Sambon orkar inte gå promenader med hunden

Kan inte låta bli att förbluffas över hur snabbt svaret "dumpa" kommer i såna här trådar. Jag förstår att det är enkelt och kul att skriva så på ett forum, men menar ni faktiskt allvar? Kan man vara så trångsynt, faktiskt?

Jag har själv varit den där "lata sambon" som inte orkade nånting. Det berodde främst på att jag varit deprimerad en längre tid, åt dåligt och inte tog hand om mig själv. Jag mådde dåligt, liksom. Inte lätt att orka något då, det vet alla som varit i den situationen. Resultatet blev att jag inte tvättade, diskade, städade eller gjorde speciellt mycket annat här hemma, och i stället fastnade vid datorn. Hade vi haft en hund hade jag nog inte gått ut med den heller då. Idag mår jag bättre och vi delar 50/50 på hushållsarbetet, tack vare att jag fick hjälp för min depression och kunde börja se lite glädje ni livet igen. Tur att jag inte hade en sån sambo som några i tråden då, för då hade jag lätt blivit dumpad på två röda så snart jag visade tecken på att inte hjälpa till...

TS: det viktigaste är väl att ta reda på varför sambon är som han är. Är han bara lat och tar saker för givet eller kan det finnas annan problematik? Allt är inte alltid som det verkar. Samt ta med sambon på olika aktiviteter med hunden och visa hur kul det kan vara, prova agility eller lydnad eller något annat. Vem vet, han kanske fastnar för det?

Kan inte låta bli att förbluffas över hur snabbt svaret "dumpa" kommer i såna här trådar. Jag förstår att det är enkelt och kul att skriva så på ett forum, men menar ni faktiskt allvar? Kan man vara så trångsynt, faktiskt?

Jag har själv varit den där "lata sambon" som inte orkade nånting. Det berodde främst på att jag varit deprimerad en längre tid, åt dåligt och inte tog hand om mig själv. Jag mådde dåligt, liksom. Inte lätt att orka något då, det vet alla som varit i den situationen. Resultatet blev att jag inte tvättade, diskade, städade eller gjorde speciellt mycket annat här hemma, och i stället fastnade vid datorn. Hade vi haft en hund hade jag nog inte gått ut med den heller då. Idag mår jag bättre och vi delar 50/50 på hushållsarbetet, tack vare att jag fick hjälp för min depression och kunde börja se lite glädje ni livet igen. Tur att jag inte hade en sån sambo som några i tråden då, för då hade jag lätt blivit dumpad på två röda så snart jag visade tecken på att inte hjälpa till...

TS: det viktigaste är väl att ta reda på varför sambon är som han är. Är han bara lat och tar saker för givet eller kan det finnas annan problematik? Allt är inte alltid som det verkar. Samt ta med sambon på olika aktiviteter med hunden och visa hur kul det kan vara, prova agility eller lydnad eller något annat. Vem vet, han kanske fastnar för det?

Skicka dem på kurs.

Med tanke på sambons olydnad kan jag rekommendera lydnadskurs.

Vet inte om det finns för enbart sambon eller om han behöver ta med hunden.

Sambon orkar inte gå på promenader med hunden! Vi har hunden tillsammans, vi bestämde tillsammans att vi skulle ha en hund. Men det är sällan min sambo orkar gå på promenader med hunden.

När jag jobbar så vet man aldrig hur mycket motion hunden har fått...

När vi går tillsammans på promenad orkar sambon nästan aldrig gå längre utan frågar fort "ska vi vända nu". Vad gör man åt en så slö sambo? Han gör ingenting annat med hunden heller. Varken fysisk eller mental träning, utan jag gör i princip allt med hunden.

Acceptera att du har en slöis till sambo, som dessutom inte är intresserad av hundägande och vad det innebär trots vad han sa när ni gemensamt skaffade hunden. Samma scenario som när aningslösa föräldrar går på sina barns tjat om hund och löften om att de minsann ska ta hand om hunden, gå ut med den, uppfostra den - och sedan glömmer allt  om någon månad. Inte så kul att gå upp i ottan, torka kiss, gå långa motionspromenader när hunden blir vuxen. Inte alla barn, men väldigt många gör på detta sätt. Och så bli det omplacering pga "allergi".

Hund skaffar man sig för att MAN SJÄLV vill ha hund och är beredd på att SJÄLV ta allt jobb med vovven. 

Ta du hand om din hund, gå på långa promenader, lek med den, träna den och du får en vän för livet, mycket mer tillgiven än din lata sambo. Låt honom sitta i sin soffa och jäsa.

Har själv varit/är deprimerad men skulle verkligen aldrig låtit det gå ut över mina djur. I så fall skulle jag omplacera. 

Om min partner var deprimerad och jag inte fick ställa krav på honom/henne så att våra gemensamma djur togs om hand skulle jag absolut överväga att lämna. Bara för att man är deprimerad innebär det inte att man är befriad från ansvar, faktiskt. 

Sedan har ju inte TS antytt att någonting är fel på sambon alls - och ska man mest gå runt och störa sig på att ens partner är lat kan man lika gärna lämna, eller i alla fall bli särbo. Då vet man i alla fall vad som blir gjort. 

Min fru är likadan. Vi pratade om att skaffa hund, jag sa nej, hon köpte ändå en chiuahua (hur det nu stavas) och lovade att ta hand om den mestadels själv, det tog väl två dagar sedan är det jag som tar ut den 9/10 ggr och alltid vid dåligt väder, jag som badar den, borstar tänderna på den, ser till att den har mat/vatten osv.