barn alltid har speciella kännetecken som inte är så lätta för andra att ta efter. Det kan vara ett ovanligt smycke, ett halsband med en berlock du själv hade som barn eller nåt annat som inte går att köpa på Åhlens eller ett udda hårspänne.

när barnet ska börja förskolan kan du bestämma dig för två färger (välj inte rosa, lila, grått eller svart som många har) och sedan håller du dig till dem när det gäller alla barnets dagiskläder och grejer. Då vet du att du ska hålla utkik efter ett barn med exempelvis vinröda/gröna  eller turkos/gula kläder. Har barnet dessa färger är det sannolikt att det är ditt barn. Regnställ, stövlar, ryggsäck, alla viktiga grejer kan ha dess färger och så kompletterar och varierar ni med andra färger men låter de utvalda färgerna alltid vara framträdande- tills barnet är så stort att det förstår dina svårigheter och själv kan hjälpa dig när ni ses.

Sjukt onödig kommentar. Nej, det är inte normalt, men nu är det så det är.
TS, jag tycker absolut att du ska berätta för förskolan. För när barnen är små så är det inte bara att hämta och lämna, man pratar också en hel del med pedagogerna om hur dagen har varit och så. Om du berättar att du är ansiktsblind så kanske pedagogerna förstår att det inte bara är ditt barn du inte känner igen, utan även dem. Då slipper du stå och låtsas att du vet vem det är du pratar med och undra om det var samma person du pratade med imorse när du berättade att lillan haft en dålig natt, och undrar om du kan relatera en fråga om hur dagen har varit till morgonens upplysning utan att det blir pinsamt.
Jag är själv synskadad, men har inte ditt problem med att inte känna igen folk. Däremot har jag lite svårt med namn, men det hör inte hit. Jag klarar mig bra utan vit käpp, men väljer oftast att använda den för att folk ska fatta vad det är för fel på mig. De slipper undra, liksom. Jag tror det är bra för ditt självförtroende om du kör på samma strategi. Berätta vad ditt problem är så slipper personalen undra och du slipper känna pinsamhetskänslor.
Kram och lycka till.

Och när jag själv skulle hämta mitt barn så gick jag fram till första bästa vuxen och frågade om de visste var X var. Folk är ofta väldigt hjälpsamma om de vet att hjälpen behövs.