Första barnet BF våren 2018

Okej tack för svar! Jag är 100% säker på när senaste mensens första dag var då jag alltid skriver in det i en app. Då är man i v.4 nu, sjukt mycket det låter!! Då borde tiden gå snabbt till v. 12 kan vi hoppas.

Hahaha är det sant? Alltså det låter och känns så sjuuukt mycket, jag tror det är därifrån det svaga illamåendet kommer för det är ju inte så jättebehagligt direkt ;)

Hej alla!

Plussade i lördags och är enligt min app i v.5 :)

Har däremot väldigt mycket molvärk, ont i svanken och tjocka flytningar. Någon mer som känner/har liknande? Är lite rädd för att det ska bli missfall...

Jadå, absolut ta så få risker som möjligt :) du får ta hand om dig och ditt mirakel också :)

Hej! Grattis!

Vitaktiga flytningar är jättevanligt i början av graviditet, pga att livmoderslemhinnan blir tjockare om jag fattat rätt. Så länge de inte luktar illa eller är blodiga är det helt lugnt! Jag har haft mycket flytningar i omgångar. Molvärk är också vanligt.

Simma lugnt!

Fick hem min ultraljudsmonitor idag som jag beställt på nätet. Efter ca 10 minuter letande hittade vi hjärtat som slog i 170 slag per minut. Det var helt underbart, går som på moln nu. Vi hade ju inte varit på något tidigt ultraljud eller liknande innan så detta var första gången vi fick bekräftat att det faktiskt finns någon där inne i magen. Går in i v.12 imorgon så snart skall jag nog kunna känna mig trygg med att berätta för fler av mina kompisar :)

Hej hej. Plussade väldigt svagt imorse, bim+1. Hade ett tidigt missfall i maj efter vårt första försök och nu har det äntligen tagit sig igen. Är i v 5 nu och har bf 15 april enligt min app.

Än så länge har jag bara problem med smått ömma bröst och uppblåst mage. Hur mår ni?

Följer

Hej alla!

Är ni redo för en uppsats? Hoppas det är ok att skriva så här mycket om sig själv..

Jag plussade i söndags, något oväntat då vi inte ens försökte aktivt i juli. Enligt preglife är jag i vecka 8 (7+0) och bf är 26/3. Jag gick och väntade på mens när jag i lördags insåg att mensen var extremt sen. Lyckan när jag läste "gravid 3+" på stickan var helt obeskrivlig. Jag ville skrika av ren glädje och berätta för hela världen att nu är det min tur! Äntligen är det min tur! Jag har fortfarande svårt att förstå det!

Jag är 37 år gammal och har längtat efter och varit redo för att bli mamma i över tio år men livet blir inte alltid som man vill. Jag har perioder mått dåligt och ätit antidepressiv medicin. Jag har dragit mig undan vänner och har haft svårt att träffa en man, det blir lite knepigt att göra det när man dragit sig undan allt socialt liv. De förhållanden jag haft har varit ganska korta och två ex ville vänta med barn.

Jag har längtat och längtat och längtat. Jag har drömt och hoppats och tänkt att en dag måste det ändå bli min tur.

Träffade en jättefin och bra man på nyårsafton och vi inledde en relation. Han ville också ha barn och vi försökte så smått men det blev inget. I maj, juni insåg jag att känslorna inte fanns där, jag är inte "kär" i honom, han är mer som en väldigt nära och fin vän, och vi gjorde slut.

Paniken steg. Jag är 37 år gammal, mina vänners barn är 10-12 år, en del är inne på sitt andra äktenskap med barn och här sitter jag som singel ensam i min lägenhet!

Jag bestämde mig för stt försöka själv och startade kontot Noanda här på familjeliv. Funderade på heminsemination eller att åka till köpenhamn och startade nyss en tråd om det. Jag fick bra kontakt med en donator privat och vi bestämde oss för att försöka under hösten.

I slutet på förra veckan pratade jag med honom och sa att jag bara väntade på att mensen skulle komma. Jag köpte en fertilitetsmonitor. Men mensen kom aldrig.

Och så i söndags insåg jag att det kanske berodde på att den där enda gången jag och exet hade sex i juli, när jag inte ens visste om jag hade ägglossning eller ej, hade "tagit".

Här sitter jag nu och vågar knappt tro att det är sant! Mitt ex blev också jätteglad, vi kramades länge. Barnet kommer vara efterlängtat och älskat av både sin mamma och pappa och jag tänker vad glad jag är att det ändå blev han, att barnet får en aktiv och närvarande pappa och inte en donator. Och som jag känner nu är det inte omöjligt att det bli vi två igen men just nu vilar jag i den fina vänskapen vi har.

Jag har inte känt mig riktigt hemma i de andra trådarna här på familjeliv. Alla andra verkar så erfarna på det här området. Det ska bli kul att prata med andra som också går igenom det här för första gången. Kanske finns det också någon mer här som är 35+?

Så, det var min historia.

Grattis alla till era graviditeter! Vi går en spännande vinter och vår till mötes!

Hej,

Jag blir 37 om några dagar, och väntar också första barnet.

Det är min andra graviditet, då jag fick missfall i våras (med lite komplikationer och lyckades hamna på sjukhus ett par dagar). Hoppas att det går bättre denna gång, men är självklart nervös. Är i vecka 9 nu (8+2 idag).

Bor i England sedan snart två år tillbaka, vilket känns lite extra nervöst eftersom man inte vet exakt hur allt funkar.

Grattis till alla andra som plussat! Ska bli kul att följas åt!

Åh vad roligt med en till "gamling"! Grattis!